Allianser, politiska såväl som andra, är – just det – allianser. Inte vänskapsband eller syjuntor. De formas, lever och dör. Så har nu skett med alliansen mellan L, C, M och KD. Det krävdes en sådan för att bryta S långa maktinnehav, något som också lyckades. I dagsläget är alliansen lika relevant som gåspennan på en datormässa.

Det betyder inte att den inte kan återuppstå en dag, men inte just nu. Åtminstone inte på riksplanet.

Det mönster som formas i dagarna är att det i Riksdagen finns åtminstone tre block, möjligen fyra. Ett socialistiskt – grönt, ett liberalt och ett konservativt. Och så SD, som kanske kommer med i det konservativa lägret. Återstår att se om processen fullföljs eller om Åkessons gäng håller sig på sin kant eller tvingas att göra det. Den bollen ligger hos M och KD. Just nu är stalltipset att SD släpps in i den konservativa grupperingen.

Det råder ingen tvekan om att det är M som har spräckt både blocket och kakelväggen. Skälet är mycket enkelt: för M (och KD) finns ingen annan väg till makten än via en borgerlig koalition. Alltså måste han försöka sig på konststycket att gå på vattnet och helst inte låtsas om de trasiga kakelplattorna på botten av bassängen.

I dag, den 13 november 1408. tillföll Gotland den dåvarande Kalmarunionen, som förenade de nordiska länderna under en monark. Det var också det en allians vars tid inte var evig, och som väl få tror att den skulle komma tillbaka, även om just Åkessons gäng säger sig vilja ha något sådant istället för EU.

Undrar just om M och KD känner någon entusiasm inför en sådan sak?

Så har Fars dag passerat. I år sammanföll den med dagen då första världskriget slutade i och med att vapenstilleståndet den 11 november kl 11 på förmiddagen.

Det var ett krig då många fäder och söner på båda sidor stupade. En av fem fransmän i vapenför ålder skulle aldrig återvända från skyttegravarnas helvete.

Två män, Hitler och Mussolini, hade överlevt, men var givetvis märkta av kriget. Hitlers förhållande till sin far var omvittnat dåligt, något han delade med en annan man som också skulle låta talas om sig, Josef Stalin. I hans fall verkar det varit än värre.

Det finns många exempel på hur det kan gå när fäder inte är de fäder de borde ha varit. Inte så sällan genom att de inte varit där alls, när de skulle ha behövts. Om man ska dra några slutsatser för egen del, tycker jag nog inte att jag har så mycket att gräma mig över. Inte heller har jag egentligen något att klaga över när det gäller den egna uppväxten.

Det sägs ju att man egentligen inte kan lära sina barn särskilt mycket. Men en sak tror jag ändå har betydelse, att försöka få dem att tänka själva. För det kommer ju en dag då det kanske inte finns någon annan som kan tänka åt dem. Eller så är det någon vars tankar kanske inte är så bra.

Hur Hitlers tankar gick och vad som följde av det, det vet vi. I dag, den 12 november 1944 sänktes slagskeppet Tirpitz i en norsk fjord i en brittisk flygattack. Också här gick ett antal fäder och söner förlorade. Det är väl något för alla nuvarande fäder (och mödrar) att tänka på.

En sådan här dag, går det inte att komma förbi det som hände för 80 år sedan. Då visade nazismen sitt verkliga ansikte under det som gått till historien som Kristallnatten. Beteckningen kom sig av alla de krossade fönster som pogromen resulterade i.

Fönster kan lagas. Värre var ändå de 400 mord som skedde och de tiotusentals judar som fördes till koncentrationsläger denna skräckens natt.

Aktionen var noga planerad och inget ”spontant” folkligt upplopp, som man försökte göra gällande. Polisen underrättades om att inte ingripa mot förstörelsen och vilka personer som skulle gripas.

Nazisterna agerade slugt alltsedan makttillträdet 1933. Hela tiden följde man reaktionerna på det hårdnande förtrycket. Uteblev de, skärptes förtrycket.

På motsvarande sätt kan man se hur Åkessons gäng hela tiden agerar både offentligt och bakslugt för att flytta fram sina positioner. Och på flera sätt har det också lyckats. Både M och KD svajar om att inte ta stöd av Åkesson. Tankegångarna tycks vara att man väl kan försöka att se om inte SD släpper fram Kristersson. En del verkar tro att utifrån något slags allmänpolitiskt synsätt borde väl Åkesson hellre se Kristersson än Löfven som statsminister.

