.. och statistik.
Emedan allt det vardagliga tycks ske på längden.
Letade lite optimistiskt efter trängseln kring 1867 men så gammal är den väl ändå inte.
Eller blev, kanske man ska säga.
Den har stått på första parkett nere vid älven.

Några minusgrader idag, begynnande snöfall samt har hyresavin kommit, i förrgår.
Vi biter då benhårt fast i pappersvarianten. Inget autogiro här inte.
Autogiro låter manna från himlen och introducerades väl ungefär samtidigt som de allt vanligare låsbara brevlådorna som liknar gamla Televerkets kopplingsskåp.
Nej fönsterkuvert ska det vara. Ett oigenklistrat fönsterkuvert andas öppenhet och demokrati i en tid då allt fler ytterdörrar är låsta.
Svallar fortfarande efter senaste fullmäktigemötet och turerna kring Diamanten.
Men socialnämnden bygger ju inte. Den ser väl bara med viss nödvändighet till sitt.
Hyr, precis som vi.

Har i dagarna gått ut en propå om att liksom ifjol tillåta skotertrafik på irrvägar leta sig in mer i mitten av samhället. Litegrann som med bussar och övrig kollektivtrafik.
Vill minnas hursom på sjuttitalet, när den tidens grönavåg-skvalp började nå land, ibland poppade upp djärva idéer som t.ex. den att sätta upp en stång (kommunal givetvis) där man på känt western-vis lite slarvigt kunde snurra fast hästens grimskaft och genom svängdörrar släntra in på närmaste näringsställe.
Nu är vi visst där igen. Fast på snöskoter.

Suveränt bra skridskois på Sörtjärn igår. Bara ett tunt skikt med frost på en för övrigt alldeles slät och nästan aprickfri is. Jag satt en stund i vindskyddet som i fas med vintertiden gapar öppet för att släppa in så mycket som möjligt av middagssolens värme.
Några sedelärande charader blev behållningen av fullmäktigemötet häromdagen.
Diamanten som från 60 via 50 skalats ner till 40 boendeplatser blir, om alls, troligen ganska lagom. Den som lever får se och den som dör har i alla fall påverkat.
Tar mig friheten att i sammanhanget citera välborne Arild Bäcklund, så kallad skrivkarl och (tror jag) nämndeman, i Hemsta som för längesedan skötte de årliga deklarationerna åt elvabarnsfamiljen och som med glimten i ögat alltid ställde samma kuggfråga i slutet av sessionen;
”Å va ha ji gjort vä pänninga då?”
Ni skulle förresten ha sett köksbordet i vars ena hörn deklarerandet försiggick.
Där kan man prata om minimalism.

Fatta vad längesedan!
Och ingenting särskilt att notera.
Inte ens några initialer.
Kanske var stocken inte ens här, på den plats där den nu ligger.
Då 1828.

Var och kollade isen på tjärnen igår. Aningen för tunn men nattens tio minusgrader borde lägga centimetrar till de ca 2,5 som är.
Om det nu ännu några dygn bara låter bli att snöa så..
I kvarteret kring blivande Diamanten har man i dagarna med fet stil målat upp var bredbandet gömmer sig i marken.
Markarbeten på gång?
En tanke medan man går där förbi är hursom vi i den kommun som emellanåt yves över att vara landets minsta ändå bejakar stordriftstanken.
Det där med att vara minst – ja det kan vi ju redan.

Lugnt och fint i skogen igår. Några titor drog tysta genom björksnåren och nötskrikan flög förbi på sitt klippande självbelåtna sätt som om den var på väg till nåt nytt rackartyg.
Men sällan eller aldrig att man får se lavskrikan nuförtiden. Inte heller korsnäbben som det ju tom fanns två storlekar av engång.
Tjädern som en enig jägarkår begrät och som redan mitt på förra seklet troddes stå inför att bli utrotad ser däremot ut att ha klarat prövningarna bättre. Den nöjer sig till nöds med en deformerad ungtalltopp.
Gick mitt i allt på en rotpost med stelfrusna trattisar.

Sval, blåsig men i övrigt fin söndagsmorgon
Börjar vara någorlunda färdig med höstgörat ute på Nyby nu.
Det är ju inte så noga, huvudsaken att det blir bra.
Men eken står och tjuvhåller på sitt lövverk, precis som pelarasparna här utanför panoramafönstren. Båda (tre) är fortfarande gröna men har börjat låta sina löv liksom på prov ett och ett i taget.
Några lass med lagom stor krossad sten har tippats av längs promenadstråket intill Arrendatorns västra gavel. Vem som kaste första stenen återstår att se.
Några rutor är sen länge pangade men nån omedelbart förestående rivning är det för tidigt att tala om.

Började ta ihop löv ute på Nyby i förrgår.
Finns nåt i grunden oförargligt i att räfsa löv. Ett slags ändamålslöst samlande som väl ligger djupt rotat i generna.
– Sätt en räfsa i händerna på vanemänniskan och se hur hon genast börjar samla på hög!
Det enda som därutöver krävs för en karriär i lövbranchen är en räfsa med fler pinnar som finns än som fattas.
Plus några björkar förstås.
Men inte för många, för då blir det jobbigt.
Med eken är det annorlunda. Som en envis skomakare håller den hårt om sitt bästa läder.
Oftast väntar den tills björken slösat bort allt sitt och räfsarn gått hem innan den fäller sina blad.

Den där Fosse.
Är det då ingen som kan säga åten att vara tyst.
Eller ’töst’ som man företrädesvis hör uppefter Balåns dalgång.
Minusgrader, ett par, här uppe på åsen idag.
Hur må det då inte vara nere vid ån.
I förfjol (eller om det var året innan) gjorde jag mig omaket att fara ner på Lappavan och åka skridskor på första isen. Det gick fint eftersom Lappavan är ett stillastående käril endast oroat av någon enstaka skygg bäver.
En kall och klar och snöfattig höst är alltså allt som behövs.
Snöfattigt var det inte året då svärfar och jag med möda vallfärdade ner på Lappavan för att sätta lakakrokar. Det var kort före jul. Grisen var slaktad, lungorna tillvaratagna för att i smärre bitar tjäna som bete på krokarna pga deras påstått unika egenskap att förbli flytande och därmed lyfta krokarna till en för laken bekväm nivå.
Jag borde förstås ha varit tveksam till det hela, inte bara pga snödjupet men också för att grislunga var någonting helt nytt och okänt för mig trots uppväxten vid en sjö där fiske i alla slags dimmor ingick i grundkursen.
Vi fick inte en fena kort sagt. Inte den dagen, och inte dagarna efter heller då krokarna skulle vittjas.