Etikett: fönsterlampa

Kvinnan som talade med hundar 🫣😶😊

Av , , 4 kommentarer 10

Kollade in bygget på Östra Station igår, det går framåt

Men det var inte därför jag var där, utan jag hade en kaffedejt med Katarina uppe på Nybro. Vi satt och pratade om allt möjligt och jag tycker ändå att det är lite roligt, att ju mer vi pratar, desto mer inser man hur lik man kan vara i tycke och smak.

Inte bara då det gäller åsikter eller hur man tänker i vissa, specifika situationer. Utan även vad man gillar och ogillar. Hon diggar, på tal om det, lampor. Gissa vad jag gillar…jomen lampor, förstås. Haha…berättade att jag ville ha en liten fönsterlampa och hade suttit och googlat på nån lämpligt frän lampa, bara dagen innan.

Jag hittade en jag vill ha, fast, priset bestämde att jag INTE alls kommer att genomföra ett köp, finns inte på min världskarta.

 

Den finns även i större format…gissa om jag hoppas att jag snubblar över en sån, nånstans på en loppis, för en billig peng, haha.

Efter lunchfikat tog vi hennes hund Thompson och gick en, nästan 5 kilometers promenad i omgivningarna. Thompson är ju en underbart fin kille. Här lånar jag av bild av tagen av ägarinnan, Katarina Tengman 🧡

Vi pratade en hel del om hundar också. Jag gick och funderade på det idag, på min och Winstones morgonsväng. Vi kostade på oss en lite längre prommis idag, han verkade pigg och på.

Jag vänder mig om och inser hur maskerad han är i denna omgivning

Det blev lite drygt 2 kilometer, på ett behagligt underlag, även om asfalt inte är optimalt ur flera synvinklar. Men det ger bra fäste!

Nå, jag tänkte på hur vi formar våra djur efter vårt beteende. Sen är alla djur individer, inte att förglömma. En del är enmans hundar och andra gillar och lyder alla i en familj. Winstone kan lätt hänga med oss men jag tror mig ha mest att säga till om. Ibland behöver jag inte använda ord heller utan bara en blick eller nick.

Skrev ju det förut också, att det känns som om han håller på gubba till sig. Han bryr sig inte lika mycket om andra hundar, vid hundmöten. Han gruffar inte alls åt alla som han gjorde förut. Det enda som är sig absolut likt är skällandet då någon plingar eller knackar på dörren. Och han vänjer sig aldrig med att hyresgästerna kommer och går.

Om jag ser att dom är på väg in så kan jag distrahera honom, och ibland hinner jag bli så glad över att han tyst sitter och väntar, tittar på mig, väntar men lik förbenat vill han ha sista voffen och avrundar inlärnings sessionen med ett

*SUCK*

Har säkert skrivit om detta förut men… Jag jobbade en period i mitt liv hos den fantastiska kvinnan Annika Collén. Företaget hade hon hemma i sin villa på Marieberg. Hon hade även en hund, Lufsen, som var en Cavalier King Charles. Här lånad bild från nätet.

Hon införde en daglig rutin. Lufsen tog med oss ut på en promenad. Vi fick allihop frisk luft och lite paus från stillasittandet. Vi träffade ofta på en kvinna som hade en liten grå/vit toypudel. Kvinnan skulle jag vilja beskriva som aningens högljudd, det hördes när hon pratade. Hon puttade rollatorn framför sig och hunden var alltid vid hennes sida

Jättetrevlig, så våra ”-Hej”, började sakta men säkert bli lite mer. Hon kunde stanna och berätta nån fadäs, eller en liten anekdot från förr. Det blev nästan som att vi såg fram emot dessa möten. Hon var rolig!

Julen närmade sig och Annika pyntade hela taket i köksregionen med hängande julkulor i olika höjder. Det såg fantastiskt ut, på riktigt. Hon hade även nylagt ett golv som sträckte sig från ytterdörr ända in i köket. Kan tillägga att hon hade halvöppen planlösning, så hallen flöt in till köksbordet som stod avsides från själva köket. Det var MÅNGA kulor som hängde i taket.

Då vi skulle ut en morgon så frågade Annika om vi skulle bjuda in kvinnan på fika, ifall vi skulle träffa på henne. Oh ja, det tyckte jag kunde bli en intressant eftermiddags fika. Sagt och gjort, vi träffade kvinnan och Annika frågade om hon ville komma på en kaffe. Hon tackade ja och vi bestämde en tid hon kunde komma.

Kvinnan hade lite rörelse problem, så då hon kom och steg in genom ytterdörren blev vi varse att hon hade värsta broddarna på sig

Jo ja, jag överdriver lite, men bara lite. Ni fattar skräcken i Annikas ögon då kvinnan säger att hon inte kan ta av sig skor eller dobbar. Annika såg nog hennes nylagda golv, rivas upp i flisor. Fast, Annika är inte den som kan komma på lösningarna i stunden. Hon stoppar kvinnan, springer och hämtar 2 trasmattor, och vi lägger dom framför kvinnans fötter och flyttar mattorna vartefter stegen hon tar. Haha, vilken syn för gudarna, där vi niger och knä och ryggböjer inför kvinnan.

