Varför inte frysa politikerarvodena i Region Västerbotten? I synnerhet i ljuset av det dystra ekonomiska läget regionen befinner sig i.
Enligt VK ställer sig sex partier av åtta bakom detta.
Arvodena är redan idag höga. Jag förstår att folk blir förbannade. Särskilt som övriga partier i regionen inte kan fatta ansvarsfulla beslut, inklusive de i formell majoritet(även om samtliga övriga partier tycks bilda en majoritet tillsammans, lex ”sjuklövern”).
Nu har en läkare gått ut i SVT och uppmanat till bojkott av medicin från Astra Zeneca. Ett företag som har en anläggning i Kaluga, Ryssland.
Ett företag som är svenskt/brittiskt, med huvudsakliga fabriker annanstans än i Ryssland.
Läkare har en moralisk likväl professionell skyldighet att se till att patienterna får så bra vård som möjligt. Vetenskaplig forskning och kunskap måste utgöra grunden när man behandlar patienter.
Att inte föreskriva medicinska behandlingar från företag oavsett vetenskapligt bevisad effektivitet riskerar att inskränka patienternas behandlingsalternativ och förvärra deras tillstånd.
Det kan också leda till ytterligare kostnader inom vård. I förlängningen kan det drabba tillgänglighet och vårdutbud.
Att använda etiska bojkotter som ett substitut för vetenskaplig bedömning underminerar den grundläggande principen om att medicinsk praktik bör vara evidensbaserad och till bästa gagn för patienterna.
AstraZeneca är som sagt svenskt/brittiskt, med huvudsakliga fabriker annanstans än i Ryssland.
Jag kan inte svara för övriga regioner. Men.
I Region Västerbotten har övriga partier populistiskt gått ut och manat till bojkott av företaget Mondelēz.
Har skrivit mer i ämnet här, men i korthet var våra invändningar följande:
1. Man bryter mot lag om offentlig upphandling (som inte tillåter etisk bojkott).
2. Detta är enbart godhetssignalerande, och har svårligen någon effekt på Ryssland.
Möjligen begränsar det Mondelēz fabrik i Sverige, vilket riskerar att göra svenska
arbetare arbetslösa. Det i sin tur reducerar skatteintäkter i Sverige och – i förlängningen – mängden stöd Sverige kan ge
Ukraina.
3. Detta beslutet är i princip omöjligt att följa upp. Alternativt innebär omfattande resurser för att säkerställa följsamhet.
4. Att öppna upp för bojkott av företag som levererar medicinskt förbruksmaterial, medicin och medicinsk teknik är oförenligt med regionens uppdrag att bedriva god vård. I den mån alternativ finns, öppnar vi upp för fördyringar och riskerar leveransosäkerhet. Avseende delen i skrivelsen, ” Vidare gör Region Västerbotten det principiella ställningstagandet att inköp av varumärken med samröre med Ryssland (likt Mondelēz) också ska pausas.”
Ska också tydliggöra att det förekom en ”frågo-debatt” mellan M och S, trots att båda partierna var överens så valde man inte att dra tillbaka frågan under Regionfullmäktige förra veckan.
I stället nyttjade M och S debatten till att försöka besvärta vårt ställningstagande – utan (förstås) att vi fick komma till tals.
Den frågedebatten återfinns här.
Detta inlägget är transkriberat från detta Youtubeklipp, förhoppningsvis är det också läsbart.
SVT:s dokumentärserie kring transvården, ”transkriget” är både kritisk och kontroversiell. Den är sevärd.
Vården och aktivismen
Det är uppenbart att aktivister fått spela en stor roll i barnens upplevda symptom, men också i vården av barn och unga.
Ökningen av könsdysfori har varit lavinartad på bara några år.
Man lyfter även betydelsen av sociala media, och sektliknande hbtq-föreningar. Vårdpersonal säger att föräldrar tagit sina barn till könsdysforiklinik. Barn ibland så unga som 3-4 år.
