Skjutjärnsjournalister var är ni?

Skjutjärnsjournalister var har ni gömt er? Blev ni en utdöd art?

Under många år arbetade jag som verkställande direktör i flera olika bolag. Som ett utvecklingssteg i arbetslivet och omväxling var jag sedan anställd rådgivare i ett par större intresseorganisationer med bland annat utveckling av verksamhet, intressepolitisk påverkan och rådgivning till ledningsgrupper.

Under tiden som Vd i ett samhällsägt och politiska styrt bolag lärde jag mig att ta tre steg framåt och ett steg tillbaka när det behövdes. Intresset och förståelsen för politikens logik eller ibland ologik har alltid funnits i botten.

Perspektivet och den politiska retoriken har växlat under alla decennier jag varit med från undfallande till mera skjutjärnstyp och nu något försiktigare för att inte skapa dålig stämning och att inte bli bannlyst och motarbetad av SD. Naturligtvis bör politiken och journalistiken bli motargumenterad i ett åsiktsfritt samhälle.

Man måste vara något äldre för att ha varit med om när skjutjärnsjournalistiken dök upp. I Sverige infördes skjutjärnsjournalistiken omkring 1963 av Åke Ortmark och Herbert Söderström i radion.  1966 började de tre O:na (Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona) använda skjutjärnsjournalistik i tv-intervjuer med ledande politiker. Åren gick och journalistiken vässades till men med tiden kom den journalistiken och de journalisterna att kallas för vänsterorienterade. Nu kallas allt som kritiserar den högernationalistiska sidan för vänster-någonting.

Det har kommit till helt är nya kanaler för det politiska arbetet och åsiktsframställningen på olika sociala mediaplattformar. I synnerhet är Twitter en makaber tilldragelse där under åsiktsfriheten och tryckfrihetens flagga de olika yttersidorna vräker ur sig i stort sett vad som helst. Ibland likt tonåringar med torftigt språk. I detta forum är det känt att bland annat justitieutskottets ordförande och religionskrigare mitt under den mycket säkerhetskritiska tiden vi har sedan andra världskriget. Han anser att det kan brännas flera koraner. I skuggan bakom står stadsministern och andra politiker som regerar landet på nåder av SD. Visserligen sägs de arbeta i det tysta. Men skulle regeringspartierna kritisera religionskrigarna dessa islamofober vänta sannolik regeringskris.

Jag gick ur Twitter för en och annan månad sedan och nyligen tillbaka igen men nu går jag ur Twitter igen som jag hoppas för evigt. Från uttrycken på Twitter blir man sänkt av alla primitiva utspel av rasism och förföljelse av folkgrupper. Farväl Twitter för det går bra att på annat sätt få en betydligt mera balanserad bild av det politiska läget.

Skjutjärnsjournalistiken borde få komma tillbaka lite mera så att journalister inte är så rädda för att ”skapa dålig stämning i studion”. Ytterligare ett par följdfrågor borde då och då vara på sin plats. Jag har tidigare inte tidigare kritiserat journalister i allmänhet men nu gör jag det. De verkar vara rädda för att kallas vänsterorienterade trots att det ligger i sakens natur att om man granskar något av makten på ett kritiskt sätt blir det till karaktären likt vänster-någonting. Ett exempel på efterkommane mediastrategi i denna linje var att plocka in Alice Alexandra Teodorescu Måwe som krönikör i DN förmodligen för att inte bli kallad vänsterblaska i gen av Björn Söder.