Etikett: rollator

Kvinnan som talade med hundar 🫣😶😊

Av , , 4 kommentarer 10

Kollade in bygget på Östra Station igår, det går framåt

Men det var inte därför jag var där, utan jag hade en kaffedejt med Katarina uppe på Nybro. Vi satt och pratade om allt möjligt och jag tycker ändå att det är lite roligt, att ju mer vi pratar, desto mer inser man hur lik man kan vara i tycke och smak.

Inte bara då det gäller åsikter eller hur man tänker i vissa, specifika situationer. Utan även vad man gillar och ogillar. Hon diggar, på tal om det, lampor. Gissa vad jag gillar…jomen lampor, förstås. Haha…berättade att jag ville ha en liten fönsterlampa och hade suttit och googlat på nån lämpligt frän lampa, bara dagen innan.

Jag hittade en jag vill ha, fast, priset bestämde att jag INTE alls kommer att genomföra ett köp, finns inte på min världskarta.

 

Den finns även i större format…gissa om jag hoppas att jag snubblar över en sån, nånstans på en loppis, för en billig peng, haha.

Efter lunchfikat tog vi hennes hund Thompson och gick en, nästan 5 kilometers promenad i omgivningarna. Thompson är ju en underbart fin kille. Här lånar jag av bild av tagen av ägarinnan, Katarina Tengman 🧡

Vi pratade en hel del om hundar också. Jag gick och funderade på det idag, på min och Winstones morgonsväng. Vi kostade på oss en lite längre prommis idag, han verkade pigg och på.

Jag vänder mig om och inser hur maskerad han är i denna omgivning

Det blev lite drygt 2 kilometer, på ett behagligt underlag, även om asfalt inte är optimalt ur flera synvinklar. Men det ger bra fäste!

Nå, jag tänkte på hur vi formar våra djur efter vårt beteende. Sen är alla djur individer, inte att förglömma. En del är enmans hundar och andra gillar och lyder alla i en familj. Winstone kan lätt hänga med oss men jag tror mig ha mest att säga till om. Ibland behöver jag inte använda ord heller utan bara en blick eller nick.

Skrev ju det förut också, att det känns som om han håller på gubba till sig. Han bryr sig inte lika mycket om andra hundar, vid hundmöten. Han gruffar inte alls åt alla som han gjorde förut. Det enda som är sig absolut likt är skällandet då någon plingar eller knackar på dörren. Och han vänjer sig aldrig med att hyresgästerna kommer och går.

Om jag ser att dom är på väg in så kan jag distrahera honom, och ibland hinner jag bli så glad över att han tyst sitter och väntar, tittar på mig, väntar men lik förbenat vill han ha sista voffen och avrundar inlärnings sessionen med ett

*SUCK*

Har säkert skrivit om detta förut men… Jag jobbade en period i mitt liv hos den fantastiska kvinnan Annika Collén. Företaget hade hon hemma i sin villa på Marieberg. Hon hade även en hund, Lufsen, som var en Cavalier King Charles. Här lånad bild från nätet.

Hon införde en daglig rutin. Lufsen tog med oss ut på en promenad. Vi fick allihop frisk luft och lite paus från stillasittandet. Vi träffade ofta på en kvinna som hade en liten grå/vit toypudel. Kvinnan skulle jag vilja beskriva som aningens högljudd, det hördes när hon pratade. Hon puttade rollatorn framför sig och hunden var alltid vid hennes sida

Jättetrevlig, så våra ”-Hej”, började sakta men säkert bli lite mer. Hon kunde stanna och berätta nån fadäs, eller en liten anekdot från förr. Det blev nästan som att vi såg fram emot dessa möten. Hon var rolig!

Julen närmade sig och Annika pyntade hela taket i köksregionen med hängande julkulor i olika höjder. Det såg fantastiskt ut, på riktigt. Hon hade även nylagt ett golv som sträckte sig från ytterdörr ända in i köket. Kan tillägga att hon hade halvöppen planlösning, så hallen flöt in till köksbordet som stod avsides från själva köket. Det var MÅNGA kulor som hängde i taket.

