Födelsedag i dag. Nej, det är inte jag eller någon annan person, utan Atlantpakten, eller Nato. Avtalet tecknades av en grupp europeiska länder, samt USA och Canada den 4 april 1949.

Churchill lär ha fått frågan om det här inte var riktat mot ryssarna och deras lydstater. Han ska ha svarat att det var precis så det låg till, men att det var en försvars- och inte en anfallspakt.

Sverige är ju, som bekant, inte med i organisationen. Det vill säga, inte formellt, men väl i allt väsentligt i praktiken. På papperet är vi alliansfria, men någon tvekan om vilket läger vi tillhör, har det väl aldrig varit.

Neutralitetspolitiken är ingen socialdemokratisk uppfinning, men den kom att passa utomordentligt väl in i partiets självbild där Sverige framställdes som ett S – styrt unikum med det allra bästa från både öst och väst. Det var – och är – en ren lögn, men det passade Erlander och Palme som handen i handsken.

Man drog sig inte heller för att använda detta i inrikespolitiska syften. Det fick både dåvarande högerledaren Hjalmarsson och folkpartiets ledare Sven Wedén erfara, var och en på sitt sätt.

Sedan dess har det hänt en hel del, men fortfarande håller S envist fast vid myten och vill inte höra talas om att vi skulle bekräfta det som redan är ett faktum i praktiken och formellt gå med i Nato. Men som så mycket annat i politiken är det nog bara en tidsfråga.

Så var det dags för en ny betygsdebatt. Den här gången gäller det omdömen om ordning och uppförande. Sådana fanns när man själv gick i skolan. Jag kan inte minnas att det var föremål för någon egentlig reflektion. Betygen var som de var. Hade man inte uppfört sig alltför vansinnigt så var det stort A som gällde.

Vid ett tillfälle hörde vi om en ”busklass” där alla fick B. Utom en som ståtade med ett C. Han hade bland annat rymt till Dalarna. Kanske fick han se en del under den resan. I alla händelser fick han ju också sedan ett C (ha ha).

För egen del har jag egentligen aldrig gillat det i mitt tycke överdrivna ”betygskramandet” som präglat det liberala budskapet på senare år. Godkänt, icke godkänt och så kanske en spets för motivationens skull. Det räcker.

När det gäller den här sortens omdömen är läget dock ett annat. Jag undrar om det inte är aningen sent att komma med det här nu. Inte för att jag ger mycket för de invändningar som har hörts hittills. Låter mest som den obotfärdiges förhinder i mina öron. Så, om det här kombineras med andra, mer handfasta åtgärder, kan det kanske ha sin betydelse.

Skolan i dag är inte som den var när man själv gick där. Sålunda läser jag i dag att det är tjejerna som i högre utsträckning än killarna går vidare till högre studier och till yrken som kräver sådan kompetens. Killarna håller på att bli akterseglade. Och det oavsett, eller kanske just därför, om de härjar i klassrummet.

Härjade gjorde också svenskarna på kontinenten under 30 – åriga kriget. Den 3 april 1631 intog svenskarna Frankfurt an der Oder. Militärt var Sverige en stormakt under dessa år. Tror dock inte att befolkningen på stället gav mycket för vare sig ordning eller uppförande hos segrarna.

Hemma efter höftträning. Lokalen på hälsocentralen är mig tämligen välbekant efter att ha varit där för såväl knä som fotled och axel tidigare. Tungt, men det är bara att bita i.

Genom åren har man fått höra en del berättelser från mina olyckskamrater som i likhet med en själv har att genomgå rehab. Ofta nog har det handlat om att bli bollad mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen. För frisk för det ena, för sjuk för det andra. Känns som om de nämnda myndigheterna spelar Svarte Petter med en enskilde.

Tänker på det när jag läser ett inlägg i dagens tidning där M och KD, helt riktigt, ges skulden för att arbetsförmedlingen i Nordmaling läggs ner.

Nordmaling är inte den enda platsen där nedläggning kommer att ske. Enligt vad som föreslås kommer det bara att bli fem kontor kvar i länet, varav två obemannade.

Många undrar väl hur det kan komma sig att den sittande regeringen låter det här ske. Budgeten är antagen, det kan man inte ändra på, men det verkar inte som om man är särskilt intresserad av att ändå ändra på följderna i den mån det går.

För min del är jag tämligen övertygad om att S inte är så missbelåtna med det som nu rullas upp. De har givetvis insett sedan länge att arbetsförmedlingen inte fungerar och grundliga förändringar är nödvändiga. Men sådant skapar oro i leden, så då blir det inget. De tänker sig sannolikt att när det hela har fått ha sin gång, kan man komma som räddande änglar och få till något mer fungerande Allt kan skyllas dels på M och KD och sedan också på januariöverenskommelsen med C och L.

Det finns dock risker med den sortens politiska kalkyler. Det är inte säker att det går i folk vem som ska ges skulden. Det är inte alldeles otroligt att det hela resulterar i att folk säger att det är de där ”politikerna” som rår för det som händer, utan att göra någon åtskillnad mellan partierna.

Att försöka skyla över det egna misslyckandet genom att försöka samla omgivningen mot en – påstådd – yttre fiende är ett gammalt knep. En som använde sig av det var Argentinas synnerligen brutala diktator Jorge Videla när han 2 april lät invadera Falklandsöarna, som tillhörde och tillhör Storbritannien. Meningen var förstås att argentinarna skulle förledas att glömma det elände som diktaturen hade åstadkommit.

Det slog fel. Margaret Thatcher var inte den som var sinnad att ge upp den sydatlantiska besittningen. Kriget slutade i nederlag för Argentina och det blev också diktaturens fall.

Ska S få uppleva något liknande? Det är det vi får se.