Vårt importberoende av olja gör vårt samhälle, vårt näringsliv och vår transportsektor ytterst sårbar för energibrist och kraftiga prishöjningar.

Omställningen tar tid och är en mödosam process. Men den är direkt nödvändig – inte bara för klimatet utan för att vi i Sverige ska kunna förlita oss på svensktillverkad energi och göra oss oberoende av olja tillverkad i maktgalna diktaturer.

Liljaskolan, september 2018.

Det var debatt på Liljaskolan inför höstens val och jag deltog för att företräda Miljöpartiet. Det var uppenbart att vi inte stod högt i kurs, och ett antal mer eller mindre klumpiga uttalanden från partikollegor söderut, bl.a. om lådcyklar för att veckohandla, gjorde inte situationen bättre.

Eleverna ville gärna veta varför vi i Miljöpartiet ville göra det omöjligt för folk på landsbygden att leva. Deras fokus var fullt ut på bränsleskatten.

Det fanns två viktiga förklaringar till varför vi ville ställa om den svenska transportsektorn från oljeberoende till fossilfritt.

1. För att begränsa hotande klimatkrisen
2. För att göra Sverige mindre importberoende av olja och därmed mindre sårbart för drastiska händelser i vår omvärld.

Klimatförändringarna var såväl jag som eleverna framför mig väl medvetna om. Så jag fokuserade på det som nästan aldrig nämndes i debatten i Sverige. Att nästan allt vårt resande och våra godstransporter var fullt beroende av importerad olja. Att flera av världens största oljeexportörer var diktaturer i volatila områden, så som exempelvis Ryssland. Och att om det blev krig så skulle bränslepriserna mycket väl kunna nå långt över 20 kr/litern. Något som skulle slå oerhört hårt mot vår transportsektor, vårt näringsliv, vårt jordbruk och skogsbruk, vårt samhälle i stort och alla vi som bor med långa avstånd till allt.

Jag hade ingen aning då om att det precis var det som tre år senare skulle ske…

Full satsning på omställningen av Sverige

Därför var det fullt nödvändigt att med hjälp av industriklivet, klimatklivet, elbilsbonus, m.m. satsa fullt ut på utbyggnad av laddinfrastruktur i hela landet, tillverkning av vätgas, biodrivmedel och kraftigt öka andelen fossilfria fordon.

Därför var det viktigt att öka produktionen av förnybar el, bland annat genom utbyggnad av stabil havsbaserad vindkraft i stor skala i de regioner där behoven är störst.

Därför behövdes en rejäl upprustning och utbyggnad av järnvägsnätet för gods- och persontransporter.

Därför var det viktigt att satsa på den gröna industrirevolution som nu sker i våra nordliga breddgrader, med bl.a. fossilfritt stål, batterifabriker och biodrivmedel för flyg, fartyg och vägtransporter. För det leder inte enbart till tusentals nya arbetstillfällen här i norr, utan gör även att mer energi tillverkas i Sverige och vi blir mindre beroende av importerad olja. Dessutom kan våra klimatutsläpp minskas rejält.

Även reduktionsplikten är viktig då den möjliggjort för svenska tillverkare att nu våga investera miljarder i storskalig produktion av svenskt biodiesel.

Ofattbar kärnkraftsdebatt i dagens osäkra världsläge.

Hur man nu när Putin inlett ett förödande krig kan hävda att ”kärnkraft är lösningen för att göra oss oberoende av Rysk energi” är obegripligt. Varför?

1. Vi behöver bli oberoende av Putins olja så fort som möjligt – inte om tio år. Och det finns inte en enda reaktor som kommer kunna stå klar i Sverige inom 10 år, vare sig vi vill eller ej.
2. 40 % av vårt kärnbränsle i Sverige kommer idag från Ryssland/Kazakstan.
3. Finland tvingas nu stoppa sitt bygge av deras nya reaktor Hanhikivi 1. Den tilltänkta reaktorn som kantats av problem sedan planerna inleddes 2010 är nämligen delägd av Rosatom, med ryska tillverkare. Därmed fortsätter Finlands importberoende av el som följd av en misslyckad större satsning på kärnkraft.
4. När Europas största kärnkraftverk övertogs av ryska styrkor fanns risk för ett kärnkraftshaveri p.g.a. striderna. IAEA kastades in i konflikten i all hast. Även i Sverige har det rapporterats in säkerhetsincidenter med avancerade drönare som spanat på våra kärnkraftverk.
5. Sedan kommer vi till det kanske viktigaste. INGEN privat energitillverkare vill bygga en ny reaktor. Varför? Det är för dyrt och olönsamt. Och t.o.m. industrin här i norr gick ut med att de hellre ville ha el från vindkraft/vattenkraft. Varför? För att det är billigare.
6. Beroendet av rysk gas för elproduktion är inte i Sverige, utan i andra europeiska länder. Vi är en av Europas största nettoexportörer av el – året runt. Sedan får M, KD, L och SD svara på varför de vill slösa svenska skattekronor på dyr kärnkraft för att hjälpa övriga Europa. Nej just det, det gjorde de inte. För i deras budget som gick igenom gav de 0 kr till utbyggnad av kärnkraft…

Slutligen måste man fråga sig, om Moderaterna nu är så angelägna om att göra Sverige oberoende av rysk energi, varför gör de då allt för att stoppa en enorm utbyggnad av stabil havsbaserad vindkraft i södra Sverige? Varför vill de stoppa satsningen på en ny stambana genom södra Sverige som är nödvändig för att möta den kraftigt ökade svenska efterfrågan på godstransporter med järnväg – som är 0 % beroende av rysk energi? Och varför vill de istället satsa på en kraftig utbyggnad av Arlanda, slåss för att rädda olönsamma flygplatser, och göra allt för att vi ska flyga mer – på rysk olja? Varför kovänder de och vill stoppa beslutet om reduktionsplikt som de själva en gång röstade för? Varför röstade de i EU för att naturgas – övervägande från Ryssland – skulle vara en del av Europas green deal?

Omställningen är nödvändig – för klimatet, och för att göra Sverige mindre sårbart.

Vi har gjort vårt yttersta för att minska Sveriges beroende av rysk olja och gas under de 7 år vi suttit i regering. Så här i efterhand var det helt rätt vägval. Modernisera Sverige, vår infrastruktur och industri. Ställ om transportsektorn och minska vårt importberoende av olja. Och ta klimatförändringarna på största allvar.

