Det har nu snart gått fem år sedan #metoo-puman kom på plats på Umeås torg. Konstverket tycks i någon mån kröna det nya torget som jämfört med det gamla kommit att ha något av en östtysk/kommunistisk prägel.

Debatten som gick då var väl rätt enkel i lokalpolitiska fora. SD mot rest. Tydligen bedömde DN att jag behövde citeras, ty monumentet var så pass relevant för Sverige – vid den tidpunkten.

Ägnade ett par minuter nu på morgonen för att återbesöka debatten som pågick i samhället i övrigt.

Det fanns kritiska röster även utanför politiken.

Hur ser det ut då? Är erfarenheterna från den sociala rörelsen #metoo enbart goda? Har samhället nu börjat att äntligen tro på alla kvinnor(#believeallwomen)?

Dels har man fått en samtyckeslagstiftning på plats. En lagstiftning som inte saknar kritiker. Kritik har också riktats mot de oavsiktligt negativa konsekvenser #metoo haft.

Exempelvis att kvinnor fått svårare att hitta män att samarbeta med inom akademin. Detta då mäns rädsla att bli anklagade för sexuella trakasserier.

Studier som funnit att #metoo medfört negativa konsekvenser för kvinnor i arbetslivet.

Även på dejtingsidan har #metoo fått följder.

Nu. Mina tankar.

I de bästa av världar blir ingen utsatt för sexuella trakasserier eller våldtäkt. Likväl som att ingen blir oskyldigt anklagad för detsamma.

#Metoo och #BelieveAllWomen-rörelsen går stick-i-stäv med tanken om en rättsstat. Ni vet. Rättsliga principer som omgärdar individers rättsliga skydd.

Principer såsom oskuldspresumtion. alltså att den som är misstänkt ska betraktas som oskyldig tills dess motsatsen bevisats.

Eller hela idén med en rättegång. Att neutrala personer ska ta ställning till huruvida en misstänkt ska dömas för ett brott eller inte.

Nu, man kan ha åsikter om rättssystemet. Men principer som medför ett generellt bra förtroende för samhället – ska man vara försiktig med att överge.

Det finns förstås människor i extremträsk där de driver någon slags krig mellan könen (på båda håll). Jag är övertygad om att #metoo inneburit mer polarisering. Men å andra sidan finns det mansrörelser som går väl utanför rimlighetens gränser också. Låt vara, mer i marginalen.

Kanske skriver jag ett inlägg kring den gränsdragningen i ett senare inlägg. Men min poäng är att de flesta av oss har både kvinnor och män i våra liv som vi önskar allt väl. Underbara människor som betyder – och betytt – mycket för oss.

Människor som vi vill skydda både från våldtäkt, och att bli oskyldigt anklagad för våldtäkt.
Jag har hört av både män och kvinnor. Både utanför och inom politiken (inklusive folk från sjuklövern). Har hört människor ha synpunkter. Kring #metoo. Kring hur samarbete och polarisering kommit att ändras inom och utanför arbetslivet. Vilka risker saker innebär.
Har hört kvinnor som menar att de blivit betydligt mer rädda för män efter #metoo. Har också hört män som blivit betydligt mycket mer rädda för att bli oskyldigt anklagade.

Ska särskilt lyfta att böcker såsom ”How to destroy a man now: A handbook”, har svårligen bidragit till hashtagen #believeallwomens trovärdighet.

Statistiskt är det helt enkelt väldigt få män som begår våldsamma våldtäkter. Jag har ytterst svårt att tro att #metoo-rörelsen kommer stoppa någon mängd av dessa. Särskilt inte gruppvåldtäkter. Exempelvis av det slag som uppmärksammades i Tyskland för en tid sedan – efter att en som som skrev förolämpande meddelande till en av de som gick fria dömdes till fängelse.

Däremot kommer det säkerligen få många av de – redan – mer eftertänksamma männen att agera mer eftertänksamt.

Å-ja. #Metoo-puman kostade pengar. Och… Exakt – vad – symboliserar den nu, så här fem år senare på det tomma rymliga torg som binder ihop Umeås centrum?