En tre-fyra år gammal unge tänker svårligen något på dennes kön. Att ens överväga tanken att denne skulle göra det är förstås vanvett. Det stämmer dock väl in i diverse psykologiska fenomen hos föräldrarna, exempelvis den jungianska aspekten, ”slukande modern”.
Därtill har ideella föreningar varit med och påverkat också. I dokumentären lyfts särskilt föreningarna RFSL/RFSU samt Transammans.
Vårdpersonal säger också att själva [sjukvårds]verksamheten också har haft en politisk preferens. En politisk preferens hellre än att lägga fokus på god vård.
Tyngden av behandlande ingrepp
Det är allvarliga – irreversibla – åtgärder. Stopphormoner, livslånga hormonbehandlingar, överkroppskirurgi och genital kirurgi.
Ingreppens faktiska nytta
Experterna tydliggör att det behandlingen inte finns tillräckligt vetenskapligt stöd för behandlingarna.
Därtill.
Den som genomgått könskorrigerande behandling kommer inte veta hur sitt liv sett ut ifall denne inte genomgått behandling.
Dokumentären lyfter problemen med att man exkluderas ur gemenskapen ifall man publikt ångrar sig, eller ens uttrycker sig i skeptiska ordalag kring behandlingens nytta. Finns även belagt i studier.
Mina tankar kring detta
Jag räds att detta är något framtiden kommer beskriva som ett brott mot de som utsatts för detta. Framförallt de i späd ålder.
När regionerna är i ett enormt ansträngt läge är det inte alls lämpligt att bedriva detta i offentlig regi.
Man måste också fråga sig hur det kommer sig att man lyckats lyfta upp könsdysforin så högt i prioriteringarna inom sjukvård. De resurserna behövs annanstans.
Inom förlossning, primärvård, akutsjukvård: Listan går att göras lång.
Har skrivit mycket i ämnet tidigare, senast lyfte jag återigen just att HBT+ inte är – eller ska vara – politik. Jag struntar i vad folk gör i sina sovrum.
För de få som faktiskt har nytta av behandlingar mot könsdysfori, så bör dessa ingrepp göras på egen bekostnad.
De ska ha fyllt 25 år.
Norrköpings besparingar på kultur har vunnit medias uppmärksamhet de senaste dagarna, och med tanke på ämnet, kanske orimligt mycket.
Riksmedia har lyft det. Lokalmedia söderöver också.
Moderaterna i Norrköping har insett det orimliga i att lägga enorma medel på kultur i stället för att lägga det på kommunens kärnverksamhet.
Niklas Cserhalmi, chef för Arbetets museum i Norrköping, säger till DN att han inte är nervös för politisk klåfingrighet.
– I frågan om ”armlängds avstånd” mellan kultur och politik har jag förtroende för Sophia Jarl, jag har inte fått intryck av att hon vill in och peta i innehållet. Jag tror att detta handlar om en besparingsåtgärd.
Norrköping la 2019 – enligt myndigheten för kulturanalys – hela 1413 kr per invånare på kultur.
Hur mycket lade Umeå ut per invånare samma år? 2579 kr per invånare.
Skellefteå har fått ett kulturhus sedan 2019, vilket får mig att misstänka att de kommunala kostnaderna för kultur stigit väsentligt även för Skellefteå.
Övriga partier här i Västerbotten har möjlighet att tillnyktra i frågan, eftersom de inte delar Norrköpings åsikter om kultur kontra kärnverksamhet.
Lokalmedia i Västerbotten varit väldigt försiktiga att kommentera Norrköpings besparingar på kultur. Eller pja. Först i går såg jag en inlaga från VK:s kulturredaktör. Ett inlägg där hon frågar läsarna ifall ett ”Norrköping kan hända i Umeå?”.
En artikel där hon inkluderar begrepp såsom ”kulturslakt” – i traditionell VK-sensationell anda. Det hela är förstås en populistisk inlaga i en politisk debatt kring kulturen, där hon försvarar att majoritetspartierna ska styra kultur med skattemedel som invånare tvingas lägga på den lokala kulturen – hellre än välfärden.
Trots detta tycks hon försöka lura läsaren att hon menar att kulturen ska vara fri, och inte tjäna politiska syften.