Kriget pågår fortsatt för fullt. Hänsynslösa bombangrepp på bostadsområden där oskyldiga civila dödas och såras. Miljontals är på flykt. Städer omringas och all infrastruktur stängs av – el, värme, vatten, kommunikationer. Akut brist på läkemedel och medicinsk utrustning. Ett krig som ingen vill ha, förutom Putin och hans inre cirkel.

Protester i 49 ryska städer idag mot Putins vansinniga krig

I dagens artikel vill jag lyfta de stora protester som idag ägt rum i Ryssland. Trots hot om fängelsestraff vågade många ryssar idag öppet visa deras motstånd mot Putins krig. Hittills har över 10 000 tillfångatagits i Ryssland för att ha vågat visa sitt motstånd mot kriget, ändå fortsätter protesterna. Inte enbart i St Petersburg och Moskva utan i Vladivostok, Irkutsk, Omsk, Tomsk, Jekaterinburg, Novosibirsk, och ytterligare ett 40-tal städer.

Trots nedstängningen av ryska mediekanaler och sociala medier visar protesterna att Putins propagandabeskrivning av kriget inte går hem överallt i Ryssland. Det finns ett motstånd och många ryssar som är starkt emot kriget. Och för de som vågar visa deras motstånd trots hot om kraftiga repressalier ska de veta en sak: Vi hör er, vi ser er!

Deras motstånd är väldigt viktigt för att sätta press på Putin och hans ledarskap. En press inifrån som i kombination med omvärldens press och en militär insats som inte alls gått enligt plan, kan förhoppningsvis försätta Putin i en skör sits i maktens korridorer.

Jag är väl medveten om att sannolikheten är liten för ett regimskifte i Ryssland, vilket i praktiken är vad som krävs för att Ryssland ska avbryta sitt destruktiva krig i Ukraina. För så länge han är kvar i makten kommer han att göra allt för att till varje pris fullfölja sin invasion av Ukraina. Med förödande konsekvenser för Ukrainas civilbefolkning.

Även Ryssland och dess folk kommer att drabbas hårt av Putins maktvansinne, och då pratar jag ej enbart om de tusentals ryska soldater som hittills stupat, utan även den ekonomiska kris som kommer att slå hårt mot befolkningen.

Avslutning: Imorgon kommer jag att publicera en artikel om Putin, energikrisen och Sveriges sårbarhet.

Mina ryska vänner är och förblir mina vänner!

Jag vill inleda med en viktig hälsning till alla mina ryska vänner som jag lärt känna genom åren. Underbara människor som troligtvis är lika chockade som vi över Putins fullskaliga invasion av Ukraina. De drabbas nu hårt av sanktionerna som en följd av havererade diplomatiska förhandlingar och Putins ofattbara beslut – ett krig som han länge planerat.

Jag vill vara tydlig med att min kritik riktar sig mot det ryska ledarskapet som bär det fulla ansvaret för invasionen och dess förödande konsekvenser. För alla mina ryska vänner som jag vet inte har något som helst med detta krig att göra vill jag hälsa att ni likafullt är mina underbara vänner, nu precis som då! Det enda jag kan hoppas är att ni kan hjälpa i att förmedla vad som sker i detta brutala krig – en sanning som Putins ledarskap nu gör allt för att dölja.

Ett ”blitzkrieg” som stagnerat…

Det var tänkt att ske som en överraskande och snabb invasion. En styrkedemonstration och ett hastigt övertagande av makten över en hel nation. Ett skyfall av missiler med sikte mot specifika mål, influgna specialstyrkor vars mål var att ta kontrollen över Antonov-flygplatsen utanför Kiev och ett flertal andra strategiska platser. En snabb aktion av alla soldater i stridsberedskap efter veckor av intensiva övningar. Full kontroll över luftrummet, snabb avsättning av Zelensky och hans regering, kontroll över storstäderna och successivt övertagande av viktig infrastruktur.

Förvånansvärt nog skedde kriget för öppen ridå. Journalister tilläts filma allt på båda sidor om gränsen. Internet fungerade väl vilket med dagens sociala medier gjorde att vartenda angrepp kunde dokumenteras fullt ut.

Varför är detta så överraskande? Jo för att i de flesta konflikter jag följt så har den inledande fasen av kriget varit att säkerställa full kontroll över nyhetsflödet och därmed över sitt narrativ. Ta exempelvis kriget i Etiopien, Afghanistan, Syrien, annekteringen av Krim, Donbass och Luhansk, etc. De som kontrollerar eller angriper ett område vill ha full kontroll över vad som sprids just därifrån.

Men här kunde hela världen förutom möjligtvis Rysslands invånare fullt ut följa precis allt som skedde under krigets inledande dagar. Varför?

1. Så länge det gick enligt plan var det en ypperlig exponering av en styrkedemonstration
2. Det fanns aldrig en tanke på att kriget skulle dröja. Antingen för att man förväntade sig en snabb underkastelse av Ukrainas ledarskap, eller för att man var fullt övertygad om att invasionen skulle lyckas fullt ut.

Men det gick inte alls som planerat. Än idag har Ryssland inte kontroll över luftrummet. De största städerna är inte erövrade. Zelenskys regering är kvar. Striderna pågår för fullt och den ryska armén möter tufft motstånd. Faktum är att den ryska armén lidit stora förluster, både materiellt och i avlidna/skadade soldater.

Logistiken har fungerat katastrofalt dåligt. På flera platser har ryska militärfordon stått stilla på grund av soppatorsk, och vissa av dem har rentav övergivits. Matförnödenheter har inte heller nått fram, vilket bekräftats av ryska soldater vid fronten. I städer så som Kherson som intogs av ryska styrkor har vi flera bekräftade videon på ryska soldater som rentav plundrar matbutiker på förnödenheter.

Dessutom var förberedelserna av vad som väntade de ryska trupperna direkt undermålig. Unga soldater som plötsligt skickas in i främmande land i tron om att välkomnas som fredsbevarande styrkor, eller i vissa fall utan förvarning om att detta inte var ytterligare en övning utan ett riktigt krig som de kastades in i.

Det som mötte dem var en starkt stridsmotiverad Ukrainsk armé som slogs för landets och dess folks överlevnad. Och ett förakt från civilbefolkningen i Ukraina.

