I går var det gråmulet nere vid sjön. Jag tog en promenad på stigar jag inte gått på den senaste tiden. Jag hade glömt att den stigen går över ett par diken med smala spångar. Med gåstavarna brukar det lösa sig, men i går fick jag hålla mig i mina vänner, träden, för att komma ner i dikena. Min balans är helt kass.

I dag regnar det ordentligt. Jag for iväg till Anders för klippning, så där två veckor för sent, men jag har ju inte orkat på grund av värken. Nu är håret kort, kort och väldigt grått, grått. Dessutom klagade jag på att det börjar bli glest uppepå. Men Anders tyckte att jag var fin, färgen passar mig bra och är lite skiftande, jag fick en kram och så önskade han mig God Jul! Que? Redan?

Sen promenerade jag in till centrum. Jag har en skön regnkappa med foder, men upptäckte till min bestörtning att ena skon läckte. Mina mest älskade Ecco som jag haft i 6-7 år har nötts ut. Det regnade så mycket att vattnet inte hann undan på gatorna, eller så var avloppen tilltäppta av löv, men jag fick gå långa omvägar när jag skulle över en gata.
Och nu kom jag på att jag glömde gå till apoteket och köpa nya broddar. Jag kastade mina gamla i våras, för att bli tvungen att köpa nya. Nu är det hög tid.

I kväll har jag varit nere och pratat med ett par ungdomar som lämnar en skällande hund ensam ibland. I dag har den stackarn stått och skällt och ylat i nästan 6 timmar. De hyr i andra hand, så jag ville varna dem i tid, innan styrelsen får in fler anmälningar eller innan någon ringer polis eller djurskyddet. Jag har också mailat till ägaren till lägenheten, så nu tycker jag att jag har gjort vad jag kan göra.

AT-läkaren skulle ju ringa mig i dag, men det gjorde hon inte. Det känns som att hon och min läkare bollar mig mellan sig. I morgon ska jag ringa och kräva att en läkare vem-som-helst ska läsa upp röntgensvaret åt mig. Och jag vill ha det uppläst, inte sammanfattat.
Jag har inte så mycket värk nu, mest i bihålan när jag ligger ner. Däremot känns det som jag har abstinensbesvär när jag minskat på värktabletterna. Kan man få det av vanlig alvedon och ipren? Jag fryser, får vallningar och känner mig allmänt olustig.

Nu ska jag börja fixa i pysselskåpet. Tänk vilken förbättring en extra hylla kan åstadkomma!

Ha en trevlig måndagskväll <3

Fars dag i dag och jag tänker förstås på min pappa Eino som som är död sedan 44 år. Jag har egentligen bara ett kort av honom, ett ungdomskort. Här har jag scrappat ett par kopior. Isä Eino och uppe till vänster står det Karelen.

Jag var ju 10 år när jag kom hem till Finland och träffade honom för första gången. Sen flyttade jag hemifrån när jag var 18 år, så vi bodde inte så många år under samma tak. Tyvärr fick jag inte så bra kontakt med honom. Han var stressad av livet och märkt av kriget. Han hade precis påbörjat sitt vuxna liv i Karelen, byggt ett eget hus med tillhörande bastu och så kom kriget. Allt förstördes, han fick ligga i skyttegravarna och slåss mot ryssen och visste inte var hans familj fanns. Kriget gjorde honom bitter. På den tiden fanns ingen terapi eller debriefing, utan var och en fick ta hand om sin ångest på egen hand. De flesta bet ihop eller dövade sina känslor med sprit.

Pappa bet ihop och drack på finskt vis… en ordentlig fylla varannan lördag (när han fått sin lön). I dag förstår jag honom, men inte då, jag var ju bara ett barn.

Området som evakuerades var stängt för besökande, men öppnades igen efter 10-15 år. Då började man fara dit och leta efter resterna av sina gamla boplatser. Hade man tur, hittade man en husgrund, ett gammalt träd, en stor sten. De som letade började kallas ’puskankiertäjät’, ungefär de som går runt/letar genom varje buske. Mamma for ganska tidigt med på arrangerade bussresor, men pappa ville inte fara med. Resorna gick via Viborg och jag kommer ihåg när mamma kom hem med fina korgar från torget i Viborg.

