Kommer själv ihåg tiden när man kanske egentligen mest behövde en fackförening. När man valde att ideellt engagera sig för ett parti som var tillräckligt kontroversiellt för att ens evenemang bombhotats.

Arbetstrygghet är viktigt.

För egen del hade jag en god arbetsgivare, bra medarbetare och en bra chef.
Men samtidigt slår jag mig till minnes när IF Metall ringde upp,  ”Överväger du komma tillbaka till facket?” frågade telefonisten (med tydlig stockholmsdialekt) mig, varpå jag svarade att jag var Sverigedemokrat.

Telefonisten lade därefter på luren.

Ska vara tydlig med att det finns många bra företrädare inom facket. Säkert finns det många med mig som minns särskilt ett riktigt bra skyddsombud eller en särskilt duktig facklig företrädare.
Men varför i hellsicke tar sig fackledningen rätten att ge av medlemmarnas pengar till att sponsra ett särskilt parti?
I synnerhet som det partiet inte agerar i arbetarnas intressen?

Även om Sverigedemokraternas politik resonerar bättre med arbetarnas intressen så är det ändå principiellt fel att en arbetstagarorganisation ska ge stöd till ett politiskt parti. Det är synnerligen omöjligt att fånga upp den åsiktsdiaspora som alla medlemmar har, och att vara översittare och förklara att den fackliga ledningen bättre vet hur medlemmarna bör rösta är också jädra märkligt.

Nä. Debattartikeln är bra av Oscar Sjöstedt och Magnus Persson. Läs den.