Det är just där som kalkylen brister. Det går inte att lita på Åkessons gäng ett ögonblick. De är inte intresserade av av vilken politik som förs. Inte ens om man skulle komma dragandes med någonting i stil med att strama till integrationen eller invandringen. När Riksdagen ska fatta beslut om budgeten, kommer de att rösta på oppositionens budget med motiveringen att regeringen, vilken den nu är, inte har gått dem till mötes.

Frågor om invandring och integration är för dem inget annat än svepskäl för att få till stånd den omvälvning av samhället de vill se med kulturell likriktning och storvulen nationalism. Demokratin, som vi känner den, skulle vara ett minne blott.

Är det verkligen det de som nu propagerar för att ”tala” med Åkesson önskar?

Såg i går programmet om gränsen mellan Indien och Pakistan. En skildring av fantastiska landskap med lika fantastiska möjligheter. Möjligheter som går förlorade i en ond spiral av våld och ständiga gränsintermezzon. Inte minst i Kaschmir.

Det hela verkade alltså ganska så tröstlöst, men samtidigt stod det ju klart att de som bor i gränstrakterna inget hellre vill än att det ska råda fred. Inte minst av det skälet att de i många fall har har släktingar och vänner på andra sidan gränsen.

Det är utan tvekan något att bygga på. För vi vet att en process mot fred och normalisering kan gå fort om förutsättningarna ändras.

I dag, den 8 november 1520, pågick det som gått till historien som Stockholms blodbad. Processen pågick 7 – 9 november och 94 personer avrättades. Det hela fortsatte med liknade processer i Småland och Östergötland. Kristian II, som ju faktiskt krönts till. svensk kung försökte – bokstavligen – topphugga all opposition inom Sverige.

Det lyckades, som bekant, inte. Kristian slutade sina dagar i fängelse efter att ha blivit avsatt i både Danmark och Sverige. I Sverige har han i historieböckerna fått öknamnet Kristian tyrann.

Krigen mellan Sverige och Danmark har genom århundraden varit många. Först 1814, nästan 300 år efter blodbadet i Stockholm, skulle det ta slut. Men därefter normaliserades förhållandet mellan länderna snabbt. I dag finns knappast något av hat mellan folken. Tvärtom är samarbetet och handeln livliga.

En viktig faktor bakom detta är demokrati. Samarbetet i Norden växte fram i takt med att länderna demokratiserades. Demokratier krigar sällan. Och aldrig med varandra.

I dag, den 7 november 1917 inledde Lenins hejdukar den statskupp som gått till historien som Oktoberrevolutionen. Den skedde dock inte i oktober, åtminstone enligt den gregorianska kalender som då gällde i västvärlden. Det var Ryssland som höll fast vid den Julianska kalendern.

Inte heller var det en revolution, utan en simpel statskupp. Vilket inte hindrar att det var en av historiens mest betydelsefulla omvälvningar. Det såg också länge ut som om kommunismen skulle sprida sig över världen och ta över stora delar av den.

I dag är allt det ett minne blott. Visst, Kina är en kommunistisk diktatur, men har släppt i stort sett allt av den ekonomiska modell som kommunismen byggt på. Byggen som rasade som korthus i slutet av 80 – talet.

I dag återstår några små reliker av detta, som Kuba och Nordkorea. Till viss del också Vietnam. Men i världen i övrigt är själva modellen ungefär lika aktuell som fjäderpennan i datorns tidevarv.

Det är något vi bör ha med oss när det nu divideras om det inte är lika dåligt att släppa fram en ny regering Löfven, som kanske gör upp med Sjöstedt, som att hoppas på Åkessons stöd i Riksdagen.

Svaret är enkelt: Sjöstedt hotar inte demokratin. Det gör Åkesson. Det gör valet enkelt

En av de mindre behagliga uppgifterna när det gäller att hålla huset i någotsånär beboeligt skick, är utan tvekan avloppsrensning. I dag var det dock påkallat (ja, det hade säkert varit det en längre tid) och det var bara att gripa sig verket an.

Arbetet är inget för den äckelmagade, men det gick ändå relativt smidigt. Det är förbluffande hur mycket som kan samlas under ett badkar.

Vad det handlar om är inte bara att se till att vattnet (och annat) kan rinna ut utan några hinder och därtill att se till att de – bokstavligen – ljusskygga organismer som trivs i och kring osunda miljöer inte ges något livsutrymme. En och annan individ av deras släkten kan man stå ut med, men om man inte ser upp kommer de att bli ohanterligt många och ta över när mörkret sänkt sig.

Hur kan det komma sig att jag tänker på Åkessons gäng under saneringsarbetet?

Politiska allianser, såväl mellan länder som inom dem, är i allmänhet inga bestående fenomen. Ungefär som att oåterkalleliga besked bara är oåterkalleliga tills de ändras, som någon har uttryckt det.