Då vi skulle ut en morgon så frågade Annika om vi skulle bjuda in kvinnan på fika, ifall vi skulle träffa på henne. Oh ja, det tyckte jag kunde bli en intressant eftermiddags fika. Sagt och gjort, vi träffade kvinnan och Annika frågade om hon ville komma på en kaffe. Hon tackade ja och vi bestämde en tid hon kunde komma.

Kvinnan hade lite rörelse problem, så då hon kom och steg in genom ytterdörren blev vi varse att hon hade värsta broddarna på sig

Jo ja, jag överdriver lite, men bara lite. Ni fattar skräcken i Annikas ögon då kvinnan säger att hon inte kan ta av sig skor eller dobbar. Annika såg nog hennes nylagda golv, rivas upp i flisor. Fast, Annika är inte den som kan komma på lösningarna i stunden. Hon stoppar kvinnan, springer och hämtar 2 trasmattor, och vi lägger dom framför kvinnans fötter och flyttar mattorna vartefter stegen hon tar. Haha, vilken syn för gudarna, där vi niger och knä och ryggböjer inför kvinnan.

Men fram kom hon och kunde parkera sig själv i en köksstol. Oj vad vi skrattade och häpnande, samt såg dessa julkulor snurra och åka fram och tillbaka eftersom kvinnan inte bara pratade med rösten utan även med armar och händer. Hon klatschade till kulorna med jämna mellanrum och vi duckade där vi satt, i tron om att kulorna skulle lossna från taket. Men…dom satt kvar, wohoo!!

Nu till det jag verkligen ville berätta, som var så otroligt och ofattbart. Fast enligt utsago, en helt sann historia.

Kvinnan hade förlorat sin syster (här lämnar jag det öppet, för jag kan minnas fel), eller sin svägerska, några år innan den här underhållande december dagen. ”Systern”, för enkelhetens skull, namnger jag henne till Asta, hade en hund. Och plötsligt började hunden komma upp i sängen varenda kväll och där, lägga sig bakom Asta.

Hon tyckte det kändes så konstigt och hon började undra om hunden var sjuk på nåt sätt. Så fick hon höra talas om en kvinna, som kunde prata med hundar. På den tiden det begav sig, så fanns den kvinnan belägen några mil utanför Umeå. Asta bokade in en tid hos kvinnan.

På plats fick hon lämna över hunden och själv sitta utanför och vänta till ”samtalet” var över. Hundprataren tog sedan in Asta på rummet och sa att hunden vill, å det bestämdaste att du ringer och får en läkartid. Hunden är orolig över dig, och det är bråttom.

Asta ringer givetvis och får en tid. Hon hinner dock inte få någon behandling utan dör efter 3 veckor. Hon hade fått Cancer, och hunden kände av detta och därför hade den velat visa henne att något var fel.

När Astas syster, kvinnan hemma hos Annika, (nu döper jag henne till Karin, för att göra det enkelt här också) berättat detta så slutar det inte där. Med gråten, fortfarande i rösten efter minnet med Asta, så talar hon om att hon ville åka dit med hennes hund också. Ifall den kunde ha något att förtälja.

Här mina vänner, så avslutar jag dagens inlägg, med löfte om en fortsättning på den berättelsen imorgon. Jisses, jag må ju hinna göra annat idag än bara skriva, haha. Ha en fin lördag, allihop!

 

Snösläde kontra rollator, vad är bäst 🤔😶

Känns som om jag ofta tar upp drömmar…mina drömmar, under natten, alltså. Mest för att jag kan förundras över hur tankar och drömmar går medan man sover. Och hur mycket knas det kan bli.

Platser i mina drömmar kommer ofta tillbaka och har gjort så under hela mitt liv. Lite som en serie av noveller där handlingen förändras men inte platserna eller folket. Har 2 fasta platser och det är stugan i Malå, samt Mariehem.

