Jag hade stor lust att gå och lägga mig igen när jag tittade ut genom fönstret i morse.

Vilken tur att jag gick på en promenad till Coop i går, då det var riktigt skönt väder. Tyvärr började mitt ben värka och det ser ut som att den stora blåsan kommer tillbaka. I morgon kommer min doktor tillbaka från semestern, så jag får väl ringa henne igen då. Suck!

I går kväll var jag på riktigt dåligt humör och arg på mig själv för att jag är så klumpig.

Denna fina ängel ligger och slumrar sött på kanten av en kruka.

Kompisen, som är lite mer alert, föll ner på golvet när jag råkade peta till honom och skadade ena vingen. Nåja, det går att fixa med lite Karlssons klister.

Värre var det med glascylindern på min ena lykta. Ljuset vickade lite åt sidan när jag skulle hänga upp den på balkongen. Jag ställde då lyktan på balkonggolvet, tog av cylindern, ställde den bredvid, rättade till ljuset och viftade till cylindern, som förstås välte och gick sönder. Hur klantig får man vara?

En lykta med och en lykta utan cylinder.
 

Undrar var jag kan få tag på en liknande cylinder? Lyktorna är köpta på Tiimari för ett par år sedan.

När jag tände ljusen i lyktorna i går, tänkte jag faktiskt på att det är typiskt mig att jag måste ha två lyktor. Varför kunde jag inte nöja mig med en vanlig lykta, som grannen mitt emot, och ha ett blockljus i den i stället för att bränna två kronljus vid varje tillfälle. Där fick jag för mina tankar. Nu har jag bara en lykta och den ser väldigt ensam ut, för den här typen av lyktor gör sig bäst i par.

För att få perspektiv på tillvaron lyssnade jag på Björn Afzelius’ Tusen bitar. “Allting kan gå i kras, men ett hjärta kan gå i tusen bitar. Säger du att du är min vän, så är du kanske det.”

Nu tänker jag inte lägga ut den, utan Mikael Wiehes sång till Björn: “Den jag kunde va”.
Den finaste kärleksförklaring man kan få. En vacker välsignelse.

Ha en skön söndag <3