Etikett: ortopeden

Mycket pengar eller rika föräldrar

Av , , 2 kommentarer 13

Så var det lillebrors tur att fylla år, hela 45 år, till och med, och som alla gånger så behagar han att vara nere i El Stockholmo, där han har sin familj, så det blir ingen tårta för oss idag. Men men, ett grattis kan han ju få ändå. Grattis Lars!

37898313_10156464571531585_757743453487497216_nUppe hos mamma håller dom på att arbeta för fullt, ute på gården. Det ska bytas fasad efter 50 år, allt tegel ska bort och nya plåtar ska upp, så snart eller så småningom, kan vi inte längre säga att hon bor på den gula gården, utan den kommer att få en annan färg:

39810801_10156525572446585_1203707779190095872_oAnother brick…out of the wall (kanske)!

Det roliga i kråksången var att dom påbörjade arbetet på huset mitt emot, sedan kom dom på att det blev fel, det var den andra gården det skulle börjas med, så…då lämnar man det så här:

39752095_10156525573816585_1964892038352601088_nOch i huset där mamma bor, ska det byggas ännu mer. Dom gör större utgrävningar nere i källaren där det ska bli några nya lägenheter, och det ska vara en typ av lägenheter för ungdomar…fast jag gissar då att det är ungdomar med rika föräldrar, om dom nu inte råkar på, att ha sparat ihop en liten förmögenhet själva, för det är inga billiga hyresrätter vi pratar om, utan insatslägenheter.

Jag fick ett recept av mamma på en drink hon blev bjuden på för några dagar sedan, och jag tänker nu dela med mig av den, helt oprovat, men med hennes rekommendationer.

Koka ihop 1 liter rabarber med 1½ dl socker och 1 tsk vaniljsocker. Mixa ihop allt till en slät röra. Blanda sedan ner 3 dl Grenadine mix och några droppar röd karamellfärg. Tillsätt 3-5 dl sprit, här har hon skrivit, av den billigaste Vodkan, men det är ju valfritt :D Och sedan fryser man ner alltihop i en plastburk. Vid servering skedar man ner 2-3 matskedar av moset, späder med Loka och sätter i ett sugrör…Voila!!!

39760800_10156525600201585_6119925524572667904_nGrenadine mix, kan man förövrigt hitta på matvarubutikerna, tror denna är köpt på Kvantum eller Maxi.

Det är bra att man får tips på vad man kan göra av det man har ute på gården. Rabarber har vi, monstruösa sådana, elefantöron kan bladen jämföras med. Röda vinbär dignar det fullt av och lite lite svarta. Kanske måste ta ett varv runt hörnet och se vad man kan ta rätt på.

Men innan dess, ska jag ha frukost, gå ut med Winstone, skjutsa upp Åke till ortopeden, och ja just ja, sen ska ja till frissan också, hm…det tenderar att bli en dag med lite at göra, ändå. Fast dagen är ju lång. Önskar er alla en bra sådan!

39589006_10156525573251585_1045740166238437376_o

Snart brister det…

Av , , 6 kommentarer 16

 