Ytterligare en sak som överraskade mig i jämförelse med många andra konflikter jag följt var de många videon med civila som öppet konfronterar de fullt beväpnade invaderande styrkorna. Inte enbart för det mod som de civila uppvisade, men även för det faktum att de ryska soldaterna tydligt undvek att skjuta på de civila som konfronterade dem eller stod i deras väg.

En ny brutal och oroväckande fas i kriget

I takt med att den tilltänkta blitzkrieg-strategin så fullständigt misslyckats ser vi nu hur den ryska armén successivt ändrat sin strategi till en mer beprövad nermalningsstrategi. Där man fokuserar på en specifik stad, omringar den, stänger ner all infrastruktur och sakta men säkert mal ner område för område genom massiva bombangrepp. Brutalt och utan hänsyn till civilbefolkningen. Där är vi nu. Kharkiv, Mariupol och Kiev riskerar att gå samma öde tillmötes som Groznyj eller Aleppo.

Men Ukraina är inte för gemene ryss vad Tjetjenien eller för den del Syrien varit. För det ukrainska folket är ett ”broderfolk” med många kulturella och historiska band. Jag är ytterst tveksam till att det finns ett stöd hos vare sig den ryska befolkningen eller dess soldater som nu tvingas utföra order om att urskillningslöst skicka in ett skyfall av missiler rakt in i bostadsområden fyllda av oskyldiga civila.

Just därför gör nu den ryska ledningen allt för att återta kontrollen över information som sprids i Ryssland.

Hur väl fungerar Putins kontrollapparatur och propagandamaskineri?

Det är viktiga frågor som vi lär få svar på under kommande dagar. För Ryssland står nu inför ett vägskäl. Putin är i en öm position för första gången under hans långa styre. Det är alldeles uppenbart att han inte har alla i ledande position bakom sig. Vi fick inför Putins invasionsbeslut bevittna flera fall av öppna beslut av Rysslands säkerhetsråd framför kameran, där det som inte sades var viktigare än det som sades. Nervösa personer i beslutsfattande positioner som ej vågade gå emot Putin, men som med kroppsspråk, ansiktsuttryck och stundtals ordval visade på en uppenbar tveksamhet inför beslutet att invadera Ukraina.

Skulle vi hamna i en situation där krigsmaskineriet havererar och folkets missnöje gör sig sedd och hörd på gator och torg, då finns en risk att Putins makt utmanas inifrån maktens korridorer. Precis som i den misslyckade militärkuppen 1991.

Samtidigt så är stödet för Putin fortsatt stor. Rädslan för KGB version 2.0 – FSB, och ett mycket mer sofistikerat propagandamaskineri än i Sovjet, genom bl.a. TV-kanalen Pervyj Kanal, gör att risken för folkligt motstånd idag tyvärr är liten.

Då återstår ett enda alternativ, såvida inte den ryska arméns erövring av Ukraina lyckas. Ett segdraget långvarigt krig med förödande konsekvenser för befolkningen, samtidigt som den ryska ekonomin faller djupt. Ett scenario som drabbar flera miljoner människor, i synnerhet i Ukraina men även i Ryssland.

Jag vill inte stänga dörren för den sista vägen ut – diplomati, men än ser det mörkt ut. För att de ska vara konstruktiva behövs en genuin vilja från båda parter, en genuin vilja som hittills lyst med sin frånvaro. En vilja till en fredlig lösning med två självständiga nationer sida vid sida. Något som Putin tydligt genom ord och handling bevisat att han till varje pris vill förhindra.

Det värsta tänkbara har inträffat. För första gången sedan 1939 har en europeisk stormakt initierat ett oprovocerat anfallskrig mot en grannstat, och omvärlden kan inte ingripa ifall man inte vill riskera världskrig. Det som sker nu är en fruktansvärd tragedi, och ansvaret vilar ytterst på Putin och hans fascistiska kohorter – men en del av skulden faller även på de som inte protesterar och reagerar, i Ryssland och utomlands.

Vissa debattörer försöker relativisera det inträffade med NATO-frågan, Irakkriget, Kosovo och Libyen. Men ifall Ryssland haft en demokratisk, anständig regering skulle alla typer av konflikter med grannländerna mycket troligare kunnat lösas utan våld.

Hoppet ligger dock hos en oväntad aktör – det ryska folket. Många ryssar har bakgrund i Ukraina, och många fler har släkt och vänner där. Här står det uppenbart klart att de ryska statsmedierna har vilselett det egna folket och systematiskt ljugit för omvärlden. Ifall ryssarna stillatigande accepterar detta övergrepp på en brodernation blir det en skam som deras efterlevande kommer måsta leva med, plus att det för generationer kommer förgifta relationen mellan ryssar och ukrainare.

Detta flagranta brott mot folkrätten och mot den mänskliga anständigheten kan bli början till slutet för Putinregimen, ifall de vanliga ryssarna vågar trotsa regimens våldsmakt och gå ut på gatorna och protestera mot invasionen av Ukraina. Till och med stora delar av den ryska eliten är skeptiska inför invasionen, och detta innefattar såväl teknokratiska som militära institutioner. Och slutet kan gå fort när det kommer – år 2023 kan vi stå inför ett helt annorlunda Ryssland, i bästa fall. Denna invasion är vettlös och irrationell, och det folk som stod upp mot och fördrev Janukovitj kommer kämpa modigt för att slippa leva under Putins stövel.

Men omvärlden behöver sätta in hårda sanktioner, och där behöver vi framförallt – som Joe Biden så klarsynt påpekat – sikta in oss på importen av ryska naturresurser. EU står för 44% av den ryska exporten, medan bara 4% av den europeiska exporten går till Ryssland. Vi måste som medmänniskor och européer – när vi inte kan trotsa en kärnvapenmakt medelst öppen intervention – satsa på att helt skära av Ryssland från handelssystemet.

Detta kan innebära att frikoppla Europa från beroendet av rysk olja, rysk gas och ryskt kärnbränsle, och det är något vi i alla fall borde ha gjort för mycket länge sedan, för klimatets och framtida generationers skull. Det kan innebära stora uppoffringar för oss, men inte lika stora som de uppoffringar Ukrainas folk nu betalar, i form av förstörd infrastruktur och sönderslitna människoliv.

Det var bra av Hägglund (AP) att uppmärksamma den hälsoskadliga luftkvaliteten i Umeå.  Vi behöver bli fler som belyser detta problem som i ett växande Umeå riskerar förvärras med tiden.