Beskedet om att Kristersson kommer att föreslås som statsminister är bara ytterligare ett exempel på att alliansen är död. Den bildades för att bryta socialdemokraternas till synes eviga regeringsinnehav. Det lyckades också, men då är dess syfte uppnått. Någon nytta gör den inte längre. Särskilt som M tydligen hindrat Annie Lööf från att försöka bilda en regering.

Släpps Kristersson fram, sker det i så fall med Åkessons stöd. Och det kan inte L och C acceptera. Återstår en regering i mitten över blockgränsen. Därmed har Kristersson själv sågat av den alliansgren han så envist suttit på.

Allianser kan skifta, den här kan mycket väl återuppstå i framtiden, men just nu är den förbrukad. Just den här dagen, den 5 november 1854, segrade britter och fransmän över ryssarna i slaget vid Inkeman under Krimkriget. Drygt ett halvsekel senare var de forna fienderna allierade mot Tyskland och Österrike-Ungern i en kraftmätning som krossade tre kejsardömen.

För Rysslands del hjälpte det inte att de allierade sig med britter och fransmän. Frågan är förstås vilka som segrar och förlorar i de nya samarbeten som med nödvändighet måste etableras i svensk politik.

Ser att i dag, den 3 november 1839 inleddes det första opiumkriget mellan Storbritannien och Kina. Ett krig som orsakades av kinesernas försök att ingripa mot det utbredda missbruket av opium. Engelsmännen hade börjat sälja opium för att förbättra handelsbalansen med Kina. Importen från Kina var stor, exporten dit blygsam.

Britterna vann, men frågan är om det var en seger i förlängningen. Missbruket av opiater är i dag utbrett med enorma skador som följd.

Britternas agerande påminner en del om Trump och hans handelskrig. Men det får en också att tänka på att det just nu från en del håll drivs kampanjer för legalisering av marijuana. Något som i mitt tycke måste motarbetas med all kraft. Vi behöver sannerligen inte fler legala droger än de vi redan har.

Till det kan också läggas att Marijuana sannerligen inte är den ”milda” drog som en del vill göra gällande. Särskilt när det gäller yngre kan den ha rent förödande skadeverkningar. Nej, några fler legala droger än de vi redan har, ska vi inte tillåta.

Läser att MP: s tidigare gruppledare gått över till M. Vänstersvängen partiet har gjort avgjorde tydligen saken. Intressant att han upptäckte det efter bara 20 år i partiet.

Han anger också att M: s miljöpolitik är bättre än MP: s. För många ter det sig nog svårt att förstå, men faktum är att, det är åtminstone min erfarenhet, miljöpartister i allmänhet inte kan särskilt mycket om miljöpolitik.

Innan det kommer en störtflod av invändningar om miljöpartister som kan uppvisa akademiska meriter på miljöområdet, kan jag säga att jag inte tvivlar på just den saken. Men att kunna allt om vattenlevande organismer innebär inte att man förstår sig på själva politiken. Tvärtom, har man alltför ofta gjort det bästa till det godas fiende. Det envisa motståndet mot EU – medlemskapet är väl det tydligaste exemplet.

Så då kanske bytet till Kristerssons parti passar honom bra. Fast M i mitt tycke aldrig har visat några framfötter i miljöpolitiken. Snarare tenderar också de att vanligen ha fått saker och ting om bakfoten.

En som också gjorde missbedömningar var Rommel när han besegrades av britterna vid el- Alamein den 2 november 1942. Det var en av vändpunkterna under kriget. Några veckor senare gick ryssarna till motoffensiv vid Stalingrad. Hitlerysklands expansion vare bruten, och det som återstod var endast reträtter.

Ser att det i dag, den 1 november 1814 samlades Wienkongressen som skulle avgöra hur framtiden skulle se ut när Napoleon hade besegrats. Utan att man visste det då, lades grunden för mycket av de fenomen som skulle göra 1900 – talet till det blodigaste seklet någonsin i Europa.

Strävan var att återupprätta aristokratins makt och sätta stopp för de liberala strömningar som växt fram, samtidigt som det skulle råda maktbalans mellan stormakterna. Någon hänsyn till olika etniciteter togs inte.

Följden blev en framväxande nationalism, inte minst i Serbien. Där skulle den gnista tändas som satte Europa i brand 100 år senare. Samtidigt försökte man alltså stoppa liberala krav på både ekonomisk och politisk frihet. När det inte gick längre, försökte den gamla ordningens män, för det var ju bara män det handlade om, spela ut det nationalistiska kortet.

Hur det gick det vet vi. Ha det i åtanke nu när Åkessons med flera försöker sig på samma trick som Mussolini och Hitler utsatte Europa för.