I natt befann jag mig på Mariehem, utanför Svampens Livs. Det var vinter och rätt så mycket snö. Jag hade uppenbarligen problem med mina ben och jag skulle få ett hjälpmedel, en rollator, ELLER, tadaa…en snösläde!!


Blev sjukt besviken då leveransen av hjälpmedlet kom, och det var en snösläde. Jag stod där och höll i den och dumförklarade först mig själv, att jag ens godkänt detta som ett option om rollatorn inte fanns inne. Sedan sjukvården, som bestämt att detta skulle kunna fungera som hjälpmedel till att gå. Jag förstod inte riktigt på vilket sätt, snösläden skulle kunna vara behjälplig.


Nej, vem förstår sig ens på drömmar? Drömtydarna gör ju det men vem vet om dom alltid har rätt. Mina drömmar är inte ens lönt att försöka tyda i alla fall. Det kan resultera i brain meltdown. Fast innerst inne tycker jag ändå att dom är lite roliga…haha, kan ni inte se bilden framför er, där folk med gipsade ben försöker ta sig fram med hjälp av en snöskyffel. Jösses!

Nu sitter alla delar till vårt staket på plats. Ska dock måla lite fler balkskor, fast nu gör jag det på plats. Samt se om det behöver förbättrings måla några stolpar.


Nicke hade gjort dessa träkulor, long time ago.

Jag kommer ihåg då han stolt, visade upp dom och berättade att dom skulle sitta på stolparna på broräcket. Hade förträngt att dom ens funnits, då vi packade bort dom efter att ha gjort om vårt räcke. Tyckte det var synd att dom bara skulle ligga så nu sitter dom på vår grindstolar. Men…dom ska inte vara vita, haha. Ska klura lite på hur jag vill att dom ska se ut. Har bilder i mitt huvud, kan ni tänka er.


Åkes moster Gunilla, kom förbi igår då vi satt här ute och kaffe pausade. Hon, liksom min mamma, tyckte att vi har ett rikt fågelliv ute i syrenbusekn. Det kvittrar och låter hela tiden. Gråsparv, dom herrar, grönsiska och hackspett. Och igår en ny besökare, inte så vanlig häruppe i Västerbotten. Steglitsen!! Love it!


Sally undrade vad vi skulle hitta på idag. Jag tänker att vi kanske tar en sväng till Umeå Energi centrum i Klabböle. Vi kan ju, om inte annat, ta oss en glass där och kolla in omgivningen. Måste kanske kolla vilken väg man tar dit. Undrar om det är vägarbeten kors och tvärs?

Hunden är utfodrad och rastad. Ingen större värme, än så länge, men det är rätt skönt, det med. Lagom brukar ju vara det bästa även om det där lagom, är väldigt individuellt.

Ha det gott, allihop!

Rock rock rocka sockorna 🧦

Av , , 2 kommentarer 12

När jag gick in på gårdagens blogginlägg, och skrollade ner till bilden på molnet. Det där jag skrev att jag tycktes ha sett ett ansikte. Nu såg jag precis vad jag menade. Visade Åke, men han fick inte till min bild i huvudet.

Så här ringar jag in vart fejjan är. Den blå cirkeln är ansiktets vänsteröga, som tittar mot mig. Vit panna med lite mörkare strax ovanför ögonen. Näsan är vit och markerat med mörkt där näsborrarna sitter. Ser lite lömsk ut.


Här bilden utan markering…visualisera nu vad jag beskrev. Ser ni honom?


Jag tyckte den såg cool ut, och förmodligen, syntes den ännu bättre om jag hade stått still, där jag noterade den. Och om jag inte haft ljuset emot mig, så hade jag sett bättre, vart jag fotade.

Nu ska ni få höra något riktigt dumt. Jag beställde en…tadaa, lampa. Gissa temat… kan ha med skelett att göra. Så här såg den ut i annonsen.


Och in real life…


Fast, den var ju lite mindre än jag trott, och sladden stod det inget om i annonsen. Men den funkar ju ändå. Problemet är glödlampan.

