Smått oviktigt?

Hur kommer det sig att människor i allmänhet förargar sig över till synes små ting och i stället lämnar där hän de stora sakerna i samhället och inom politiken när det gäller åsikter och debatt? I vår familj har min fru hand om familjefrågorna som till exempel ekonomi och andra viktiga beslutsfrågor. Dock tar jag hand om de riktigt stora frågorna och hur vi skall förhålla oss till FN, andra internationella frågor och andra nationer etcetera.

En av de riktigt stora frågorna för villaägare var sotningssystemet där flera ställde sig på barrikaderna och skulle sota själv. Det fick de nog sota för, för att det krävdes både kurser som kostade och utrustning. De fick i vart fall själva ”arbeta svart”. Nu handlar det om kompostering i bruna tunnor som väcker ont blod. Låt mig först slå fast att det både måste få debatteras och protesteras i demokratin namn varför mina kommentarer mera kommer av hur stora och små frågor kan väcka lusten att med känsla skriva och tala.

När jag för över tjugo år sedan lurade liemannen i svår älgolycka lärde jag mig att sortera bort små frågor ur vardagen. Men efter några år föll denna lärdom i glömska. För ett antal månader sedan lurade jag liemannen för andra gången och tänker inte glömma bort vad jag lärt mig. Men för att vara ärlig, innan dess välkomnade jag den bruna tunnan och till råga på allt är jag glad att jag inte nödgades engagera mig politisk i frågan. Nu går jag och vackert viker veck på en snart våt papperspåse.