Lage Olovsson

fingertoppskänslan

Av , , Bli först att kommentera 42

Närvaron.
Eller vad man nu ska kalla den.
Den där som gör att hojen dagen till ära känns som hade den automatlåda.
När man samtidigt, fast bara nästan samtidigt, som en vag viljeyttring drar kopplingshandtaget knappt halvvägs och med vänster skospets låter hojen ana att man vill ner från sexan till femman.
Vissa dagar finns den där redan från morron.
Andra dagar hittar man den aldrig.

skräppa

Av , , Bli först att kommentera 35

skrapp

En liten bit utanför kyrkogårdsgrindarna står skräppan och tisteln som ett par luffare längs vägen.
Man blir som glad av att se dem, fräcka frodiga och företagsamma.
Inne på kyrkogården krävs vattning mest varje dag. Penséerna, särskilt de vita, tycks i år ovanligt ämliga. Skrynkliga i bladen som av ett tåligt buret lidande.

räven

Av , , Bli först att kommentera 34

Cyklat, målat lite, och sett räven som en rälsbuss passera mellan husen.
Här är icke björn eller varg, men skata mås och räv.
Den hade någonting i munnen, räven.
För litet och för platt för att vara någon av traktens få men antagligen för rävar väldigt åtråvärda höns. Kan dock ha varit något så vardagligt som en bit tunnbröd, ty den bar högt och försiktigt och med blottade tänder precis som man gör när man tar det nygräddade ur ugnen och är rädd att stöta emot.

lieorvet

Av , , Bli först att kommentera 47

Rann en regnsommar ur lieorvet när jag nyss hakade ner det från björken.
Rostvatten.
Det har hängt där bra nog precis ett år.
Det är ett sånt där finskt stålorv som har namn om sig.
Saxar och sånt, skärverktyg.
Men inga vapen vad jag vet. Det är ett annat finskt företag.
Bra på många sätt och vis men tungt är det, orvet.
Tål att i åratal hänga i en björk.

flugsnappare (hona)

Av , , Bli först att kommentera 34

Stör den lantliga söndagsidyllen genom att skrapa färg från de gamla broräckena som hängt på väggen bakom garaget. Ämnar försöka rehabilitera dem nämligen. Dom har länge sett ut att längta tillbaka till sin plats, och brokvisten har definitivt längtat efter dem. Och jag tror faktiskt att dom passar alldeles utmärkt där. Med bara något litet försumbart undantag är virket friskt och vid gott mod. Torrsprucket må så vara, men det är ju bara som rynkor på en gammal människa.
I ögonvrån ser jag hur flugsnapparna flänger ut och in i holken. Särskilt honan kan konsten att flänga. Ingen torde närmare bestämt kunna flänga som en flugsnapparhona med ungar, i det att det alltid är förenat med en viss stökighet – både visuell och ljudlig – när hon i brådskan och ovanpå allt annat har att försöka få med sig även stjärtfjädrarna in genom hålet.

efter sju när vägarna svalnat

Av , , Bli först att kommentera 27

1323

Körde en sväng ikväll och ja, den går alldeles ljuvligt bra, Hornet. En sån här och några hektar ogallrad björk på bra bonitet borde alla ha. Hojen för att åka på naturligtvis, och björken för att ha nåt att göra medan man väntar.
Den är aningen nervösare än Johans Fazer som på tomgång liksom står och tuggar taktfast ur tornistern. Hornet är å andra sidan en sån där som ligger lite länge – till klockan nio på varvräknaren ungefär. Men sen kvicknar den till och lyfter på framhjulet om man inte passar sig. Och när klockan är nio på varvräknaren, då är den ändå bara barnet må man veta.

västergök

Av , , Bli först att kommentera 34

tjarn

Morgonsolen avslöjar den uppstickande ejeln på åkern härintill. Jag säger inte mer så har jag inte sagt för mycket – men förhoppningsvis rätt och tillräckligt. Det kan ju för all del vara nästan vad som helst utom papyrus.
Gick mig bortåt tjärnen igår. Närmade mig den från det svåraste, mest avlägsna hållet.
Det är sånt man gör när man med långt mindre ansträngning kunde ha hållit sig hemmavid och kört med hojen.
Jag gick mig i alla fall bortåt tjärnen och letade gamla eldställen där jag kunde stanna till och tänka att här har jag varit tidigare någongång. Men igår, i vår, eldas det vid vite ingenting. Det knastrar självantändning under skosulan och man vandrar torra dikesbottnen bara för att det är möjligt.
På hemvägen hördes västergök. Fjärran torrfura satt den som en riksdagsman står, ömsom bugande, argumenterande åt höger och åt vänster. Ibland hätskt kraxande inför auditoriet, och det ekade stundtals barbershop om hoandet. När den efter en stund lossnade ur torrstommen såg jag att det faktiskt var två gökar som suttit och munhuggits i ett och samma träd.

söndag

Av , , Bli först att kommentera 38

..och mellan ett par av stolparna borta på bandet som stänger kring hästarnas hägn tampas ett par mörka fläckar.
De liknar två kombattanter. Två Linusar på linjen som råkat i luven på varandra. Två mörkklädda ninjor som ömsom vaktar spänt på varandras rörelser och ömsom drabbar samman i blixtrande närkamp på liv och död.
Det är bandet som vridits på ett eller två ställen förstås. Solen och vinden som sedan håller kampen igång.

tofsvipa

Av , , Bli först att kommentera 33

fält

Har suttit under joddlarbalkongen en stund och anvarat tofsvipan som har fyra små ungar på lösdrift ett femtital meter bort. Underligt nog förefaller den prompt vilja ha ungarna med ut på den öppna, alldeles nyss sådda och vältade åkern. Trots att där skriar mängder av kajor och vitfågel som i ett nafs skulle kunna äventyra hela kullen.
Mana in dem i gräskanten bland maskros och rödblära och låt dem vara där vettja! tänker man. Där är dom ju säkrare än ute på den öppna jordytan.
Men den verkar ha koll, tofsvipan. Behöver inga goda råd. Som ett uttåg ur Egypten drar den iväg med ungarna över den torra sandlika sådden. Och så snart en kaja kommer flygande på kajors typiskt irrande sätt (som om dom försökte undvika luftvärnseld) blir den stundtals ganska utspridda kvartetten spräckliga vaddtussar på tändstickslånga ben stilla. Sjunker på stället samman, tar liksom flygskydd, och blir till små torra grässuddar bland alla andra sådana som harven rivit upp och som vinden emellanåt förmår väcka till liv.
Katten som kommer ut i ena hörnet av åkern för att göra toalett noterar lite surt att den inte är välkommen och går motvilligt samma väg tillbaka som den kom.
Men det är inte bara andra fåglar och djur som hotar. Ett häftigt ’garail’ förebådade regn kammar plötsligt rosenbuskar och småträd medhårs. Trycker dem med kraft söderut tills bladens ljusare undersidor blir synliga. Då kallar tofsvipan i hast samman hela hopen som annars riskerar blåsa bort och låter dem försvinna in de ljusa bröstdunen.