Decennier av minnesbilder

När jag framkallar minnesbilder från decennierna 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 2010-, och 2020 inser jag hur länge tiden har förflutit för mig. Tidigare under mitt arbetsliv kunde jag ofta längta till fredag och andra kommande ledigheter. Det kändes bra att en vecka kunde gå fort. Nu för tiden vill jag att veckan, månaden och året inte skall gå så fort. Då tar livet heller inte slut så fort.

Jag har minnen som svartvita bilder från 50-talet med skolbänkar och bläckhorn. Då emigrerade vi från Danmark till Sverige och kom till granskogarnas och älgarnas rike i Södra Dalarna. Jag minns att grannen från Norrland åt palt men vad var, det undrade jag den lille danske pojken.

Sextiotalet var skolans genomgång. Jag skolkade aldrig och ledde skolans närvaroliga. Miljonprogrammets betong- och grusdofter och gnissel från byggkranar och grävmaskiner luktade gott. Industrin gick på högvarv och vi välkomnade invandrare.

Under sjuttiotalet började mitt arbetsliv och gjorde militärtjänst som jägare. Runt omkring mig var det flummigt med flower power, kollektiv och protester mot militärregimer, övergrepp och krig långt bort i världen. En tid bodde jag i Göteborg för studier och arbete. Aldrig glömmer jag ”Flygarens” i Haga och ”Köttbullekaffet”. Jag blev handelsresande i konfektion och hade även ett par konfektionsbutiker. Som simtränare i en simklubb reste jag även runt på tävlingar i Sverige som lagledare. Ytterst givande och lärorikt. Sista året på sjuttiotalet blev det Stockholm för den stora multinationella företaget Philips.

Åttiotalet vart en tid då det mesta gick uppåt och bank- och statsfinanserna dök ner i diket. Själv åkte jag räkmacka under åttiotalet i en multinationell koncern i data- och elektronikbranschen. En fantastisk dotter kom till världen. Jag åkte ut i världen som Area manager och pendlade till Hilversum i mitt jobb var och varannan vecka. I slutet på åttiotalet flyttade jag till Umeå.

Nittiotalet var en tid då många fick betala priset för åttiotalets utsvävningar. Det gällde att sansa sig och bromsa in. Själv fortsatte jag åka som på räkmacka. Under detta decennium hann jag bo en tid i Mora och var förvaltningschef i kommunen för jag vill pröva på något helt annat. Dalmasarna älskar sin bygd mer än man kan ana. Jag var med andra ord tillbaka dit vi en gång kom från Danmark. Fast jag blev kallad rumpmas för att Fredriksberg låg längst ner i Dalarna.

2010-talet blev bland annat en universitetsresa för mig igen. Det blev en intensiv tid av ett halvt decennium med några dagars pendling till Stockholm varje vecka. 2017 fyra månader innan sextiosju gick jag i pension. Än en gång blev det en flyttning för jobb. Luleå i sju år var en mycket fin social erfarenhet. Norrbottningar var betydligt mera talföra än jag anat. Undantaget var nog dem från Tornedalen. De ville nog manifestera sin charmerande tjurighet.

2020-talets decennier visar makabra prov på hur grym och oväntad världen utanför kan vara. 2020-talet har just börjat. Vilka minnen jag framöver kommer att samla på mig är sannerligen ovisst.

Sammanfattningsvis var det betydligt enklare förr.