Etikett: skogstraktor

Du rockade, på riktigt 🤘👊💛🧡❤️

Av , , Bli först att kommentera 15

Det uppstod vissa problem igår, med att komma på vad vi skulle ha till lunch. Sen gjorde jag hjärnan en tjänst och sa till Åke att vi går på Ullas och tar en varm macka, och det gjorde vi, minsann.


På parkeringen där utanför, står denna grävmaskin parkerad.

På väg dit, frågade jag Åke om det är en sån där han vill ha. Han svarade med lätt lyrisk röst…Jaa!! Mjaha, sa jag, och vände mig om och tittade på honom, men då måste du tala om för mig vad du ska ha den till? -Jag vet inte, sa han och smålog 😎 Ehh, alltså.. ok??

Jag undrar vad det är med grävmaskiner som kan göra en människa att se så drömmande ut. Tänker han gräva ett hål, ett djuuupt hål, 163 långt, då ryms ju jag där 😬🥶 Eller är det bara en sån där grej, igen, som är bra att ha. Gött att finna, ojoj!!

La ut detta på fejjan, och det blir lite diskussioner om hur bra dom är att ha. Wallmarks i Renbergsvattnet har en, jo, men dom har också plats för en. Vi har vår lilla gård som är späckad med saker. Annelie tyckte att vi kunde köpa och ha en i Lainejaur, jodå, fast hm… vad ska han gräva för nåt, förutom hål, lite varstans.

Frågade Theresé vad hon mindes från detta och vart hon fick drivkraften ifrån.

Hennes svar var, drivkraften va nog mest pappa… eller att inget annat fick plats i sandlådan, så man var tvungen att använda ”grävskopan”.
Snart har vi en större ”grävskopa”, så vi får se hur stort Anders leende blir, och hur mycket han förstör…

Och där kom jag ju ihåg att Anders, svärsonen, hade köpt ett sånt där monster. Ja, fast fortfarande, dom har plats, det vet jag.

Sedan kom jag ihåg, nu på morgonen, att även min pappa hade en grävmaskin. Ojoj, här håller han på släta till nåt, tror jag.

Det blev en herrans massa grävmaskiner, plötsligt och då faller det sig rätt naturligt att jag nämner detta, som jag och Nicco fick beskåda, vid ett lunchtillfälle för några år sedan.

Vi satt uppe på ”the food court” och hade utsikt över Rådhustorget i Umeå. Det var stängsel och avstängt lite här och där och dom höll på gräva lite varstans.
Så dras våra blickar till en grävmaskin/grävmaskinist som utför, vad det verkar som, ett pillerjobb. Han tar en dutt med skopan, slätar ut, tar en ny dutt, är jätte försiktig, drar sakta skopan över vad det nu är han håller på med.

Det är nästan så att vi lutar oss framåt för att kunna se vad det är han gör. Så tar han en sista dutt, smeker med skopan och *PANG*, tar han skopan och sliter upp hela alltet, jahaja…det var alltså bara en lek. Och det är väl då sånt där görs, och folk ser det, som man tror att dom bara leker på sina arbetspass 😀

Fast jag kan tycka att det ändå är rätt ok, om man gör det då det faktiskt finns tid till det, det gör ju bara att man tränar upp sina skills och när det sedan krävs en duktig lekman, så är man redan det bästa man kan bli, för att man lekt fram sina kunskaper.

Här tänker jag nu på Sally, och vilket tillfälle för henne om hon får sitta vid spakarna med hennes pappa Anders. The sky is the limit, på vad hon faktiskt skulle kunna lära sig som sedan sitter som gjuten i ryggraden. You go, säger jag bara.


Apropå pappa, så blev jag nu påmind om att det är en minnesdag, just idag. Det var nämligen 9 år sedan han dog. Och samtidigt som det känns som om det var en evighet sedan man såg honom, så kommer man ändå ihåg honom, som om det vore igår.

Här kan jag även köpa, rakt av, att hade han haft intresset att lära sig köra grävmaskin, som ett proffs, så hade han gjort det. Han köpte sin första skogstraktor då han var 18 år. Han som tog licens för drakflygning, då han var över 50 år. Började med att ta lastbilskortet, då han var över 65 år, det satt som aldrig fast.

Det han ville göra, det gjorde han. Och det gjorde han ju absolut rätt i. Tror aldrig att jag sa det till dig, men pappa…du rockade, på riktigt 🤘💛🧡❤️

Ha en fin lördag, allihop!

Det var läskigt!

Av , , Bli först att kommentera 13

Jag kollade min mejl på morgonen och i skäpposten låg nåt där rubriken löd: Du har blivit beviljad 500 000 i kredit. Jo man tackar! Nu har jag inte ansökt om nåt sånt, så jag slängde skiten.

Men så tänkte jag…alltså, det vet man ju, ingen ärver någons skulder. Det är bra, så om jag nu fick veta, att jag lider av en obotlig sjukdom, och har inte så långt kvar. Då kan jag ju alltså ta den där krediten, så köper jag 3 fina amerikanare, skriver en på Åke, en på Nicco och en på Theresé, så…klappat och klart. Dom behöver inte betala utan min skuld är ju borta, eller?