Jag undrar just jag… om jag ska söka remiss till urologen, för något påhittat urinvägsbesvär, för då kanske jag blir inskriven på kirurgen, vilka är dom jag egentligen vill komma i kontakt med, men vis av erfarenhet, så slutar väl det helst med att ortopeden tar över, hm… vad gör man då?
Jag sjukskrev nämligen pappa, andra dagen efter hans olycka, och nu är det 4 veckors sjukskrivning som han faktiskt hade rätt till, som jag ansökt om. Men ett sjukintyg måste ju bifogas. Inga problem, sa dom på IVA, då han låg där, ett intyg skickas elektroniskt, så det skulle vi inte behöva tänka på.
Men det var vi visst tvungen att göra, då vi efter 6 veckor fick ett brev från försäkringskassan som efterlyste ett intyg. Jag ringde upp kirurgen, där han faktiskt först blev inskriven, och det tog ett tag innan jag kunde förklara, så hon begrep, vad jag ville ha, men det skulle hon prata med en läkare om. Skynda på, sa jag, vi har till den 3/11 på oss, sedan avskriver dom ansökan.
En vecka passerade, inget intyg… jag ringde upp igen, och hon kom ihåg att hon talat med mig. Jag förklarade ännu en gång vad vi ville ha, och ifrågasatte, hur svårt det skulle vara att få fram ett datum för hans inskrivning. Ja, hon skulle prata med en läkare.
Ännu en vecka senare och ingenting nytt, jag ringde återigen upp, i förra veckan, hon började med att be så hemskt mycket om ursäkt och hon förstod inte varför inget intyg var utfärdat, men hon skulle genast gå och prata med läkaren. JA, sa jag, lätt irriterad, och om dom har såna problem och inte vet hur man gör, skriv då på lappen att dom tar kontakt med D**  M******* på ortopeden, det var han som tog över efter kirurgen, han kanske kan förklara hur man ska gå tillväga.
Nu har det gått en vecka till… snart och inget intyg. Jag har för fjärde gången ringt och bokat en återuppringningstid på kirurgen, har något nåt tips, om vad jag nu ska säga? Eller ska jag dumförklara någon… kan inte påstå att jag inte har lust till det, men jag brukar kunna hålla mig sansad, men snart kommer det att brista.
Den 3/11, har vi förövrigt passerat för 10 dagar sedan…
6 kommentarer
Etiketter: , , , , , , ,

Är det så vi vill ha det?

Av , , 8 kommentarer 18

 

Nu kan jag inte hålla mun längre, utan jag tycker att det är rent ut sagt, för jävligt. Förra torsdagen fick vi ju veta om planerna på att flytta pappa till Axlagård… men han ligger fortfarande kvar på NIVA (neuro intensiven).
Han blev inskriven på kirurgen, då han först kom till akuten och sedan fick ligga på IVA i två veckor. Efter det flyttades han upp på NIVA men är nu inskriven på ortopeden. Han är vad dom kallar en satellitpatient, dom vet inte vart dom ska placera honom för det finns ingen plats.
Tanken med Axlagård var ju att han skulle få lugn och ro den sista tiden, men tydligen är det sån byråkrati, att flytta en patient dit, att det inte funkat som dom trodde att det skulle göra.
Eftersom han sondmatades, så ville dom inte ta emot honom, så matningen skulle då upphöra. Han har en track inopererad i halsen och det var först och främst för respiratorn, men sedan för att få hjälp med andningen och idag suger dom upp det som samlas i lungorna, den vägen.
Med track ska han heller inte få flytta, eftersom detta kräver ständig tillsyn. Och idag är det vi som passar upp honom. Vi får larma då han behöver hjälp, och det som retar mig är att vi tas för givet. Men det är ju skrämmande om sjukvården står och faller med oss.
Hur hade det sett ut om mamma, till exempel, hade varit ensam, och sedan hade hon åkt på någon influensa, vad hade dom då gjort? Nu är det inte så att någon stoppar oss då vi går därifrån, men det känns verkligen som om vi lämnar honom i sticket och jag förstår också att det inte finns resurser att avsätta en personal för att sitta med honom, men det är ju det han behöver.
I förrgår skickades en remiss för att ta bort tracken, för då ska tydligen vem som helst kunna hjälpa honom med att få bort det som samlas i lungorna. Igår ringde dom och sa att han blivit sämre så vi satt i omgångar på lasarettet, tracken är kvar, och det känns ju som om det är överkurs att ta bort den nu, även att flytta på honom.
Men inte nog med detta, där han ligger så håller dom på att bila golvet på övervåningen, och det borras heeela dagen så pappa får ligga med öronproppar. Alltså snacka om att det är misär, en sköterska hade gått upp och beordrat att det skulle vara tyst, men ingen lyssnade på henne, utan av tio timmar så borrades det åtminstone i fyra timmar. Och så har det varit i tre dagar nu.
Jag pratade tidigare om värdighet, och det är ju något man önskar men där ser man också hur lite det betyder, att man önskar och hur det sedan blir.
Dom som nu jobbar där, fotfolket, dom är hur fina som helst och förstående, och detta är ju inte deras fel, det vet vi ju. Men är det verkligen så här vi vill ha det? Hur kan det ha blivit så här, vari ligger felet? Såg ju också på nyheterna igår där dom talade om krisen som var på IVA, inte så konstigt då att pappa hamnade mellan stolarna, som dom så vackert uttryckte det.
Och nu har han alltså återigen, hamnat mellan stolar, då ingen tycks ha plats för honom, eller tid… eller personal.
Tråkigt och ledsamt inlägg den här gången, men jag var bara tvungen, kändes det som. Önskar er i alla fall en fin dag, och det ser ju till och med ut att bli lite sol, härligt!