”I de blindas rike är den enögde kung”

Det har varit lätt för Umeå att genom åren kunna lyfta sig som ett miljömässigt föredöme. Men tiderna förändras och vad som för många år sedan gav Umeås miljöarbete internationella utmärkelser är idag mer eller mindre en naturlig del av varje mellanstor kommuns miljöarbete.

Umeå har förvisso ambitiösa miljömål och program för hållbart resande. Vi är en av nio kommuner i Sverige som i Viable cities ska visa väg för omställningen till ett klimatneutralt samhälle. Umeå är även en kommun där invånare, civilsamhälle och lokalt näringsliv i hög grad vill ha en god luftkvalitet, oroar sig för klimatförändringarna och vill bidra till Umeås klimatomställning.

Under flera år har vi dessutom kunnat glädjas åt förbättrade mätresultat för luftkvaliteten i centrala Umeå – fram tills nu. Förflyttningen av E4 ut från centrala Umeå må ha haft sin effekt tillsammans med en antal mildra vintrar i rad och så covid-pandemin som slog till för fullt 2020.

Men nu ser vi tyvärr hur mätningarna av luftkvaliteten för centrala Umeå stundtals når oroväckande – rentav hälsofarliga nivåer. Något som bl.a. uppmärksammats av SVT Västerbotten i detta inslag.

En ohållbar situation som riskerar förvärras – nu måste vi agera!

Vi i Miljöpartiet har återkommande lyft risken för att Umeås luftkvalitet försämras – som följd av ett växande Umeå där man inte ordentligt tänker efter före. Det som länge oroat oss i Miljöpartiet är att fina ambitioner och goda resultat inom vissa miljöområden gjort att kommun och kommunkoncern vaggats in i en tro att det vi gör är fullt tillräckligt. Och för de problem vi nu har med luftkvalitet, trafik och buller så har vi har funnit vår messias som ständigt dröjer med sin frälsning – Västra Länken.

Umeå är en snabbt växande kommun. Ytterligare 70 000 invånare ska ha flyttat hit inom 30 år om vi ska nå vår vision – 200 000 invånare år 2050. Då är en sak viktig att komma ihåg, något som vi i Miljöpartiet återkommande uppmärksammat:

Om Umeå blir 200 000 invånare år 2050 men vi fortsätter resa som vi gör idag, så kommer biltrafiken i centrala Umeå att fördubblas! En fullständigt ohållbar situation med buller, trafik och farlig luftkvalitet. Och Alldeles oavsett om då alla kör med el eller ej så blir konsekvensen att centrala Umeå fullproppas med trafikinfarkter.

Det är därför direkt nödvändigt att tackla trafiksituationen och redan idag planera för ett Umeå med en hållbar trafiksituation. Och det är inte enbart för hälsa och miljö som detta är viktigt utan det handlar i grund och botten om vilket Umeå vi vill leva i. Ett trivsamt, levande och tryggt Umeå eller en kommun där trafiksituationen gör att våra invånare undviker centrala Umeå.

När Trivector fick uppdraget att analysera våra trafikprogram för hållbart resande och bättre luftkvalitet så konstaterade rapporten att de föreslagna åtgärderna är långt ifrån tillräckliga. Med dessa finns det inte en chans att vi når våra mål om hållbart resande. Mer måste göras – nu.

Business as Usual, tillväxtmaskineriet ångar på. Ska Umeå växa – till varje pris?

Men istället ångar tillväxtplanerna på för fullt. Nya externa handelsområden etableras i direkt anslutning till ringleden samtidigt som större bostadsområden planeras i andra änden av ringleden. Man behöver inte vara en Einstein för att förstå vad det leder till för den bilburna trafiken i Umeå.

Kommunen trycker på för nya parkeringshus i centrum medan man undviker att ta tag i situationen när centrala gator såsom Storgatan västerut når ohållbara nivåer av trafik, buller och farlig luft. För, messias (Västra Länken) kommer ju snart…

Till råga på allt hände något besynnerligt vid senaste Byggnadsnämnd. Vid sittande bord bestämde sig Alliansen och Vänsterpartiet för att tvinga fram en prioritering av två nya detaljplaner med fullt fokus på att bygga ut villaområden i utkanten av Umeå. Ett vid Skravelsjö och ett i närheten av Grössjöns naturområde, båda i nära anslutning till ringleden. Uppenbarligen var det viktigare att prioritera dessa framför annat som står och trycker i pipen – så som exempelvis nya hyres- och  bostadsområden i centrala Umeå med god tillgång till samhällsservice och hållbara färdalternativ.

Avslutning: I december begärde vi i Miljöpartiet att situationen med den hälsoskadliga luftkvaliteten lyfts upp i Miljö- och Hälsoskyddsnämnden samt Tekniska nämnden.

Nu måste vi tillsammans med alla partier som tar Umebornas hälsa på största allvar se till att få åtgärder på plats som förbättrar luftkvaliteten och trafiksituationen i centrala Umeå!

Kampen mot droger och kriminalitet måste tas på största allvar. Vi ska alla kunna känna oss trygga i Umeå. Just därför ska vi lyssna till de som dagligen arbetar med att göra Umeås gator trygga. Till den expertis som under decennier fördjupat sig i roten till kriminalitet. Alla kan vi tycka, gapa och tro oss veta. Men här är följande viktigt att bära med sig:

Tala silver, lyssna guld.

Dödsskjutningar och gängkriminalitet en oacceptabel verklighet

Sedan 1990-talet har den organiserade gängkriminaliteten vuxit till ett allvarligt samhällsproblem – i synnerhet i södra Sverige och de av polisen utpekade utsatta områden. Ett hänsynslöst våld med uppgörelser och rena avrättningar som försätter vanliga oskyldiga invånare för direkt livsfara. En tragedi för i synnerhet brottsoffren men även anhöriga till ungdomar som i tidig ålder rekryteras in till kriminella miljöer. Liv slås i spillror och ungdomar fastnar i en förödande vålds- och drogspiral som är svår att ta sig ur.

Om än Sverige sticker ut gentemot övriga Europa när det gäller dödsskjutningar så finns det dock undantag. I en läsvärd artikel i VK beskrivs varför så få dödsskjutningar sker här i Umeå. För trots att brott ibland händer även här så är Umeå överlag en kommun där människor känner sig trygga.

Varför så få dödsskjutningar i Umeå?