Mamma gjorde flera resor och jag har varit med henne och min äldsta bror ett par gånger. Min bror hade starka minnen från sin barndom i Karelen. Vi åkte till byn där de bodde och hittade stället där huset stått. Vid en brusande fors med stora träd där näktergalarna hade sjungit så vackert.

Jag åkte även med på en släktresa med tre generationer släktingar från pappas sida. Då hade man huggit en bred brandgata ner till sjön i den stora skogen. Mamma uttryckte en önskan om att få komma ner till sjön. Hon gick inte så bra, men jag tänkte att om jag så skulle bära henne, skulle hon få komma dit. Vi stapplade genom ’urskogen’ som vuxit på egen hand i 50 år och kom ner till sjön. Jag hjälpte henne upp på den stora stenen och tog ett kort. Enligt henne samma sten som hon sitter på här, ung och bekymmerslös.

Oj, det här blev längre än jag tänkt.

Fars dag var det ja. Trots allt älskar jag dig, pappa Eino, för att du var just min pappa och utan dig hade jag inte funnits till. Vi är väldigt lika, du och jag.

Ha en skön söndagskväll <3

Vilken konstig dag det blev i dag. Alla planer blev omkullkastade och det var bara att följa med strömmen.

Eftersom jag vaknade tidigt av mig själv, tänkte jag att jag skulle försöka ringa till min doktor om röntgensvaret. Den här veckan hade hon telefontid 45 minuter torsdag morgon och det var i går. Sist jag ringde hade hon semester hela veckan. Nåja, jag ringde till tidsbokningen och bad om hjälp. Sköterskan kunde gå in i datorn och se att svaret kommit och att det stod en hel massa, att AT hade läst det och skickat vidare till min doktor för vidare utredning. Jaha, och vad gör vi nu? Efter tre veckor är jag ganska less på att inget händer. Sköterskan föreslog att hon skulle ge ärendet till ’ronden’ de brukar ha fredag em.

Sen kom ett sms med en påminnelse om en bokad tid på vårdcentralen i dag kl 14.30. Jag hade inte bokat och inte fått någon kallelse. En liten panikunge väcktes att det plötsligt hade blivit bråttom att träffa mig. Varför skulle jag annars kallas dit för ett besked?
Jag fick avstyra det jag skulle göra och fara iväg till vårdcentralen. Men där fanns ingen tid bokad. Jag frågade receptionisten vilken tid rondmötet skulle vara. 14.30. Antagligen hade mitt namn skrivits in i datorn som ärende och den hade reagerat och skickat ut en automatisk påminnelse.

Jag orkade inte ens bli irriterad, utan tog en promenad i det fuktiga vädret till ICA i Mariehems centrum. På hemvägen hoppade jag av bussen vid OK för att hämta ut ett paket och fick en till uppfriskande promenad hem. Väl hemma upptäckte jag att jag missat ett telefonsamtal. Jag hör inte alltid min telefon i väskan när jag åker buss. Det var AT:n som hade sökt mig och meddelade att hon skulle ringa och prata med mig på måndag.

Sen hade jag tvätt och samtidigt kom grannen från det andra huset med ett hyllplan åt mig. De har skrotat en garderob och jag behöver fler hyllplan till min pysselgarderob. Jag blev lika barnsligt glad över hyllplanet som jag blev över de tomma bag-in-boxarna. Nu ska jag organisera mina grejer.

Sen ringde min kompis från Kiruna och eftersom vi inte hade pratat på några veckor, blev det ett låångt samtal… tills batteriet i min mobil tog slut.

Jag hann inte ens se på Skavlan, men det kommer ju en repris i morgon.

Jag säger bara… what a day! Undrar hur morgondagen blir? Jag skulle så gärna vilja göra det jag planerat.

God natt mina vänner <3