Njae, så enkelt är det nog inte, då tar dom nog slantarna från nåt annat. Men om jag inte hade ägt något, så kunde inget hämtas heller.

Tänker på stackars pappa, som köpte sin första husvagn, en Kabe, och den var vi ute med, lite då och då. Så skulle han köpa en storlek större. Betalade vagnen,men då gick firman i konkurs, och han fick ingen husvagn. Däremot hittade dom bland annat en skogstraktor i firmans ägor så den fick han ta…inte så kul att campa med, dock 😀

Första långturen med husvagnen, gick till Norge och där var det bråddjupa raviner, höga berg, tunnlar och annat läskigt. Jag var livrädd för tunnlarna, trodde att dom skulle rasa in, så jag satt och höll för öronen och blundade, varje gång vi skulle in i en.

Pappa hängde utanför staket och barriärer, för att få hiskeliga bilder på alla avgrunder, tyvärr upptäckte han, då vi kom hem, att det inte funnits någon filmrulle i kameran, ujuj, här snackar vi om att våga livet, för absolut ingenting 😀

Apropå bilder, så kom vi in på ämnet igår. Jag och kusin Anna satt på Espresso house och avnjöt en kaffe, då Marja plötsligt passerade därutanför. Vi vinkade åt varandra så kom hon in en snabbis. Marja gillar ju att fota och är med i en massa fotoutmaningar, det var ju även jag, ett tag, men känner att tiden inte räckte till att få det så där bra, som man vill ha det. Bilderna får ju gärna representera något.

Vi pratade om instagram och haschtags, läste eller hörde någonstans om nån som trott att haschtag, förmodligen hade nåt med droger att göra, och det är klart, vem skulle inte kunna tro det, om man inte vet 😀

Det var i alla fall trevligt att träffas på, bara så där, och kaffedejten med kusinen, var lika så. Vi hann avhandla mycket, och eventuella framtids planer, och hur man skulle kunna lägga upp saker. Ibland är det lätt att säga, allt man ska göra, men sedan läggs det bara på hyllan, för framtida bruk, men det tas som aldrig fram, det får ligga där och damma igen. Kanske dags att plocka fram dom, och påbörja det man en gång tänkte, att man skulle ha gjort.

Som Anna sa, man behöver ju inte ge det, mer än en timme i veckan, och det har man alltid tid med, om man tänker efter. Eller tio minuter varje dag, ja, då har du plötsligt 70 minuter på en vecka 😀

timeBild lånad HÄR

Ha en fin lördag, allihop!

11355710_503753763107512_1540895835_n

Hysteri

Av , , 2 kommentarer 3

 

Tänkte på det här med Beatles hysterin, eller andra hysterier där folk blir som galna av att se en kändis…varför? Åke förklarade en gång att jag inte förstod hur stor Beatles var, eftersom jag knappt satt i sandlådan då dom var på ropet, och därför kunde jag inte förstå varför folk blev tokiga av att se dom, men jag köper inte det.
Jag var absolut överförtjust i ABBA, men jag pinkade inte i brallan bara genom att lyssna på dom, inte heller skulle jag höja ett ögonbryn (jo kanske ett ögonbryn) om dom plingade på dörren, inte för någon nu levande människa, skulle jag reagera på det sättet, finns inte på världskartan.
Jag ringde ju till och med till ABBA, för att ta ett litet snack med Agneta eller Anne-Frid, men inte var det något märkvärdigt, det heller. Nu vet ju alla ni som hängt med på min blogg att det var inte riktigt rätt telefonnummer, det var ju till ABBAS konservfabrik, men det visste ju inte jag 🙂
Nu tror jag ju inte att jag är ensam om att känna eller tänka så här. Jag undrar hellre av vilken anledning, eller hur det kan komma sig att vissa reagerar så fruktansvärt. Visst kan en del bero på ”grupptrycket”, dom är ju ett antal lyssnare vid konserter, men ändå.
Jag tänker också på det här med frågan man får som barn –Vad ska du bli då du blir stor då? Jag har aldrig haft svar på den frågan. Jag har, mig veterligen aldrig heller haft ett så kallat drömyrke, som jag velat satsa allt på att få. Kan det bero på att man oftast, som barn, vill bli det ens föräldrar jobbar med, och min pappa jobbade ju i skogen och gör så fortfarande, skogstraktorer var stora och skrämmande, alltså inget jag njöt av att titta på och min mamma har varit hemmafru i snudd på, hela hennes liv. Med andra ord inget yrke i den rätta bemärkelsen.
Ja, jag vet inte jag, och gissningsvis får jag aldrig veta det heller, men man kan alltid spekulera.
Ser ut som en dag ute i solen, nu får man väl passa på, då dom lovat sämre väder, här framöver. Men ingen kan då säga att vi haft en dålig sommar. Imorgon har jag bjudit ut en ”bloggarvän” på kaffe, ska bli roligt att få träffa henne i riktiga livet, så det ser jag fram emot. Ni får ha en bra dag!