En del av förklaringarna till Umeås förskonade läge är geografiska och sociologiska. Det är inte lika lätt att smuggla in narkotika och vapen på grund av avståndet till den europeiska svarta marknaden. Det är också möjligt att just Umeå är en öppnare och mer medmänsklig kommun, med lägre trösklar för inkludering och delaktighet i samhällslivet.

Men Umeå har inte bara haft tur. Det har förekommit försök att etablera organiserad kriminell verksamhet i vår kommun, och samhället har fått arbeta hårt för att motverka dessa destruktiva krafter.

Hur har då samhället arbetat?

De partier som anses ha högst förtroende när det gäller att bekämpa kriminalitet – M och SD – brukar förespråka hårdare tag, längre straff, införande av ordningsvakter och mer kameraövervakning.

I Umeå har vi valt en annan väg.

Ett samarbete lanserades mellan Polisen, kommunen och det lokala brottsförebyggande rådet, som möjliggör kommunala sommarjobb, samarbeten med föreningslivet samt en reduktion av segregationen genom blandade boendeformer. Detta har möjliggjort för ungdomar att både finna meningsfulla arbeten och fritidssysselsättningar. Det låter också misstänkt likt den typ av brottsförebyggande åtgärder som högerpolitiker raljerar emot – “ungdomarna ska inte smekas med en hönsfjäder, de ska ha stryk!” – “verklighetsfrämmande vänsterpolitiker satsar era hårt arbetade skattepengar på kriminella och andra asociala.” – så brukar det låta.

Är det jag skriver då att Umeås framgångar är en solskenshistoria, som visar att “flummig progressiv politik” visst är framgångsrik, bara för att vi vågar tro på människans inneboende godhet? Svaret är mer komplext och samtidigt enkelt.

Politikerna i Umeå valde helt enkelt att lyssna på expertisen inom Polisen, det Brottsförebyggande rådet och resten av Förvaltningen – där man länge velat ha mer resurser för brottsförebyggande åtgärder, punktmarkering av ungdomar på glid, åtgärder för minskad segregation och för ökad tillgång till samhället.

Om Polisen själv får välja

Om Polisen tillfrågas, vill de ha mer fritidsgårdsverksamhet, fler aktiviteter, mindre segregering och större tilltro till ungdomar. Självfallet måste det också till aktiva brottsförebyggande åtgärder och kartläggning av kriminella individer, något som Polisen i Umeå också arbetar med. Det är inte av ideologiska skäl som Polisen i Umeå snarare tror på förebyggande av brott än på ökad repression, utan snarare på grund av att det är vetenskapligt bevisat att det fungerar – kontra högerns emotionellt baserade batongpolitik.

I artikeln i VK lyfts en viktig faktor för kriminalitet upp av såväl polis som kriminolog: Ojämlikhet, segregation och utsatta områden. Och här är det viktigt att uppmärksamma något som alltför ofta glöms bort i debatten:

Den ökade segregationen och de ökade inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga är nämligen inte en naturlig utveckling, utan en politisk utveckling, orsakad av politiska val som gjort det dyrare att vara fattig och svårare att undfly fattigdomen, i synnerhet om man redan innan kanske saknar kontakter och har en del hinder i det svenska samhället. Detta har varit resultatet av en vilja att premiera medel- och överklass på låginkomsttagarnas bekostnad. Då Sverige redan innan byggt upp underlagen för segregation och konflikter genom att låta utanförskapsområdena växa fram, innebar nedskärningar på satsningar i dessa områden att en hel generation ungdomar övergivits av landets politiker.

Detta är inte minst tydligt i Stockholm, där kommun efter kommun styrts av moderater med samarbetspartier, vilka skurit ner på fritidsgårdar, fritidsledare, sommarjobb, sociala program och stödåtgärder. Gängkriminaliteten är helt enkelt skörden av vad högerpolitiker under många års tid sått.

Självklart har det funnits ett behov av att skärpa straffskalan för en rad olika brott, dessutom behöver rättssystemet stärkas och i synnerhet skydd av vittnen bli bättre. Men hårdare tag kan inte ensamt minska kriminaliteten. I varje land där det som ensam åtgärd prövats har det snarare förråat hela samhället och skapat en större misstro mellan medborgare. Nedskärningar av ungdomsverksamhet och sociala åtgärder skapar gängkriminalitet, medan satsningar på dessa åtgärder förebygger och minskar kriminalitet.

Detta vet Polisen om, och det är därför Polisen i Umeå krävt och fått satsningar på förebyggande åtgärder.

Det är vad som händer när Polisen själv får välja, och resultatet blir ett Umeå vi kan tycka om och vara stolta över.

Ett spännande och lärorikt år

2021 har – trots fortsatt pandemi och en växande olust inför klimatförändringarna – varit ett spännande och lärorikt år för MP Umeå. Det är ett stort ansvar att ingå i ett styrande samarbete, och våra duktiga företrädare i fullmäktige, nämnder och bolagsstyrelser gör sitt yttersta för att företräda våra väljares intressen, samt Umeås befolkning i allmänhet.

Det är ett tufft uppdrag, och vi är medvetna om att ibland kan människor med gröna hjärtan känna att det går alltför långsamt, att det går åt fel håll på vissa områden och att världen rör sig åt fel håll. Men nu när vi går in i ett valår kan vi ändå känna glädje och stolthet över det arbete vi åstadkommit i kommunen.

• Vi har möjliggjort en förbättring av Strandpromenaden som ökat tryggheten och trivseln i Umeås rekreationsområden.
• Vi har arbetat för att få fram kvantitativa, mätbara och konsistenta klimatmål och för att förändra kommunkoncernens direktiv så att dessa tar hänsyn till klimatmålen de flesta av världens länder kommit överens om. Detta är absolut nödvändigt för att uppnå klimatneutralitet i kommunen.
• Vi har spelat en viktig roll i att rädda kvar specialanpassad undervisning för barn med NPF-diagnoser inom autismspektrat, vilket spelar en enorm roll för enskilda människors liv.
• Vi har stött och hjälpt till i processen att starta en återbruksmarknad som snart ska öppna i MVG-gallerian.
• Genom Botnia- och Norrbotniabanorna stärker vi infrastrukturen i Norrland, möjliggör pendling och bygger upp den nödvändiga infrastrukturen för att den gröna industriella revolutionen ska kunna fortsätta och ta norra Sverige in i 2000-talet.
• Tack vare industri- och klimatklivet ser vi nu en grön industriell våg i norra Sverige med stora industrisatsningar i batteritillverkning, fossilfritt stål, fossilfria drivmedel, vätgassatsningar m.m. vilket kommer att skapa uppemot 100 000 nya arbetstillfällen här i de nordligaste regionerna.