Halv hektiskt

Av , , 4 kommentarer 9

 

Ny dag, nya saker som ska göras. Igår vart det som halv hektisk dag, då jag skulle med chefen till lasarettet på ett inbokat besök. Vi träffade på Emma och mamma som sett att vi for in genom dörrarna, dom hade varit upp till pappa, sedan kom det en läkarklädd person smygandes efter väggen och jag hann fundera vad stackarn hon kunde vilja, hon tittade lite lustigt på mig och kom sakta framåt…då såg jag ju vem det var, kusin Anna. Det var ett tag sedan och glasögon hade hon så det var kanske inte så konstigt att jag funderade.
Sedan var det inte nog med att anmälan skulle göra på en annan mottagning på andra sidan och sedan skulle man spurta tillbaka, efter vi var klar där, tänkte ”klok-Maria” att vi skulle gå hem, för vi var liks i rullning så det var ju bara att gå det.
Bussen passerade visserligen då vi hade två hållplatser kvar, så det kanske blev hugget som stucket, men jag kände också en viss stress då vi byter arbetspass klockan två och klockan var nu två. Jag tror vi kom hem fem minuter senare, så det funkade ju ändå, men grejen var att jag hade andra saker ju skulle göra. Så det var bara att fortsätta spurta.
Ner på strömpilen och handlade, där träffade jag minsann en bloggläsare som skröt upp mitt skrivande och det är som sagt, alltid kul att höra att andra gillar sättet man skriver på, vem kunde ha gissat det för 30 år sedan då man gick i skolan och var som många andra elever, skoltrött och uppstudsig. Bloggläserskan talade dessutom om att hon kände Ingegerd sedan gammalt tillbaka, dom hade nämligen jobbat ihop på något som hette Caféterian.
Hem och påbörjade matlagningen då jag lovat att hämta upp mamma klockan fem, och innan dess skulle jag hinna äta middag. Vi åkte upp till pappa som numer är flyttad till NIVA men som förmodligen idag, kommer att flyttas till ortopeden, men inte innan dom vet att dom har personal som kan sitta med honom hela tiden.
Lite krångligt är det, tack vare alla hans skador, eftersom läkarna och sköterskorna är utbildade för en specifik sak, på NIVA sa sköterskan att dom var helt novis på ryggskador och kan därför inte hantera honom på rätt sätt vid förflyttning, därför ska han på ortopeden.
Nåja, det blir säkert bra till slut, man kan ju inte göra annat än hoppas på det. Efter besöket där var det bara att gasa iväg till bastun där vi inte var full styrka igår, men vi kan minsann hålla igång ett samtal ändå, inga problem. Jag kom hem vid halvnio tiden och kunde äntligen känna att man kunde slappna av.
Nu, mina vänner är det frukost och sedan blåser jag iväg på nya äventyr, önskar er alla en innehållsrik och lovande dag!