Etikett: berg och dalbana

Hur tänkte dom där???

Av , , Bli först att kommentera 15

Då Theresé och familjen var här och jag, Nicco och Sally, satt i bilen på väg nånstans, så pratade vi om min fina bil, vars passagerardörr, vill jäklas ibland. Vilket den gjorde då Sally hoppade in, den studsade upp, men stängdes efter tredje försöket.

Och då tyckte plötsligt Sally att det inte kändes säkert att åka där framme, om nu dörren skulle gå upp, under färd.

Nicco förklarade att hon knappast skulle ramla ut ändå, eftersom dörren hålls in, naturligt under färd, på grund av vindkraften, eller hur man nu ska säga. Värre, hade det varit, sa Nicco, om dörrarna gått åt andra hållet.

Jaaa, sa Sally, det hade ju inte varit bra, om dom gått in, så gestikulerade hon med armarna och visade hur det skulle ha sett ut. Hon förstod inte vad Nicco menade, ni vet, självmordsdörrar, som Åke hade på sin DKW, dörrhandtaget sitter längst fram på dörren:

0072Nä, hon tänkte sig att dörrarna öppnades inåt…jobbigt att kliva in i bilen, tyckte vi och skrattade, och då förstod hon att hennes teori, inte var riktigt korrekt, och skrattade, hon med.

I den bilen, DKW:n, satt jag en gång i tiden, på passagerar- sidan, i den nybyggda Ersboda rondellen, och då knäppte det till i dörren som  gick upp, ett hack…det var lite kämpigt. Den öppnades, som tur var, inte helt, men det kändes lite som att sitta i första vagn under en berg och dalbane tur… spännande!

Apropå dörrar som går åt fel håll, jag har sett bilder på knäppa installationer av dörrar och trappor och annat, så tokiga att jag tänkt att det måste ju vara fejkbilder. Men döm om min förvåning då en FB vän till mig, Anna Markström, la ut en bild från deras semesterresa i Thailand.

Hon öppnade dörren till toaletten och möttes av denna syn.

81115750_3662621497089286_11556902295044096_nOch inte bara det, kolla in skylten med en uppmaning:

81781538_3662621597089276_8290691296931086336_n

Ehh…ok? Vem tusan tvättar fötterna i toaletten, och HUR kommer man ens in, det är ju nästan som om man måste kliva ner i toan för att komma runt dörren, hahaa…jisses! tack för lånet av bilderna, Anna!

Vi tog en ordentlig sovmorgon i morse, jag klev upp halvtio och slog igång kaffepannan, har ny ätit frukost och nu blir det mer påfyllning av kaffe. Ska ut och handla mat med mamma efter lunch, och säkert dricka kaffe, då också…nyttigt, har jag läst 🙂

Hoppas på en fin lördag, för er alla!

Upp och ner, hit och dit…

Av , , Bli först att kommentera 16

Tänkte på det här med, hur man påverkas av andras känslor. Rätt så tydligt blir det, då man är på en begravning, nånstans tror man att det kommer inte att bli så ledsamt, hon eller han, kanske levt ett långt liv, och då gör det som mindre, det är tidens gång, och inget man kan göra något åt.

Men nej, det spelar ingen roll, då andra gråter, eller talar med bruten röst, då är det svårt, man känner deras sorg och saknad. Och plötsligt påminns man, om andra gånger man suttit där, och hur man kände då.

Samma sak, fast tvärtom, då människor som skrattar och mår gott, och kanske till och med,  fäller en tår av ren glädje, då känner man deras lycka, och man gläds tillsammans med dom. Och här är det ju lite lustigt, det har ingen betydelse om man känner dom eller inte, kanske nåt man ser på tv, och ändå rycks man med 😀
Mja, empati, är väl ordet jag söker, vad eller hur, vore livet utan det? Att kunna känna för andra, glädje, sorg, saknad, eufori, nedstämdhet, hoppfullhet, drömmar och fantasier. Det är väl livet, om inte annat! 😀

Och alla går vi igenom allt detta, plus lite till, under våra år på jorden, det är väl också därför, vi ibland refererar livet, till en berg och dalbana. Vissa har en bana med fruktansvärda höjder och dalar:

2737274333Här, hittade den bilden

Medan andra klarar sig med banor, avsedda för barn, inte så skräckinjagande, fast ändå roliga.

4527364035_a009a8874d_bOch HÄR finns den bilden

Jag var ju på begravning i lördags så det är väl därifrån mina tankar kommer. Prästen följde med på samlingen efteråt, han hade lite bråttom, eftersom han skulle vidare till ett barndop, och där har vi ännu ett av livets ytterligheter, från begravning då en människas liv tagit slut, till ett dop, för ett barn i livets början.

Önskar er alla en fin måndag!
roliga-bilder-antligen-mandagBild...HÄR

Livets berg och dalbana

Av , , 6 kommentarer 12

 

Vi har verkligen fått vara med om berg och dalbana och jag är inte så säker på att resan stannat av ännu, heller. Ingen har fått kliva av utan vi kastas mellan hopp och förtvivlan.
Tre gånger, under tiden då pappa legat inlagd, har vi nu fått tre ursäkter, av tre olika läkare. Ursäkter över hur dom gett oss information, hur dom har hanterat hela situationen och att ingen, gett oss en och samma information.
Vi vet ju inte på vilket öra vi ska lyssna. En läkare sa bland annat att dom inte tyckte att pappa gjort några större framsteg på en månad… då hade han legat inlagd i 16 dagar. Då mamma påpekade detta bad han om ursäkt och tackade för informationen. Inte är det då underligt att man börjar tvivla på kompetensen hos vissa utövare.
Nu först förstår jag också all kritik som lasarettet och dom olika avdelningar får, och som man så vackert brukar säga, man ska vara frisk för att vara sjuk. Allting är verkligen ledsamt och senast igår fick vi ytterligare, dåliga nyheter, och vi slogs ner i skorna igen. Nu behövs inte bara ett mirakel för att han ska klara av det här, utan mer än så.
Jag vill ändå inte klanka ner på hela sjukvården, det finns otroligt engagerade sköterskor och läkare, och dom gör sitt yttersta för att det ska gå vägen, men visst förstår man också att det brister, när dom är för få, och team spelet inte fungerar sinsemellan, och sådant krävs ju för att det ska fungera felfritt.
Jag, Emma och mamma satt och pratade en del igår kväll, efter att vi varit upp till honom, och det blir djupa tankar och funderingar, det hjälps inte. Men vi är nog alla överens om att det som kommer att hända, är för pappas skull och ingen annans, han kommer i första rummet och vi får ta det som blir.
Vi pratade även om det här med att man brukar säga att man vill komma ihåg dom som dom var, och inte hur dom ligger där på lasarettet och är sjuk. Men jag måste säga att detta påstående inte stämmer, hur många gånger har vi nu inte suttit däruppe, men min bild av honom kommer alltid att vara hans leende, och när han kommer gåendes från parkeringen med fika kaschen i handen.
Fotograf: Theresé Hällsten
Önskar er alla en fin dag!