Några dagar före jul kom Leena efter mig. När vi packade ihop mina tillhörigheter upptäckte vi att nästan alla mina kläder var för små. Det var helt uppenbart att ingen hade brytt sig om mina behov på länge. Jag fick resa i ett par skidbyxor och med pjäxor på fötterna. Jackan var alldeles för liten, ärmarna slutade strax under armbågen och skärpet satt under bröstet.

Här står jag på tågperrongen i Herrjunga tillsammans med min äldsta brors dåvarande fästmö.

Jag ser ju glad ut i alla fall.

Tanterna hade nog varit generösa med pengar, för Leena och jag övernattade i Stockholm på anrika Hotell Reisen, som fortfarande ligger på samma plats nere vid Skeppsbron, varifrån Finlandsbåtarna for.

Jag fick en ny kappa, en riktig duffel, lodengrön med stora träknappar. Efter det har jag alltid haft en duffel i min garderob. Mamma sydde flera stycken och senast i somras köpte jag en i Finland.

Jag drack min första Coca-cola. Det var 1952 och Coca-cola hade precis kommit till Sverige. Den fanns i små glasflaskor, som man stack ett sugrör i. Jag var inte så imponerad, men Leena tyckte det var stort.

Vi gick på julmarknad i Gamla stan. Det var samma små röda kiosker med tomtar som i dag. Jag fick mitt livs första heliumballong. Den knöt jag fast i sänglampan ovanför sängen. På morgonen hade heliumgasen gått ur den, så den låg på mitt ansikte när jag vaknade.

Så var det dags att gå ombord på båten. Det var knökfullt eftersom det var två dagar före jul och vi hade inte fått några hyttplatser. Men vi hade tur. Leena kände en styrman ombord och eftersom han skulle vara i tjänst hela natten, fick vi sova i hans hytt.

Följande dag åkte vi buss från Åbo till Björneborg. Det tog några timmar och jag blev åksjuk och kräktes i en påse. När vi kom till Björneborg, skulle vi åka med ytterligare en buss och då minns jag att jag klagade lite.

Till slut klev vi av med vårt pick och pack utanför ett litet hus. Det var rått och kallt, ingen snö på marken, allt var grått och träden var alldeles kala. Jag tyckte det var fult.

En kvinna med svart hår och förkläde kommer springande ut ur huset. Hon springer lite framåtböjd, flaxar med armarna och ropar något jag inte förstår. Min trötta hjärna spelar mig ett spratt. “Hjälp, hon är en höna”, tänker jag.
Det är min mamma, ’äiti’.

Lite senare på eftermiddagen stiger en man in genom köksdörren. Jag går mot honom och utan att böja sig ner, trycker han mig mot sin runda mage och skrattar. Hans rock är sträv och min näsa hamnar precis på en knapp. Han luktar svagt av cellulosafabriken han arbetar på.
Det är min pappa, ’isä’.

Det är den 23 december 1952. Jag är hemma igen. Efter sex och ett halvt år. 

 (Resan är nu slut, men jag har ett par avsnitt kvar, som kommer nästa vecka.) 

Ha en skön söndagskväll!

Jag har en stor minneslucka efter Tant Gerdas död. Leena kom efter mig när hennes jullov började, några dagar före jul. Tiden fram till dess, ett par månader, har jag absolut inget minne av. Jag kommer inte ens ihåg Tant Gerdas begravning.

Jag försöker hitta en känsla av hur det var och får en förnimmelse av att jag var trött och less och ville bara bort. Tant Gerdas sjukdom och död hade tärt psykiskt på mig. På mitt skolfoto tycker jag att jag ser ovårdad ut. Jag antar att jag fick sköta mig själv så gott det gick och jag var ju bara nio år och ensam och ledsen.

En endaste händelse kommer jag ihåg och det var när jag sa adjö till mina skolkamrater. Magister Karlberg berättade för alla att jag skulle åka hem till Finland till min mamma och pappa och så fick jag presenter. Jag fick en liten handväska och så fick jag denna fina porslinsflicka med en blomsterkorg i handen.

Hon är ganska stor, ca 20 cm hög. Antagligen hade farbror Charles och tant Majken valt ut henne till mig. De kunde väl inte hittat något bättre, eller hur?

Jag minns att jag var generad över uppmärksamheten, men otroligt glad över de fina presenterna.

Den lilla flickan och jag hade ett hat-kärlek förhållande under många år. Så länge jag bodde hemma hos mina föräldrar, hade jag henne i mitt rum, men när jag flyttade hemifrån, ställde jag upp henne överst på bokhyllan i mina föräldrars vardagsrum.

Där stod hon i många år tills hon föll ner och bröt nacken. När jag kom hem följande gång, limmade jag ihop henne och tog med mig henne hem till mig. Det fattades några skärvor, som inte tagits till vara, men det gjorde ingenting. Nu var hon mera lik mig, lite kantstött av livet

I dag är hon min viktigaste ägodel och står i bokhyllan i gott sällskap med ett par av mina änglar, den bekymmerslösa keruben och jympaängeln.

(Och nu gråter jag igen…)

I morgon ska jag berätta om hemresan, som jag däremot kommer ihåg i detalj.

Ha en trevlig lördagskväll!