Det finns nämligen ingen sån storlek, enligt Elon på Ersboda. Den ska vara en storlek mellan den minsta foten på en vanlig glödlampa och foten på en glödlampa man har i adventsstaken.

Har mejlat företaget som sålde den. Där trodde dom att jag menade att infattningen där man sätter in lampan, var borta, och ville att jag skulle skicka en bild. Jag kontrade med att beskriva problemet och bad dom, skicka en bild på hur deras glödlampor ser ut och att dom inte finns i det här landet. Jag väntar på svar.

Nu kan Åke byta ut hela fadderrullan, fast det var ju inte meningen att det skulle behöva göras. Retfullt!!

Apropå Åke, med sina, ibland, högt flygande planer och problemlösningar. Det dök upp en minnesbild från denna dag, ifjol. Då stod han med gips på benet och gjorde en 10 kilometers…ish, service på rollatorn.


Då jag såg bilden idag, tyckte jag att det ser ut som om han funderade på hur man skulle kunna utveckla den till något han skulle kunna använda till att forsla motorer och annat på.

Nå, det bidde inget sånt, de var bara min fantasi som drog iväg. Rollatorn är tillbaka lämnad och förmodligen utlånad till annan behövande människa.

Jag och Nicco gick och käkade middag på Pins Thai restaurang bredvid Granngården.


Helt ok, fast jag hade nog föredragit buffé, och det hade dom inte på måndagar. Jag valde veg vårrullar…gott att äta dom rejält varma.

Sen bjöd Nicco på kaffe, her place, and Sambos, förstås.


Kan ni gissa vad det är för dag idag då? Jag ger er tre bilder…gissa…


Jahaja, ni visste redan att det är Rocka sockorna dagen, eller. Vad har ni på fötterna, månntro Winstone är bara statist, han behöver inte ha dom på sig annat än under fotosessionen.

Ha en underbar tisdag!

Åkes depåstopp för alla typer av…

Av , , Bli först att kommentera 12

Om jag börjar inlägget med denna bild, så borde ni förstå vad de är för dag, just idag.


Rocka sockorna förstås Dagen då vi uppmärksammar Downsyndrom och allas, lika värden. Att just dom olika sockorna ska symbolisera detta är väl rätt uppenbart. Dom är olika, men ändå, exakt lika användbara och det yttre, säger inget om det funktionen.
Notera att även Åke fick vara med på ett hörn 🕵️‍♀️📝

Apropå Åke, vad gör han här? Servar och oljar in rollatorn.


Där han stod och grejade tänkte jag att han kanske skulle kunna använda det som affärsidé. Åkes depåstopp för alla typer av rollator, rullstolar, kryckor och diverse andra rullande objekt. Kan vara svårt att få det kopplat till landstinget men…

Vi fick verkligen tillfälle att sitta ute ett tag. Underbart och varmt i solen, vilken dag. Fast…


Jag dog dock lite… där vi sitter i den varma solen ser vi årets första svan flygsegla förbi. Vackert!!

Sen vänder vi våra huvuden och ser samtidigt, en flaxande fjärilsdjävul!! Ja, ursäkta språket, men det var precis vad som kom ur min mun…rent spontant. Åke upprepade mina ord och små hånade dom lite. Då landar en fluga på hans hand. Hans spontana ord: -Men en flugjävel!!! USCH, vilket dåligt ordförråd vi har 😬

Ska jag ge mig på en gissning så lär vi sitta därute idag med. Och bara andas, dricka kaffe, kolla på folk som går, cyklar, rattar bilar och springer förbi. Får se om vi kan hålla oss ifrån svordomarna.

Det gjorde jag knappast då jag såg den här klädkollektionen på fejjan igår. Nu var väl inte svordomarna i rädsla, utan snarare som ett uttryck för hur i hela he…what the f… Tycker att modellerna gör det bästa jobbet, jag hade skrattat hela vägen upp och ner för catwalken, och hade förmodligen stupat av allt skrattande.

