Långa skuggor

Av matsnilsson, 9 april 2021 kl 14:55, Bli först att kommentera 1

Läser en kommentar i dagens VK om klimatpolitiska rådets fjärde rapport. I texten finns en mening som, förmodligen omedvetet, sammanfattar en lång tids tendens i debatten om miljö och natur: ”Sedan miljöskyddslagstiftningen infördes i Sverige för ett halvsekel sedan, så har miljöproblematiken snarare förvärrats n förbättrats”. Synnerligen sorgligt, alltså. Men det innebär inte att det är sant.

 

Faktum är att miljön i de allra flesta avseenden har blivit mycket bättre under den tid som här beskrivs. Den sammanfallet för övrigt med den tid då man själv har hunnit vara verksam och dragit mitt eget blygsamma strå till stacken. Det var miljöfrågorna som fick mig att ta steget och bli aktiv i FPU, som ungdomsförbundet hette då.

 

Tyvärr kantrade miljödebatten under 70 – talet och pessimismen bredde ut sig. Att den dessutom fortfarande kastar sina långa skuggor över oss är den nu nämnda texten ett synnerligen tydligt exempel på.

 

För liberaler, med vår tro på mänsklig förmåga om individen ges de rätta förutsättningarna, är pessimismen en synnerligen giftig miljö, för att använda ett passande uttryck. Så, det är alltså hög tid att få till stånd en avgiftning. Ty svartsynen på allt från miljö till kriminalitet och migration har fått råda länge nog. Det är min övertygelse att om det är något väljarkåren längtar efter är det någon/några som ger uttryck för framtidstro.

 

De 9 april 1865 kapitulerade Robert E Lee till Ulysses S Grant. Det amerikanska inbördeskriget var över. Amerika kunde börja se framåt igen. Och man får väl säga att det i stora stycken lyckades dem att göra det, även om det inte var – eller är – problemfritt i det amerikanska samhället.

Rannsakan

Av matsnilsson, 8 april 2021 kl 14:01, Bli först att kommentera 1

Partirådets majoritetsbeslut med sitt ödmjuka knäfall för högern, verkar inte ha gjort något större intryck i opinionen. Och i ärlighetens namn ska sägas att det nog inte heller hade varit väntat, oavsett om nu reservanternas linje med avvisande av Åkessons gäng hade vunnit gehör eller ej. Det kommer sannolikt inte att hända så värst mycket i opinionen förrän det drar ihop sig till valrörelse. Och dit är det ju faktiskt långt.

 

Med det sagt, torde det ändå stå klart att det inte heller går att hävda att den nuvarande partiledningens linje att i varje läge underordna partiet högern och Kristersson, är någon vinnare. Tvärtom har ju L backat.

 

Och det är faktiskt inte så svårt att förstå väljarnas skepsis. Ty faktum är ju att Liberalerna just nu präglas av rent nattsvart pessimism med inslag av ren panikångest. Det framgår om inte annat av de tillkämpat glada utrop över den opinionsmätning som nyligen visade att högerväljarnas förtroende för Sabuni hade ökat.

 

De som ägnade sig åt detta borde – faktiskt – rannsaka sig själva. För hur är det väl egentligen fatt när man hyser en sådan förtröstan över att den egna partiledarens popularitet ökar inom ett annat partis väljarkår? Det för bara i alltför hög grad tankarna till den drunknandes tendens att gripa efter halmstrån.

 

Trots det, låt oss, om inte annat så för diskussionens skull, anta att manövern skulle lyckas. Att det skulle finnas ett gäng väljare som kan tänka sig att ge sitt stöd till L för att säkra Kristerssons upphöjelse till makt och härlighet. Och att den kadern är tillräckligt stor för att kompensera för mer än det bortfall som skett och sker när L överger sin traditionella mittenroll. I det läget blir frågan: vad händer nu då?

 

Två scenarier är möjliga: 1 Det blir en regering med M, KD och L där SD fungerar som stödparti. Att SD skulle få vara med i en ny regering är – trots allt – osannolikt. Det är frågan om man faktiskt själva skulle vilja det. 2 det blir en ren högerregering där såväl L som SD utgör delar av underlaget i Riksdagen.

 

Det första scenariot är en ren mardröm för Liberalerna. En regering där L utgör en liten del och som sitter på nåder av Åkesson. Vi vet att SD inte drar sig för att fälla en sådan regering om man inte går dem till mötes. Det kommer inte Liberalerna att klara. Då, om inte förr, är partiets undergång säker.

 

Det andra är inte mycket bättre. Man kommer inte att ha mycket att säga till om utan riskerar att komma bort helt i den dragkamp som säkert blir följden inom högern.

 

Återstår bara att lägga om kursen. Och där kan man – faktiskt – lära sig en del av Åkessons gäng. För säga vad man vill, de har hela tiden arbetat långsiktigt och följt sin strategi, medan såväl L som andra partier mer har reagerat på skeendet snarare än agerat för att ha koll på saker och ting.

 

Den kursändringen ska framförallt innebära att slå an en optimistisk ton i samhällsdebatten i kontrast till ytterkanternas respektive domdedagsdomderande. Och stå i kontrast till den nuvarande inriktningen att underordna sig andra partier och konstellationer. Det är genom att markera åt både höger och vänster vi kan nå framgång. Inte genom att krypa in i högerburen.

Brott och straff

Av matsnilsson, 6 april 2021 kl 13:14, Bli först att kommentera 0

Ett exempel på den pessimism som på olika sätt har präglar samhället och den offentliga debatten sedan lång tid tillbaka, kan man se i synen på brott och kriminalitet. 90 procent av de tillfrågade uppger att de ser kriminaliteten som den viktigaste politiska frågan, rentav viktigare än klimatet.

 

Just farhågorna om klimatförändringarna är också det ett bra exempel på ett område där debatten, åtminstone stundtals, präglas av rena domedagsprofetior, men den frågan förtjänar att behandlas för sig.

 

När det gäller brott och brottslighet verkar det som om många tycks tro att brottsligheten håller på att mer eller mindre ta över hela samhället. Men den pessimismen finns det inte fog för. Om vi tar det som väl de allra flesta ser som den värsta förbrytelsen, mord eller dråp, har omfattningen inte ökat. Tvärtom är antalet fall av dödligt våld faktiskt lägre nu än vad som var fallet i början av 90 – talet. Och tittar man ännu längre tillbaka är minskningen än mer påtaglig. Bilden av det idylliska svenska folkhemmet som det såg ut på 50 – och 60 – talet är helt enkelt falsk.

 

Mot de bakgrunden är det extra sorgligt att även Liberalerna nu har infekterats av det pessimismvirus som verkar vara betydligt mer smittsamt än Covid – 19. Där verkar man alltmer härma högern med tal om hårdare straff och rop på fler poliser.

 

Liberalerna, som vanligen brukar anse sig som det parti som mer än andra utgår från fakta snarare än ideologiskt betingade föregångare, har på senare tid frångått det i alltför stor utsträckning. Både när det gäller brott och straff och även inom andra områden.

 

I grunden delar man inom L givetvis inte någon samhällssyn med högern när det gäller dessa frågor. Tack och lov har man inte hört någon representant för partiet ropa på livstid för pedofiler, kemisk kastrering eller liknande. Det vore välgörande att höra mer av analys snarare än enkla slagord i debatten om brott och kriminalitet.