Gjorde mig en semesterdag till tjärnen igår.
Här, lagom fjärran vägarbeten och världsligare saker, är det torrt och fridsamt.
Det är, kan man i alla fall försöka måla upp för sig själv, torrt även de dagar då det regnar och det häftar ett slags lillfingerförnämt saktmod över trakten. – En sorts torr och summasaklig (’småsnål’ skulle väl en representant för bättre bemedlade trakter påstå) eftertänksamhet som manifesteras i sekelgamla och sotiga stubbar som står kvar i ungskogen. Ungskogen som av pur respekt för de åldriga vårdarna växer, men så långsamt.

Behaget bor vill jag tro i det karga och ofruktsamma, i yppigheten som inte är.
I skogen som växer långsamt. I stubbarna som står kvar och i tjärnens klara och sannolikt rätt så försurade vatten.
Bara tanken på att man liksom för att få bekräftat något man redan vet, eller åtminstone håller för troligt, skulle doppa ett lackmuspapper i tjärnens avklarnade vatten känns som ett helgerån. Tjärnen rår ju över sitt ph-värde lika lite som skogen över sin jordmån.
De har bara att gilla läget och anpassa liv och växtlighet därefter. Och det funkar ganska fint.
Näckrosbladen är lätt räknade, om man nu samtidigt med ph-provet skulle få för sig att kontrollräkna, och de tycks på sina ställen inte behöva bryta vattenytan för att få sitt behov av solljus tillgodosett. Då stannar de akvarielikt stundom halvvägs.