I kväll är jag bjuden på surströmmingsfest.
Synd bara att det regnar så att vi inte kan sitta ute i trädgården, men vad gör väl det när man får premiärkalasa på läckerheterna i goda vänners lag.
 

Surströmming är definitivt en rätt man måste lära sig att tycka om. Första gången jag kom i kontakt med surströmming var första hösten i Haparanda i slutet på 60-talet. Exet och jag tyckte att det luktade för illa i trappuppgången i huset där vi bodde och ringde till kommunens hälsovårdsinspektor, för vi trodde att lukten kom från sopnedkastet. Vi visste inte ens att det fanns en maträtt som hette surströmming.
Så småningom reddes missförståndet upp och vi blev introducerade till denna specialitet. Länge satt vi på surströmmingsfester och åt sill och försökte stå ut med lukten av det de andra åt med stort begär. Jag minns inte när och hur jag började tycka om surströmming, men nu måste jag få äta surströmming ett par gånger varje höst. Det hör som till. Exet har däremot aldrig lyckats få upp smaken för strömmingen.

Jag äter vanligtvis min surströmming med mandelpotatis, lök och gärna hackad tomat på ett tunnbröd. Det är lite pillrande innan man skalat potatisen och rensat fisken, men när allt är färdigt är njutningen så mycket större.

Mums!

Jag får inte glömma att ta med cykellysena, för nu är det mörkt om kvällarna.

Ha en trevlig torsdagskväll <3