Fängslande berättelser

Vi viskade i klassen ”magistern har skrivit en bok”. Inte begrep vi vad detta betydde. Det var en diktsamling med titeln Plåtsax, hjärtats instrument. Det 1965 i Storfors och vi gick i nionde klass. Han var vår klassföreståndare i högstadiet och hette Torgny Lindgren. Vi hade Torgny Lindgren i ämnena kristendom och historia. Torgnys fru Stina var vår lärare i tyska. Jag skolkade aldrig i skolan och hade säkert högst närvaro av alla elever på skolan men på våra lektioner med Torgny skolkade ingen. Hans berättelser fängslade oss varje lektion. Kristendom och historia blev till intressanta och spännande ämnen med Torgny som berättare.

Jag minns honom särskilt med sin långa magra gestalt när han satt på katedern med det ena benet över det andra och hans krulliga hår och höga vikar. Den lite mörkare långsamma norrländska rösten fick oss att lyssna intensivt.

Berättandet i tal och text har sannerligen tidigt satt sina spår i mig tack vara Torgny Lindgren. Senare i livet var jag nog den ende resande försäljaren med fem lånekort på olika bibliotek i Sverige. På det lilla biblioteket i Nykroppa där vi bodde fick jag lånekort nummer 24 när ett nytt bibliotek inrättades. Många timmar har jag tillbringat på bibliotek och i en bokhandel.

Att jag senare i livet gjorde en stor humanistisk sväng skrev jag min C-uppsats i narratologi med titeln ”En narratologisk studie av Torgny Lindgrens genombrottsroman Ormens väg på helleberget” blev det hela som en sluten cirkel. Torgny Lindgren kunde upphöja det lilla och det ringa i sina berättelser. En avhandling Konsten att upphöja det ringa: om Torgny Lindgrens litterära metod, av Marcus Willén beskriver Lindgrens unika språk. Att upphöja det ringa gjorde han även för oss yngre tonåringar på lektionerna i högstadiet.