Akterseglad i kylan.

Av Marja Granqvist, 2 februari 2012 kl 21:35, 8 kommentarer

Nu är det -21 grader på min balkong och säkert ytterligare ett par grader kallare utanför. En köldknäpp per vinter måste vi väl ändå ha, bara den inte håller i sig i flera dagar.

Jag har precis kommit hem från vattengympan. På terapibadet var det så fuktigt i luften att klockorna hade stannat. När jag kom in från kylan bildades det en tjock imma på glasögonen, som snabbt frös till tunn is. Det har jag aldrig varit med om förut.

Ni må tro att det var skönt att krypa ner i det varma vattnet. Jag njuter av att kunna röra mig igen och när jag cyklade ut på det djupa, sittande på den där korven, sände jag en tanke till en av mina vänner som fallit så illa när hon var ute och åkte skridskor att hon nu har så ont att hon knappt kan gå. Hon lider verkligen av att inte kunna röra sig och jag vet precis hur det känns. Hoppas, hoppas, att det blir bättre snart.

Den sköna känslan efter vattengympan försvann med ens, när jag blev akterseglad av bussen på hemvägen. Jag blev tvärarg.
Jag stod vid hållplatsen på NUS och först kom nian, en långbuss, och sedan kom femman, som jag skulle ta, och la sig efter den och väntade. Det tog en stund för alla att stiga på nian och plötsligt såg jag hur femman blåser förbi och fortsätter ner mot stan. Jag hann precis hoppa på nian och beordrade chauffören att ringa till femman och säga att den skulle vänta på mig på Vasaplan. Det gjorde han, men han sa ingenting om att jag hade blivit lämnad på hållplatsen.

På Vasaplan fick jag springa en bit till femman och var både arg och andfådd när jag hoppade på bussen och började läxa upp den chauffören. Det var en surgubbe (ja, han har ’utmärkt’ sig tidigare) som sa att han hade väntat i 1,5 minuter (han förväntade sig alltså att eventuella passagerare skulle komma springande till honom där han stod bakom den långa nian) och sen tog han till en härskarteknik… han nonchalerade mig, tittade rakt fram och muttrade något. Sånt tål jag inte, så jag sa med min myndigaste röst ”Men du måste väl för f-n se efter om det står någon som vill åka med vid hållplatsen innan du blåser förbi. Det är väl som vitsen med det hela.”

Mina medpassagerare vågade inte annat än le mot mig.

I går var det akvarellmålning igen. Vi fick måla landskap från fotografier och jag valde ett i gråtoner med ett snölandskap med skog och två små lador. Jag målade med bara en färg, favoritfärgen Paynes Gray, och det blev inte så tokigt.

Här är två nattbilder från promenaden hem. Rena trollskogen.