Satt i Stockholm i lördags och läste en krönika i VK och föga förvånande har en liberal skribent blivit kränkt över ett ord yttrat av en sverigedemokrat. I stället för att som skribent leta efter luktsaltet och tävla om hur man bäst kan beskriva sin kränkthet hade skribenten kunnat förstå andemeningen av begreppet som användes; problematisera jämställdhetsutskottet. Dock brukar ord vara viktigare än den faktiska verkligheten för många så kallade liberaler.

Skribenten citerar en liberal profil från USA,  “when they go low we go high”. Krönikören skriver att detta citat ligger berörd varmt om hjärtat, bara för att meningen efter kasta förolämpningar mot den sverigedemokratiske ledamoten, men så klart på ett passiv-agressivt sätt eftersom “when they go low, we go high”. De dubbla måttstockarna. Om du inte gillar mina principer har jag andra och så vidare.

För en som varit med ett tag i Sverigedemokraterna kan jag bekräfta att man har fått höra ett och annat invektiv genom åren. Vi kan säga att bli kallad “överklassgubbe” är inte i paritet med de man ofta blivit kallad genom åren.

Men i stället för att göra som skribenten och känna mig kränkt rycker jag på axlarna och kan konstatera att de som vrålar allra högst om jämställdhet är ofta de som är för överklassnobberi-utskotten som endast finns för att skapa låtsatsjobb. Ingen av förespråkarna för utskottet kan ge ett enda konkret exempel för hur det gynnar kvinnor i Umeå kommun. Allting som sägs är ordsallad och tautologier; det är bra för att det är bra.

Om man nu bryr sig om kvinnor och jämställdhet på riktigt hade man kunnat höja lönerna inom kvinnodominerade yrken, men det skulle innebära att alla hittepåjobb skulle minska i antal. Då är det lättare att bara prata om jämställdhet i fina utskott.