Men fram kom hon och kunde parkera sig själv i en köksstol. Oj vad vi skrattade och häpnande, samt såg dessa julkulor snurra och åka fram och tillbaka eftersom kvinnan inte bara pratade med rösten utan även med armar och händer. Hon klatschade till kulorna med jämna mellanrum och vi duckade där vi satt, i tron om att kulorna skulle lossna från taket. Men…dom satt kvar, wohoo!!

Nu till det jag verkligen ville berätta, som var så otroligt och ofattbart. Fast enligt utsago, en helt sann historia.

Kvinnan hade förlorat sin syster (här lämnar jag det öppet, för jag kan minnas fel), eller sin svägerska, några år innan den här underhållande december dagen. ”Systern”, för enkelhetens skull, namnger jag henne till Asta, hade en hund. Och plötsligt började hunden komma upp i sängen varenda kväll och där, lägga sig bakom Asta.

Hon tyckte det kändes så konstigt och hon började undra om hunden var sjuk på nåt sätt. Så fick hon höra talas om en kvinna, som kunde prata med hundar. På den tiden det begav sig, så fanns den kvinnan belägen några mil utanför Umeå. Asta bokade in en tid hos kvinnan.

På plats fick hon lämna över hunden och själv sitta utanför och vänta till ”samtalet” var över. Hundprataren tog sedan in Asta på rummet och sa att hunden vill, å det bestämdaste att du ringer och får en läkartid. Hunden är orolig över dig, och det är bråttom.

Asta ringer givetvis och får en tid. Hon hinner dock inte få någon behandling utan dör efter 3 veckor. Hon hade fått Cancer, och hunden kände av detta och därför hade den velat visa henne att något var fel.

När Astas syster, kvinnan hemma hos Annika, (nu döper jag henne till Karin, för att göra det enkelt här också) berättat detta så slutar det inte där. Med gråten, fortfarande i rösten efter minnet med Asta, så talar hon om att hon ville åka dit med hennes hund också. Ifall den kunde ha något att förtälja.

Här mina vänner, så avslutar jag dagens inlägg, med löfte om en fortsättning på den berättelsen imorgon. Jisses, jag må ju hinna göra annat idag än bara skriva, haha. Ha en fin lördag, allihop!

 

Jag har ett knep!

Av , , 2 kommentarer 12

Så hade man en ledig dag, mitt i alltihop, och den är inte planerad överhuvudtaget. Fast lite ändå, har inte tänkt åka iväg nånstans, håller mig hemma, och tar prommisar med Winstone, i omgivningarna, och thats it!

50929481_10156878866116585_4961756248534941696_nKan hända att det blir en del prat i mobilen, brukar ha en tendens att kunna bli så, då man inte kommer på nåt annat att sysselsätta sig med. Och då jag skriver det, så tänker jag på en liten diskussion jag hade med en jag känner, som prompt, vill släcka lamporna i dom rum man inte är i.

Detta på grund av att det kostar pengar. Jo, det är klart att man får betala, men att ha en liten fönsterlampa igång, utan att man är i rummet, är förmodligen ingenting som kommer att ruinera en, och är det så illa, så hade man kanske inte ens råd att köpa den där lampan, eller?

50529058_10156878869471585_3157508914904301568_nNu är jag ingen expert då det handlar om el kostnader, men jag tror att det är billigare idag, att ha en lampa på, än det var för 20 år sedan. Och då jag sa nåt i den stilen, så la jag till, det där då man var 10-12 år och skulle ringa rikssamtal…jisses!

Mjaaa, Maria, nu har det gått 5 minuter, nu är det nog dags att lägga på!

50728540_10156878871671585_1398555297059962880_nMan hörde det där tickande ljudet i luren, och kände absolut en tidspress. Ibland drog det iväg då man pratade med kusin Anna i Stockholm, svårt att hinna säga allt man ville, på 5-10 minuter. Inte fick man ringa till klasskompisen heller, hon bodde ju bara i huset bredvid.

Ringande på den tiden kontra idag, då man har mobil och samtalen är inbakade i abonnemangen, man kan prata hur mycket som helst. Detta är förstås, något som det är, både fördelar och nackdelar med. Idag är det väl snudd på, krav, att man ska ha mobil för att klara sin vardag.

Man ska kunna nås, det ska finnas mobilt BankID för att godkänna saker och man ska rapportera, ta emot e-post, swish och andra saker.

50282498_10156878875151585_3324557686447538176_nKanske är en av grunderna till att man måste vara en som kan multitaska, hänger man inte med är man ute. Och är man ute så är risken stor att man går miste om en massa viktiga och livsavgörande saker.

Notera att jag skrev risk, inte att man står och faller med sin mobil. Men det är nog få, som vet hur man ska göra då, eller som ens ids, lägga kraft och energi på att försöka klara sig ändå. Man faller till föga, nickar instämmande ja, och laddar ner dom där apparna, och ser till att ha mobilen igång.

Jag har dock ett knep, hehe…

Har aldrig på ljudet på natten, och är jag ledig, så kan det dröja ett tag innan jag slår igång ljudet. Och ibland, glömmer jag faktiskt av att göra det och hey, jag överlevde 😀

50722873_10156878876416585_4590635219773554688_nHa en fin torsdag, allihop! Och ett ps, har sagt det förut men kan säga det igen, om inte annat kan vi höras på swish 😀 ds.

Maria Lundmark Hällsten