Kollektivt självförtroende i Norrland

Beundran av skenet i Norrland som inte bedrar

När det har börjat delas ut Guldbaggar till regeringsmedlemmar i skådespeleri känns det positivt att kunna berätta om det kollektiva självförtroendets utveckling i Norrland och i synnerhet Umeå. Nu känns det kollektivt självförtroende högt för de flesta platser i Norrland. Detta är en kort berättelse om skenet från Norrland som inte bedrar.

När jag första gången besökte Umeå 1983 och därefter flyttade hit till Umeå 1988 var det mycket av knuten näver i fickan och vända sig bort och tycka att det mesta var orättvist. Ortens två största problem och utmaningar var då enligt VK tilldelning av älgkvoter och byta av mjölkförpackning på Elopack i Bjurholm. Jag flyttade från Stockholm och myntade då begrepp, kollektivt självförtroende. Norrland var bra och Umeå var landet tyckte jag. En rubrik i VK kommer jag aldrig att glömma om någonting angående byggteknik ”Nu har storstadstekniken kommit till Umeå”. !983 hade Umeå 83 000 innevånare och 1988 blev det 88 000 innevånare. Nu vet alla hur det gått och att vi är många fler.

Tiden gick och under nittiotalet var jag ordförande i Företagarna i Västerbotten några år. Vi många möten ställdes ofta två frågor. Vart skall det ligga och vilka bidrag kan vi få? Så låter det inte längre. EU motståndet var betydande inför 1994 men hur många EU-stöd och utvecklingsmöjligheter har inte kommit till? Jag frågade en gång näringslivsansvarige på Länsstyrelsen i Luleå vilka hans viktigaste arbetsmål var. Han svarade då, ”se till att allt inte hamnar i Umeå”. I Västerbotten var det ett ständigt ”länsderby” om att vinna över den andre. Synsättet var, den enes bröd var den andres död. Så är det inte längre. En annan gång deltog jag i ett möte mellan kommunalråden i Örnsköldsvik och Umeå om eventuellt samarbete mellan Umeå och Örnsköldsvik. Efter mötet stannade jag kvar för ett samtal med en besviken Vidar Fahlén. Margot Wikström kommunalrådet i Umeå blev inte mera populär efter detta möte. Nu märks inget av detta, vi samarbetar när vi kan.

Vid ett tillfälle i början av nittiotalet när jag genomgick en mera omfattande managementutbildning skulle vi bedöma varandra. Jag en snabbpratande dansk blev uppfattat dom ”trygg norrlänning”. Av detta förstod jag ingenting men kände mig ändå något stolt.

Nu representerar jag ett Norrland i utveckling med allt som händer i kuststäderna och vad som faktiskt finns att erbjuda i inlandet. Men fortfarande behöver vi samla oss och arbeta för den politiska orättvisan. Där har regeringen inte gjort bra i från sig. Näringsministern ser tyvärr ut att kunna få flera Guldbaggar i olika kategorier för sitt skådespeleri.

Vi har vänt uppochner på Sverige när det gäller anseendelistan och listan på graden av kollektivt självförtroende och vilka möjligheter som finns. Jag säger som någonting Winston menade fast tvärt om, detta är inte ens början vi ser utan endast början på början.