Efter jag varit hos Tina igår åkte jag ut på MIO, Mariedal, och skulle se om dom hade nåt för 600 kronor som jag kunde tänkas vilja ha och bara betala 300 för, men nä, eller jo, egentligen, jag såg en jätte cool lampa, svart och vit, fast den gick på 595:- och för att få det där lilla extra, så skulle man köpa till en sån där tygklädd sladd, för typ 350:-, och då kände jag att det blev mer än vad jag tänkt mig och en lampa är dessutom inget vi behöver…så jag hejdade mig.

Tydligen är det ingen här som är intresserad av den där rabattkupongen, där man får 300:- i rabatt om man handlar för 600? Ingen har då hört av sig, och till er som missat det, så har jag en sån kupong som jag ger bort om ni vill ha, känns dumt att kasta bort den, den gäller bara till på måndag. Så feel free att mejla mig: [email protected] eller lämna en kommentar här.

Vi åkte upp på Gamlia med en termos kaffe på kvällen, alla sa att det såg ut att vara mer folk än vanligt, men det beror väl på vädret och att det kanske var sista träffen för i år, jag vet inte, men många sa det. Här var ju nåt att gömma luftfiltret under:

När vi så går där och strosar runt, är det en man som ropar, jag vänder mig om och han säger nåt så jag går tillbaka… ehhh, jag tror att jag känner den där mannen, säger han och pekar på Åke. Aha, sa jag,  Åke menar du, och jag ropar till honom.

Åke skärskådar mannen ett ögonblick, känner du igen mig, säger mannen…jo, visst är det slöjdläraren…magister Ren. Och det var det. Åke hade honom i träslöjd för 40 år sedan, jag tycker det är så otroligt att en lärare kan känna igen en elev så där, med tanke på hur många elever han måste ha hunnit haft.

Är det bra eller dåligt, månntro? Känner dom igen eleverna för nåt bus dom hittat på eller är det för att dom var duktiga på nåt sätt, eller är lärare ett speciellt släkte som tar igen folk, hur som haver, vem man än må vara?

Ja han påstod då i alla fall att Åke varit en snäll och duktig elev, så det lät ju fint. Han stod där länge och pratade om bilar, motorcyklar och elever, det fanns ju några fler där på Gamlia som han tog igen på utseendet.

Sen gick vi uppför backen och placerade oss framför Buicken där vi plockade fram termosen och avnjöt en kopp kaffe. Åkes ”chef” Kurt, fick sig en kopp och även Brällas bror Peter som gick förbi. Fjuppe stannade av och började prata om någon historia som gått om någon som hade rört ihop en bryta i en navkapsel.

Och den historien visste Åke mycket väl vart den kom ifrån. Det var Tex som berättat den och den var självupplevd, dessutom. Han hade varit uppe i Vilhelmina och suttit där på någon camping och fått så fruktansvärt ont i magen. Han blev till slut liggandes där och ojade sig.

Då hade det kommit fram en kille, som sa att en filbryta, skulle nog råda bot på det onda. Fil sa Tex, jamen det finns ju ingen tallrik här. Killen hade så gått bort och knackat lös en navkapsel från en bil, slagit upp fil i den och hällde på lika mycket ren sprit, så vispade han runt det där och frågade om Tex ville ha lite, för sitt magonda.

Tex blev inte bättre i magen av att titta ner i den så kallade tallriken där det blivit svarta ränder efter skiten i navkapseln, så han tackade nej och killen fick själv käka upp sitt fil. Det slutade med en ambulansfärd för Tex del, han hade brusten blindtarm och på den hade nog ingen filbryta i världen, hjälpt. Så det var därifrån den storyn kom.

Önskar er alla en bra torsdag!