Det blev tvärspännande igår, jag skulle iväg och hälsa på Helena, startade Jeepen, för att få upp lite värme på rutan, i samma veva ringer det, jag ska skicka ett sms och kommer på att jag glömt glasögonen inne, så jag slår igen dörren på bilen och springer in. Kommer ut igen efter en halvminut och till min fasa, har Jeepen bestämt sig för att låsa dörrarna.
Man får lite lätt panik, då något sånt där oförhappandes inträffar, och givetvis hinner det passerar ett x antal hur, vad och varför i mitt huvud, medan jag rycker i dörren, går till nästa och rycker och trycker, tar den tredje, samma sak…låst, men så, den sista dörren, på passagerare sidan, den är öppen, PUH!!!
Ni vet, det är ju aldrig bara ett, på ett järnspett. Jag har nämligen bägge nycklarna till bilen på samma knippa, eftersom den ena nyckeln funkar bland, och den andra, på andra dagar (fråga mig inte varför). Men hädanefter, kommer en nyckel ligga i ena fickan, och en andra i nästa ficka…sådeså!
Vi åt kalv entrecote till middag igår, och jag tänkte nämna bearnaisesåsen, och att jag egentligen, föredrar den gamla vanliga, Blåband såsen som man vispar ihop, framför den kalla som finns i en mängd olika skepnader. Men jag säger inget…
Fast då tar Åke upp det, en minut in i middagsätandet, och vi hamnar i ett ”bearnaise memory lane”.
När kom den där kalla såsen egentligen? Ja jag vet då när vi åt den första gången, det var innan jag tog dragracing licensen, så gissningsvis 11-12 år sedan, och vi hade hakat på Brälla till hösttävlingen i Piteå. På kvällen dukades det upp en massa bord mitt i depån, det skulle bli surströmming, fast inte för oss, jag hade med mig en köttbit och dagen till ära, hade jag då införskaffat en sån där kall sås. Nu skulle den testas.
Jag kommer ihåg att vi rynkade lite på näsan, men jaja, den gick an, och under bussresor och utflykter passar den ju alldeles ypperligt, då man oftast, såna gånger, vill slippa så mycket disk som möjligt. Sen har vi väl fastnat i det där beaträsket med kall sås, knepigt..då man ändå föredrar någonting annat.
På restaurangen inne på Lycksele djurpark blev vi serverade en sur bea, och på Åkes farbror Bertils storkalas, bjöd han på en egenhändigt ihop vispad bea, jättegod, men så undrar jag, varför sparar hjärnan på sånt där, va, vem bryr sig om vart och när man åt en beasås??? 😀
Julafton, och rutan är blöt, Åke säger att det snöar, ja, fast det liknar ändå mest regn. Vi har det i alla fall bra, tak över huvudet, ström i ledningarna, kaffe i kopparna, risgrynsgröt i kylskåpet, samt andra godbitar som kommer att komma fram under dagen. Och med det, så önskar jag er alla en mycket God Jul i alla bemärkelser. Winstone hälsar, han med, han gillar ju renar…men med viss modifikation 😀
Johan Fredriksson knäppte bilden då The Warrior drar iväg efter renen.
Senaste kommentarerna