Detta arbete har vi kunnat genomföra med bara fem procents stöd i ryggen. När stödet växer ger ni oss också mer styrka att kunna bidra till omställningen av Umeå och omställningen av Sverige. Varje röst och varje ord räknas, och snart är det val.

Vi är medvetna om att vårt parti har en svår och stor uppgift framför sig, inte bara på grund av att vi arbetar med globala utmaningar utan även på grund av att omställningen kommer innebära förändringar av inarbetade vanor. Detta är dock, visar erfarenheter, nödvändigt för att omställa vår ekonomi till en hållbar framtid.

Ett exempel: När Cementas verksamhet på Slite hotades stänga intensifierade LKAB sin omställningsprocess, och idag har de minskat koldioxidutsläppen i sin betonghantering med 60%. När det brinner till och miljöförstöringens kostnad faktiskt syns i räkenskaperna inser marknaden vilka incitament den har att omställa.

Men fortfarande, på både riksnivå och här i Umeå, fattas beslut som går i fel riktning. Vi anser att det är en felsatsning att satsa på expansion av externa köpcentra åt alla väderstreck och förbinda dem med en ringled. Denna utveckling kommer utan tvekan att driva på bilismen. Tyvärr har vi redan idag en ohållbar situation med hälsoskadlig luft och buller i centrala Umeå.

Istället bör vi planera för ett Umeå där samhällsservice, handel, fritid, kultur och nöje ligger nära tillhands. En välplanerad utveckling där vi växer hållbart utan att bygga in oss i problem. Där vi värnar det som gör Umeå så attraktivt idag, och där våra invånarnas hälsa och välmående står i fokus.

Vi ska möjliggöra och underlätta bilfria transporter och minska trafiken i centrum utan att för den sakens skull öka den i utkanten av staden. Dessutom finns det många idag som på grund av långa avstånd och bristande tillgång till kollektivtrafik är beroende av bilen för att ta sig till och från Umeå, och de måste fortsatt kunna ta sig till centrum, sjukhus, etc.

Ju mer stöd vi får, desto starkare röst får vi. Vi ska fortsätta vara en trovärdig, ansvarstagande, demokratisk och grön kraft i Kommunfullmäktige, men för det behöver vi ditt stöd, och ditt deltagande. För ju längre tid vi prokrastinerar i omställningen desto svårare framtid väljer vi att ge våra efterkommande.

Hösten 2021 och illusionen om “Mittens Rike”

Det har nog inte undgått någon läsare att Miljöpartiet fattat beslutet att vi inte kan ingå i ett regeringsunderlag som styr på blåbrun budget. Det var ett smärtsamt beslut, men inte svårt. Vi är stolta och glada över att Sverige äntligen fått sin första kvinnliga statsminister. 

Vad som dock är svårt att förstå är vissa andra partiers agerande i beslutsprocessen.

Centerpartiet, som å sina väljares vägnar varit med och förhandlat om januaripartiernas gemensamma budget, har valt att indirekt istället stödja det blåbruna budgetförslaget som därmed blev antaget av Riksdagen genom att inte rösta på sitt eget förslag.

Deras motivering är att de inte vill bidra till att ge ytterkantspartier – enligt deras definition SD och V – inflytande. Istället vill de verka för en “bred uppgörelse i mitten”, och pekar indirekt på tysk politik som en förebild för Sverige att verka efter.

I Tyskland finns det en oskriven politisk överenskommelse att partierna i mitten, inkluderat de dominerande regeringsbildarna Kristdemokraterna och Socialdemokraterna, samarbetar med varandra framför att göra sig beroende av det främlingsfientliga AfD och vänsterpartiet Die Linke.

Det kan inte nog understrykas att det finns skillnader mellan svensk och tysk politik.

I Sverige har vi, delvis till följd av en lång period med socialdemokratisk dominans, utvecklat en tydlig blockpolitik med ett borgerligt samarbete mellan liberala och konservativa partier som följd. I många andra europeiska länder har det funnits mer flexibla koalitionsstrukturer, delvis eftersom inget enskilt parti kunnat dominera.

I Tyskland specifikt finns det viktiga orsaker varför Die Linke räknas som en oacceptabel samarbetspartner. Även fast Vänsterpartiet i Sverige haft problematiska inslag i sin historia har V aldrig varit styrande parti i en auktoritär stat med dödsstraff, massövervakning, åsiktsbrott och förtryck av hela befolkningen. Die Linke var tidigare känt som “det Socialistiska Enhetspartiet” – styrande parti i DDR. Därför är det inte förvånansvärt att samtliga demokratiska partier på nationell nivå i Tyskland tar avstånd från dem.

Dagens vänsterparti i Sverige har en historia av samarbete och relationer med auktoritära socialistiska partier, men har sedan långt innan kalla kriget slutade definierat sig som ett reformistiskt parti som vill arbeta inom det demokratiska regelverket. Det är ett parti som i nära nog varje viktig fråga som rör människans frihet och värdighet i Sverige ställt upp för de svaga, även om deras åsikter i min mening inte alltid tar hänsyn till helhetsbilden.

Detsamma gällde, trodde jag, tills nyligen Centerpartiet.

Det är inte lätt att forma ett underlag för samarbete med partier med delvis så spretiga bilder av vilken ekonomisk politik som leder till det bästa resultatet för samhället. Det var tuffa förhandlingar, där både vi och Centern fick acceptera att ge med oss, men vi båda accepterade det utfall som till slut blev resultatet.

Därefter aviserade Vänsterpartiet att de ville förhandla om budgeten med Socialdemokraterna, varpå Centern hotade att rösta emot sitt eget framförhandlade budgetförslag – inte för att det fanns något specifikt oacceptabelt förslag, utan för att Vänsterpartiet var Vänsterpartiet.

Man behöver inte ha doktorerat i spelteori för att förstå att ifall S gick C till mötes och vägrade förhandla med V skulle ha resulterat i en regeringskris, eftersom V då för att bibehålla sin trovärdighet skulle vara tvungna att rösta emot såväl Magdalena Anderssons som Ulf Kristerssons regeringsalternativ. Resultatet skulle blivit en talmansrunda och en återgång till ruta ett. Och C förstår det där.

