Ibland reagerar man på något rent spontant och i dag fastnade min blick på toaskylten i Utopiagallerian. Jag kände inte riktigt igen mig och blev nästan lite förnärmad.

Jag tycker grafiska skyltar är intressanta, för de ska ju ge upplysning i en avskalad, förenklad form. Och när man förenklar tar man fram det mest karakteristiska… och då beror det ju på vem/vilka som designar skylten. Vad tänker man här om kvinnor? Vad säger formen och det faktum att det inte finns några ben och fötter om dem som designat och godkänt skylten?
Jag är kanske extra känslig nu, men jag fick en klaustrofobisk känsla av att jag helst skulle vara som en sjöjungfru med begränsad rörlighet.

Jag tog mig alltså ner på stan i dag, måste ju bara få komma ut lite. Värken är kvar, fast hanterbar med tabletter. Inga hemska attacker, utan mer molande i käkleden och bihålan. Och så är jag så trött, så trött och tycker att jag sover mycket. Fast det blir bara ett par timmar nu och då när värktabletterna precis kickat in. Doktorn skulle ju höra av sig i fredags, för det ansågs ju vara akut, men jag har inte hört något, så i morgon (tisdag) måste jag väl ringa och kolla om det finns några planer för mig. Tänk att man alltid måste trycka på själv.

Den här veckan har jag inga aktiviteter, så jag kan ta det lugnt. Hoppas förstås att jag blir piggare, så jag kan åka till Stockholm i slutet på veckan. Kommer att bestämma mig i sista minuten.

Ha en lugn måndagskväll <3 

’Every day comes with its own surprises’. Ja, dagen kan bli bra eller dålig, men man måste ta emot den som den kommer.

Gårdagskvällen höll på att göra mig galen med ett par smärtattacker from hell. Provade att kyla ner kinden med is och det fungerade en stund. I morse vaknade jag efter ett par timmars sömn och kände att något inte stod rätt till med en tand. Jag hade legat och pressat som vanligt och kände att tanden längst bak var öm, mycket öm. Jag ringde 1177 och funderade vad som var bäst, tandläkaren eller primärvårdsjouren för starkare värktabletter. Vi bestämde oss för tandläkaren och jag fick tag på jourhavande, som tyckte jag skulle komma. Tanden hade en stor spricka och drogs ut. Det kändes som en stor lättnad för mig. Jag har fortfarande lite värk, men inga attacker än så länge. Peppar, peppar (*tar i trä*). Jag fick lära mig hur jag skall kombinera alvedon och ibumetin för bästa smärtlindring. Och att jag måste smärtlindra mig själv.

Sen tog jag en taxi hem och var alldeles euforisk över att jag inte hade ont. Tills bedövningen släppte. Nu dricker jag vatten och kaffe med sugrör för att inte kontaminera det stora hålet efter tanden. Hade ingen soppa hemma att äta, men gjorde äggröra med en skvätt grädde i, som jag åt med finfördelad kalvsylta. Nu blir det en kopp buljong och kanske finrivet äpple eller päron.

I kväll ska jag lägga mig tidigt och så får vi se vad morgondagen har med sig.

Ha en trevlig lördagskväll <3

P.S. Jag hittade en Varma koppen i skåpet. Kantarellsoppa… mums! Det går ingen nöd på mig.

Mina tankar går till alla drabbade i Trollhättan, de dödades nära och kära, de skadade, de rädda barnen och ungdomarna. Vilket trauma! Det kommer att ta tid att komma tillbaka till en trygg vardag.

Jag har suttit hela kvällen framför TV-n och följt rapporteringarna och debatt i SVT1. Samtidigt har jag multitaskat och hjälpt Ronja med en skoluppgift via sms. Så kul att jag ibland kan hjälpa till.

Det blev vårdcentralen för mig i dag och lite vimmelkantig verkade jag vara om man ska döma av kortet jag tog.

Det blev ingen sömn i natt. Naproxen hjälpte inte ett dugg och jag vågade inte kombinera med något annat. Jag är jättedålig på att smärtlindra mig. På morgonen ringde jag till vårdcentralen och fick komma på en jourtid.
Jag har neuropatisk smärta från den stora ansiktsnerven som går från örat upp i pannan, in mot näsvingen och längs underkäken ner mot hakan. En smärta som plötsligt hugger till och varar i 15-20 minuter. Den kommer när jag rör käken… pratar, äter… eller bara om bussen skakar lite för mycket. Antagligen kommer den från en bihåleinflammation som jag inte fått hjälp med. Eller inte. Nu blir det CT röntgen och öron-näsa-hals mottagningen på sjukhuset. Men inte i morgon och så är det ju helg… och jag som skulle åka till Stockholm. Nu får jag bedöva mig med värktabletter i stället.

Så onödigt, kan man ju tycka och är lite bitter över att jag nekats röntgen på bihålorna tidigare när jag bett om det. Kanske kunde detta ha undvikits.

God Natt <3

I kväll var det kreativ kurs med magkompisarna. Vi träffade en Hälsopedagog, Christina Strömberg, som guidade oss i olika hälso- och rörelserelaterade kurser. Just nu utbildar hon sig till instruktör i Medicinsk yoga och vårt intresse väcktes att få gå en sån kurs nästa höst.

Vi fick prova på medveten andning, avslappning och mindfulness. Vi masserade varandras axlar och funderade kring stress och hälsa. Det var intensivt, men verkligen trevligt att sitta runt bordet och delge varandra våra erfarenheter. Vanligtvis pysslar vi med något, som bokvikningen senast, och då blir det inte så mycket tid att prata om oss själva.

Vi fick lära oss en viktig sak… att om tankarna kommer när man andas eller slappnar av, så ska man låta dem komma, men inte lägga någon energi på dem. Ett knep är att visualisera en punkt i pannan mellan ögonen som lär vara en chakrapunkt och på så sätt slappna av och bli tom på tankar. Det fungerar… när vi gjorde avslappningsövningen försökte jag känna vad jag tänkte på och jag hade inga tankar i huvudet. Det var så skönt tomt. Strax innan, när vi hade gjort andningsövningen, hade jag känt av tand/käkvärken jag haft hela dagen och börjat tänka katastroftankar om vad det kunde vara.

Vi gjorde en yogaövning också, även den en andningsövning. Jag la mig inte ner på mattan, utan valde att göra övningen sittande på en stol. Om jag lägger mig på golvet, kommer jag inte upp på egen hand och jag känner inte de här människorna tillräckligt bra för att jag skulle låta dem lyfta upp mig. Låter kanske fånigt, men så kändes det.

I går var jag på möte med skrivargruppen. Ingen hade något att läsa upp, så jag läste de tre första kapitlena i ’Den långa resan’. Jag har läst andra delar tidigare. Sen pratade vi om dagens flyktingsituation och jämförde med att nästan en halv miljon flyktingar kom från Karelen till Finland under kriget, finska flyktingar kom till norra Sverige med bohag och kor och 65000 finska krigsbarn kom till Sverige. Då var det aldrig tal om att stänga några gränser.

I dag har det regnat, men i går morse när jag stod på Vasaplan mellan två bussar såg jag hur solen förvandlade björkarnas gula löv till guld. ’Lyfter man blicken finns inga gränser.’

God natt mina vänner <3