Ifall det vore avsikten vore förstås den bästa vägen att inte finansiera kultur med skattemedel. Särskilt som budget och enskilda beslut fattas av de politiska partier som styr.
För regionens del är jag övertygad om att väljare vill se sjukvården prioriteras i Region Västerbotten. Speciellt nu med tanke på att regionens ekonomiska läge är synnerligen ansträngt. Återigen talar ingen om att förbjuda eller ta bort alla medel från kultur. Men. Att inte prioritera mellan verksamheter är ansvarslöst.
Eller för att formulera det i VK-sensationell anda: Hellre kulturslakt än övriga partiers och VK:s patientslakt.
Vill snabbt lyfta även på bloggen att Region Västerbotten erfar att bedragare utger sig för att vara en vårdcentral och ringer upp och begär inloggning via bank-ID.
Som jag förstått det, rör det sig om tre personer som drabbats i Nordmaling.
Mer finns att läsa här!
Med 68-vänstern följde devisen – och för den delen aktivistens argument – att ”allting är politik”. Detta är något som har kommit att prägla Sverige allt mer över tid.
Det var exempelvis inte länge sedan jag stötte på något så pass spännande som en guide till ”antirasistisk dejting”, vilket kanske bäst preciseras till Carol Hanisch:s uppsats ”the personal is political”.
Jag köper en del av devisen eftersom man har en viss makt som konsument att välja att köpa produkter, eller att inte göra det. En makt en enskild har.
De flesta konservativa har nog svårt att köpa tanken. Framförallt vill jag tro att konservativa – såsom jag själv – uppskattar att själva fatta beslut kring vilken produkt man väljer att köpa.
Personligen tycker jag även att det måste finnas plats i tillvaron att välja bra musik, bra litteratur, och för den delen bra choklad. Tvärtom skulle jag säga att ifall man vill se förbättringar i samhället är det bättre att ge till den aktör man tycker väl om. Hellre än att bojkotta de man inte alls uppskattar.
Det finns politiker som vill tvinga medborgare att välja eller välja bort vissa produkter. EU är kanske särskilt kända för detta. Allt från formen på grönsaker till avgränsning av investeringar – som är en del av EU:s policy kring harmonisering av varor mellan medlemsländer. Samtidigt förekommer också tvånget av produktval på lokal, kommunal nivå,
Det tar mig vidare till svartlistningen av Mondelez, av NACP som även har diskuterats i Region Västerbotten. Mondelez betalar ungefär en halv miljard kronor skatt i Ryssland och det menar många är oacceptabelt; en bojkott är därför enligt dem helt rimlig.
Problemet är komplext. Ingen vill förstås bidra till mer medel till Ryssland, men samtidigt har Mondelez konkurrenter såsom Nestlé eller Unilever inte blivit svartlistade, trots att Unilever har fler fabriker i Ryssland än Mondelez. Nu känner jag inte till Mondelez vinstandel i Sverige, men klart är att de har anställda här, specifikt en fabrik i Upplands Väsby. De anställdas situation blir förstås mer oviss i takt med att deras produkter inte säljs i Sverige när svenskar vill bojkotta Marabouchoklad.
Kontentan är att ingen rysk choklad tillverkas eller säljs i landet. Marabouchocklad tillverkas och säljs i Sverige. Resultatet av en massiv bojkott kommer således endast leda till att svenska arbetare blir arbetslösa och påverkan på Ryssland är i princip noll. Det är symbolpolitik och konsumentmakt när det är som sämst. Visst, om ditt samvete stillas av det, kör i vinden. Men utfallet är inget att hurra över. Om man nu verkligen är emot Rysslands krig i Ukraina, vilket de flesta av oss är, finns det betydligt mer effektiva åtgärder för att motarbeta Ryssland – bland annat är olja och sällsynta mineraler navet i landets ekonomi.
Nåväl, det blev en lite lång utsvävning. Men jag ville någonstans problematisera ämnet lite grann. Kanske var ett mer aktuellt exempel Volvo Cars och Kina.
Senaste kommentarerna