Ifall processen skulle återupprepas under fyra talmansrundor skulle resultatet till slut ha blivit riksdagens upplösning och ett extraval – som skulle ha hållits några månader innan ordinarie val. En sådan situation skulle vara djupt stötande och respektlös mot väljarna, och bidra till apati och politikerförakt.

C är medvetna om detta, men framhärdar i att V implicit är ett lika oacceptabelt parti att samarbeta med för anständiga mittenpartier som SD, utan att i egentlig mening motivera det med mer än att båda är ytterkantspartier. Ifall priset att ge V inflytande är kaos är C tydligen villiga att ge det.

Ifall priset är att en budget med SD-stämpling går igenom så får det bli så, vilket implicit innebär att C anser att V tydligen är ett betydligt mer förhatligt parti än SD.

C röstade på sitt “eget” budgetalternativ, men i praktiken röstade de på Kristerssons och Åkessons blåbruna budget. En budget som fryser inne 34 miljarder i EU-stöd för klimatåtgärder till Sverige. En budget där en miljard blir stulna från biståndet och omfördelade till att markera för asylsökande och indirekt andra med utomeuropeisk härkomst att människor med deras hudfärg och namn ej är välkomna till Sverige.

Vi vet om vad för slags parti SD är. Det är det enda partiet som medvetet och med berått mod bedriver en politik som kommer förvärra de problem som det klagar på. De klagar på kriminalitet och utanförskap, samtidigt som de vill stänga fritidsgårdar och minska satsningarna på integration. När andra partier bemöter dem och minskar generositeten i asylmottagandet dubblar de upp och börjar kräva återvandring. Det är en medveten, systematisk och cynisk politik som strävar efter att skapa och förvärra motsättningar i det svenska samhället.

Det är en rädslans politik.

Vi vet att SD står för denna politik, och det är vår plikt att kommunicera ut detta faktum till folket. Det är meningslöst att samtala med SD, eftersom de – namnet till trots – inte är ett demokratiskt parti. Företrädare som Jomshof och Söder har gjort klart att deras förebilder styr i Budapest.

C anser tydligen att det förslag på en budget som de själva var med och framförhandlade var underlägset den blåbruna katastrofbudget som Riksdagen nu tack vare dem antagit. De anser att V’s krav på förändringar i budgeten är värre än att minska klimatsatsningarna, riva upp strandskyddsöverenskommelsen, frysa inne 34 miljarder i EU-stöd och trakassera flyktingar med signalpolitik om återvandring.

Det går inte att utläsa detta på något annat sätt.

C har under efterkrigstiden överlag varit ett humanistiskt, frisinnat och anständigt parti som stått upp för rättsstaten och individen. Framförallt är deras väljare till absolut övervägande del anständiga människor, som bryr sig om miljön och landsbygden, om demokratin och asylrätten, och om vanlig mänsklig anständighet.

Vad vi konkret ser i detta nu, är att ledningen i C antingen på ett verklighetsfrånvänt sätt försöker tvinga fram en politisk situation som inte existerar, eller att de på ett ovanligt opportunistiskt sätt försöker överge januarikoalitionen för det blåbruna blocket, utan att kommunicera att de gör det. Själv har jag respekt för Annie Lööf och kretsen kring henne som intelligenta och skarpa politiska beslutsfattare, som är medvetna om vad de gör.

Ansvaret för att den blåbruna budgeten nu antagits är inte Åkessons, Kristerssons eller Buschs. Det vilar ytterst framför Lööfs partis fötter.

Och det ska vi inte låta hennes väljare glömma.

TACK FÖR FÖRTROENDET! 💚

Igår blev provvalsresultatet klart för Miljöpartiet i Umeå, där alla våra medlemmar fick rösta på våra kandidater till kommunvalet.

Jag hamnade på en hedrande förstaplats och är otroligt tacksam för att ha fått det förtroende av våra medlemmar!

I januari fastställs listan och sedan väntar valrörelsen. Då ska vi göra vårt yttersta för att vinna Umebornas förtroende att driva en grön politik för ett hållbart Umeå!

Det känns grymt bra att vi har en lista med så många starka kandidater. Jag är så enormt peppad på att få jobba tillsammans med detta härliga gäng! 😀💚

Den här artikeln fyller två viktiga syften: Att bemöta de lögner som sprids om Miljöpartiet och kärnkraft, och att upplysa om hur Moderaterna blockerar ny viktig elproduktion i Sverige – samtidigt som de beskyller oss för ”elbristen”.

Lögnen om ”ny kärnkraft som stoppas av Miljöpartiet”:

I Sverige finns ingen lag mot etablering av ny kärnkraft i privat regi. Ändå finns det hittills inte en enda aktör som vill investera i ny kärnkraft i Sverige. Så sent som i förra veckan bekräftades det av Sveriges nya gruvälskande näringslivsminister i en artikel i DN där han sade följande:

– Det är inte troligt att vi får se projekt med ny kärnkraft. Men om någon kan räkna hem den ekonomiskt, finns det inget hinder i energiöverenskommelsen.

Det är alltså inte Miljöpartiet som vare sig stängt befintliga reaktorer eller blockerar för nya reaktorer. Det är inte heller Miljöpartiet som beslutat om den elmarknad som Sverige nu har och det märkliga oligopolsystem som gör att energibolag kan ta ut rejäla avgifter för kraftnätet, samtidigt som kraftnätets upprustning och utbyggnad över tid varit eftersatt.

Miljöpartiet i regering har varken som Tyskland tvångsstängt all kärnkraft, eller som Finland pumpat in skattemedel i en misslyckad utbyggnad av kärnkraft.

Två statliga initiativ med förödande resultat för ländernas elförsörjning. Sverige däremot är ett av de länder i Europa som har ett elöverskott, och även med de ökade elpriserna i södra Sverige betalar en genomsnittlig svensk mindre än en genomsnittlig fransman – i världens mest kärnkraftstäta land. Även i Finland som valt att satsa på just kärnkraft är elen generellt betydligt dyrare än i Sverige.

Moderaterna blockerar ny elproduktion i södra Sverige!

I södra Sverige behövs det ny elproduktion av två skäl, dels för att möta en växande efterfrågan, men även för att öka överföringskapaciteten av el från norra till södra Sverige.

Det finns ett stort intresse att bygga ut ny elproduktion och flera aktörer står och stampar för att få komma igång. Men den gröna industriella revolutionen stöter på kraftigt motstånd.

