Etikett: Nicke

Inte bara vi som häckar här

Av , , 4 kommentarer 7

 

Vi har en del kajor och skator på gården, förutom alla små fåglar förstås, och nu tillhör jag dom som tycker att det är rätt så ok, varför skulle inte dom få vistas här också. Lite värre är det ju med fiskmåsar och andra skränande fåglar som sätter igång mitt i natten.
Vissa av dom kan bli ganska närgångna när dom vant sig vid att man sitter där och… häckar på altanen (nu fick jag allt till det). Men det är ju det som är roligt, dom litar på en.
När mina svärföräldrar levde så omgavs dom av fåglar av olika slag, en del av dom där småttingarna, väntade tappert på sin mat, men ibland, när dom tyckte att det gick för långsamt, hoppade dom upp på termometern som satt på utsidan av fönstret och pickade på glaset, kikade in och lade huvudet på sned. Dom gav sig inte förrän dom fick maten.
Nu var det inte alltid det serverades vanliga fågelfrön, nejdå, Elsie kunde lika gärna slå igång stekpannan och göra några tunnpannkakor, det gick alltid hem, likaväl som hon stekte leverbiffar till Åkes hund, Bronco. Inte för att dom själva skulle ha utan för att djuren skulle få något gott.
En av kajorna hade råkat ut för något och kunde inte flyga, Pelle fick han heta, och han vistades alltid här ute på gården och blev uppassad. Nicke byggde honom en liten stege, som fick stå lutad mot en av tallarna, så han kunde ta sig upp i trädet, vilket han gjorde. Men en sommar försvann han, spårlöst, och att en katt kommit i hans väg är ju inte helt otroligt, men det kan ju lika gärna ha varit en bil.
Fast man vet ju aldrig, en helg då dom var bortresta fick jag uppdraget att vattna blommorna och kolla till Pelle. När jag var klar med blommorna fick jag se en kille som sprang utanför kyrkan med händerna nere mot backen, som om han höll på fånga något. Jag gick mot vägen och kisade med ögonen, och visst höll han på fånga något… Pelle.
Jag ropade åt honom och frågade vad han höll på med. –Ja, sa han, jag ska fånga den här fågeln, den verkar vara tam. Jag ska ta hem den. Nämen du, sa jag, den där fågeln, han heter Pelle och han bor här, i det här trädet, och sedan visade jag vart han hade sin boplats. Han lät Pelle vara, men han kanske inte var den enda som tyckte att det hade varit roligt med en fågel hemma.
Nu är bussen lastad, inte bara med junioraren, utan med alla kläder och utrustning som behövs, papperen som skulle med, lunchen vi ska ha och andra viktiga saker, ska faktiskt bli lite kul att få göra första bussresan för i år, och vi ska ju inte sova över i den, utan det blir lite som test and tune. Önskar er alla en fin lördag!

Ny procedur, och nu jäklar…

Av , , 2 kommentarer 4

 

Nya morgonritualer, sitta med varm, blöt tvättservett över ögonen i 5 minuter, salva, droppar och tabletter. Jodå, tur att man kan roa sig. På ögonmottagningen fick jag återigen en grundlig undersökning av ögat. Med glasögon på, och med handen över det högra ögat (det ”friska”) så kunde jag knappt utläsa näst översta raden, dom andra raderna såg ut som arabiska, så dåligt ser jag med vänsterögat.
Men, då jag fick kika genom ett litet, litet hål, så kunde jag läsa näst nedersta raden, utan problem, jag har med andra ord inga synfel egentligen utan allt beror på vaglarna och en inflammation i ögonlockskanten. Detta i sig, är ju inget ovanligt, eller farligt, men…
Läkaren sa att om man inte får bukt med detta (nu har jag ändå haft så här i en månad) så kan det bli allvarligt, med eventuella skador på hornhinnan. Så nu ska jag köra denna rutin i två veckor och om det inte vänt och blivit bättre så skulle jag ringa dit upp igen så skulle dom fixa en remiss på hud, för att få fram en ännu bättre medicin. Låter fint, tycker jag, är så jäkla less på detta nu.
Åke hjälpte ju Brälla med vedkörning igår, och han kom hem först vid halvelva tiden igår kväll. Lena ringde och bad om ursäkt för att dom saboterat våran bröllopsdag, men jag tror inte att det gjorde så mycket, egentligen, vi är ju tillsammans varje dag annars och gör dom dagarna till dom bästa vi kan. Så egentligen kan man ju säga att vi firar varje dag i alla fall 🙂
Jag fick dessutom en liten present av min käre make, helt oväntat, faktiskt, ett armband, ser ut så här:
Halsbandet som hör till, fick jag för två år sedan, snyggt, är det då.
Jag och Nicco åkte upp till graven, där svärmor, svärfar och Åkes bror ligger, dom skulle ju ha fyllt år igår, så vi tände två ljus. Ja, inte brorsan, han hade inte samma födelsedag som Nicke och Elsie, men ändock. Niccolina var lite orolig över att jag tagit fel väg och nu var och körde bland gravstenarna, nu visste jag ungefär hur man skulle köra men var inte helt hundra ändå, lite klurigt är det däruppe på sandbacka, när man ska till den lilla parkeringen, efter den smala vägen som ser ut som en cykelbana. Men fram kom vi, och graven hittade vi också *stolt*.
Däremot hade vi ren tur att jag fått med mig ljusen, för då jag plockade fram det första, tittade jag på det, tog det (eller något) i handen, stängde dörren och tittade sedan på vad jag höll fast i…det var inte ljuset, det var en häftapparat. Snacka om att ta fel, hahaa…hjärnan tänker en sak och handen gör en annan.
Idag har jag fått ett eminent uppdrag, det finns fler som vill bli av med sitt facebook och jag ska åka dit och hjälpa dom på vägen. Tur att jag bloggat om det tidigare så jag har letat fram länken som man ska använda sig av. Det kommer säkert att gå bra. Och nu återstår bara att önska er alla en fin torsdag!
 
Maria Lundmark Hällsten