Retoriken i politiken

Med smärre koll på retoriken i politiken har jag några exempel. Definition av retorik enligt Retoriksällskapet är ”att säga det som är bäst lämpat att övertyga”. Jag har själv gjort tillägget att ”… men att inte övertala”. Om man som ledare eller politiker inte har hyfsade eller goda färdigheter i retorik det vill säga förmågan att tala övertygande och förtroendeingivande är man helt enkelt körd.

Med stark förenkling av retoriska termer är det fördelaktigt att talets tempus och tonläge är varierande. Att alltid tala fort som finansminister Elisabeth Svantesson och klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari gör är inte den allra bästa varianten av tal.

Om man använder liknelser och exempel stärker det framställningen men så snart man går till överdrifter eller använder ett och annat exempel som inte går hem som näringsminister Ebba Busch då och då gör kan det få motsatta effekter. Inte är det väl trovärdigt att staten med ”berått mod bidrog till att många äldre dog”. Felaktig hänvisning till falukorvens höga pris gick inte hem så bra i stugorna. Använder man gester och ett illustrerande kroppsspråk stärker det språket. Där tog ivrigheten överhand för Ulf Kristersson när han i en framställning ideligen kavlade upp ärmarna och använde händerna ytterst intensivt vilket gjorde att uppmärksamheten togs något från språket och budskapet. Det åhöraren kunde tänka på var hur skrynkliga skulle hans skjortärmar bli när han kavlade ner dem.

Ett leende då och då sänder goda signaler. Men om leendet är näst intill ständig som det faktiskt är hos Ulf Kristersson, Ebba Busch och Elisabeth Svantesson landar det heller inte så väl.

Jag brukar säga att det är bra att hålla huvudet kallt men håll det gärna still. En fråga kan bli, vem av ministrarna har svårt att hålla huvudet still?

Predikanter brukar vara goda talare. För er som minns Alf Svensson var han en mycket bra retoriker. Det finns naturligtvis flera andra goda retoriker bland politikerna. Funder på vilka.