Kustvind AB’s vindkraftsprojekt vid Skurup-Trelleborg skulle ha kunnat generera 2 TWh el men stoppades av lokala Moderata politiker. Samma sak med Eolus planerade 20 vindkraftverk i Öresund utanför Kävlinge, där den Moderatledda kommunen också sade nej, med hänvisning till att de vill ha “stabil baskraft” och att det inte “blåser hela tiden”. Detta argument bygger på två missförstånd om vindkraft – att havsbaserad vindkraft är instabil, samt det lite mer pikanta påståendet att det finns många vindfria dagar kring Skånes kust. Inte för inte är Malmö känd som “staden där du alltid cyklar i motvind”.

I båda dessa fall var det moderatstyrda kommuner som satte stopp för ökad elproduktion, arbetstillfällen, tillväxt och investeringar. Och det är tyvärr inte de enda exemplen på där Moderaterna säger nej till ny vindkraft. För även i Stockholms län och Bohuslän säger Moderaterna nej till ny elproduktion.

Totalt rör det sig om nästan 60 TWh ny elproduktion som Moderaterna vill stoppa! Det motsvarar lite mindre än hälften av Sveriges totala elanvändning per år.

0 kr till ny kärnkraft – i M, KD och SDs budget…

Istället för att låta det gröna kapitalet arbeta för ökad elproduktion påstår Moderaterna att de vill att staten ska investera miljarder med kronor och tiotals år med att bygga icke förnyelsebar kärnkraft. Detta bidrar knappast till billigare el, och slutsatsen man kan dra av detta beteende är att Moderaterna trivs alldeles utmärkt med stagnerande tillväxt och höga elpriser, och så må det vara.

Men när väl deras budget klubbades igenom i Riksdagen så uppdagades en sak. För trots högljudda rop på ny kärnkraft så fanns det i deras budget avsatt – 0 kr för ny kärnkraftsproduktion!

Det enda som fanns med var mikroskopiska satsningar på kärnkraftsforskning, som möjligen kan ge resultat om ett par decennier.

Nyligen har Moderaterna och Sverigedemokraterna allt mer högljutt larmat om att det behövs politiska åtgärder från Kommunfullmäktige och nämnderna att införa språktester inom omsorgen.

Positiv till språktester – vid behov

Jag vill börja med att vara tydlig med att det är mycket viktigt för en fungerande omsorgsverksamhet att brukarna – det vill säga människorna i behov av stöd – känner sig trygga och kan kommunicera med sin personal. Det är också mycket viktigt att personalen kan kommunicera och förstå varandra väl. Rapporter från Socialstyrelsen har visat att otillräckliga kunskaper i svenska finns – och det är absolut ett problem som existerar och försvårar för både personal och mottagare. 

Det är också sant att flera kommuner har infört eller vill införa språktest där det finns behov av det. Det har dels använts för att testa personalgrupper för att identifiera språkbrister och förstärka svenskkunskaper för de i behov av det, men även vid rekrytering av viss personal. Personligen är jag positiv till att förvaltningen använder sig av språktester där det behövs.

Personalbrist ett hot mot en god omsorg av våra äldre

För Umeås del har dock förvaltningen i Umeå inte lyft upp just språkförbistring som ett specifikt problem – utan snarare ligger våra utmaningar främst i personalbrist och hur vi ska kunna få tag på nog många nya duktiga anställda, ge dem det stöd och den träning de behöver. Medarbetare med rätt utbildning och kompetens för våra vård- och omsorgsyrken.

För vi behöver kompetent och kvalificerad personal. Flera gånger har Socialstyrelsen pekat på brist på adekvat vårdkompetens och utbildning som riskfaktorer inom äldreomsorgen. Även brist på personal generellt är något som Socialstyrelsen pekat ut som tydlig riskfaktor. Dessa två lyftes dock aldrig upp i kommunfullmäktige sist utan enbart riskfaktorn med bristande språkkunskaper.

Självklart bör språkträning ingå i som stöd och kompetensutveckling där det behövs, men – och det här är viktigt att komma ihåg – det är förvaltningen själva som bäst bedömer behoven och har förslag på lösningar. Specifika eventuella kompetensbrister hos vissa medarbetare är inte en fråga för glada politiska företrädare med mycket vilja men med otillräcklig kunskap om hur det ser ut på golvet.

Möjligen vill Moderaterna väl, men ifall vi som politiker vill vara konstruktiva, stödja vår duktiga personal och erbjuda trygg och högkvalitativ hemtjänst, assistans, vård och omsorg bör vi vara lyhörda och respektfulla inför den kunskap som finns inom förvaltningen.

Märkligt förslag på politisk detaljstyrning

Inom ramen för Kommunfullmäktige och nämnderna bestämmer vi aldrig vilka kompetenskrav som ska gälla inom kommunal verksamhet, eller vilka behov den har, utan det måste vi överlåta till expertisen. Från politiskt håll kan vi ställa krav och förväntningar på att förvaltningen, oavsett om det rör sig om chefer, miljöstrateger, lärare, personliga assistenter eller lokalvårdare tillgodoser att den anställde ska kunna kommunicera med omgivningen på ett för arbetsuppgifterna tillfredsställande sätt. Men vi har aldrig någonsin i fullmäktige suttit och detaljstyrt vilka specifika kompetenskrav och utvärderingsmetoder som förvaltningen ska använda sig av vid rekrytering av personal. Att nu plötsligt vilja göra det – för alla inom äldreomsorgen – och just för en enda av alla kompetenser – det skulle vara ren och skär populism.

En underton av förakt mot våra ovärderliga medarbetare inom äldreomsorgen

I behandlingen av denna fråga i Kommunfullmäktige har jag dessvärre upplevt såväl en underton av förakt, som ren desinformation utan grund – som Moderaternas grundlösa påstående att en tredjedel av våra hårt arbetande anställda inte kan språket, eller SD’s respektlösa teori att syftet med Umeå kommuns vård och omsorg är ett integrationsprojekt.

Till slut och framförallt vill jag å mina egna personliga samt kommunens vägnar rikta ett stort tack till samtliga våra hårt arbetande anställda nysvenska arbetare inom hemtjänst, assistans, vård och omsorg. Utan er finns det inte en chans att vi skulle ha klarat omsorgen! Ni är värda all vår uppskattning och kärlek, och i den mån vi inte gett er tillräckligt stöd som kommun ligger ansvaret på våra axlar, inte era.