Jag vet så lite om såna här modellvisningar, men jag kan tänka mig att det handlar om en typ av konst. Vi vanliga, dödliga, tror att detta är vad dom tycker att vi ska ha på oss då vi är hemmavid eller ska ut på Maxi och storhandla.

Fast egentligen handlar det nog om nåt helt annat. Vill nu nån korrigera vad jag skriver, så lämna gärna en kommentar. Jag vet nämligen att jag kan ha fel i mina teorier.

Här lämnar jag er för idag, och hoppas att ni har en sol ovanför era huvuden också. Ha det gott!

Hjälp eller stjälpmedel

Av , , 6 kommentarer 13

Många som går med rollator har liknande gångstilar. Det ser ut som om rollatorn är ute och drar folk. Gångaren hänger inte riktigt med utan går med utsträckta armar.

Vi pratade om det, då Nicco och David var här. Det finns väl en uppsjö teorier, men en av dom, kan ju vara för att den som går med den, är rädd att sparka på den.

En annan teori som jag kom på idag då tanken, återigen dök upp, är att man har ett inprogrammerat tänk. Rollatorn är ett hjälpmedel och stöd. Med andra ord inte en vagn man ska dra med sig…dra = putta. Men det blir automatiskt något ont, som man ska ha med sig. Och man utnyttjar den därför inte som det är tänkt.

Lite som gångstavarna, som ibland används som släpstavar eller som en vandringskäpp. Även dom, är ju tänkt att hjälpa till för att man ska gå mera rak i ryggen, och för att få lite skjuts i stegen.

Mja, som sagt, det handlar nog om tänket och uppfattningen. På tal om just det, så tänker jag på missuppfattning. Hur lätt det är att missuppfatta vad nån annan menar, om man bara skriver, rätt och slätt, och då man inte känner personen i fråga.

Jag hamnade i nån typ av sån diskussion igår. Eller diskussion, kanske är att ta i. Men jag kände mig lite påhoppad, och att människan i andra änden, inte fattade vad jag menade. Nu var det dessutom, ingen som bor här i Sverige, så snacket blev på engelska.

La ut texten om kaffe och bensin, på FB.

Och där fick jag då kommentaren att den personen, inte klagar på kaffe eller bensinpriser, för det är krig i Ukraina, och dom har det värre.

Det roliga var ju att jag, ingenstans, i den texten, klagade, utan det var mer ett konstaterande. Jag förklarade det, samt en lättare förklaring om hur bensinpriser drabbar våra bönder och alla som faktiskt är i behov av att använda bilarna.

Men återigen, fick jag veta att den personen fortfarande inte klagar, för att det är ett pågående krig.

Där skrev jag, att jag förbehåller mig rätten att klaga, och varför ska man inte få göra det. Det betyder inte heller att jag inte kan känna medlidande för andra. För mig betyder det som den personen skrev, att ingen får klaga på nåt. Och då tänker jag att det är grymt, för då får inte heller den cancersjuka människan, klaga över att livet är orättvist. För vi ska alla, tänka på kriget istället.

Och här, mina vänner, utan att fortsätta dravla om detta, så kan ju även jag, ha missförstått den personens ord. För jag vet ju inte hur den personen, säger orden, vart den lägger betoningen, eller vad som är ironi eller skämt. Om man inte noterar det med andra ord eller för all del, en emoji, eller två, eller…

😄🧐😱😪🥰

Ingen i hela världen, har missat att det är krig och det är fruktansvärt hemskt. Så många oskyldiga som sätts mitt i stormens öga utan chans att freda sig. Men jag tror att vi alla går under, om vi inte kan fortsätta leva våra dagar, så gott vi kan. Visst kan jag skriva om kaffepriser och annat, och jag kan också vara tacksam för att vi faktiskt har råd att köpa det. Det är skillnad på att klaga och att gnälla, tänker jag.

Dessutom tänker jag inte heller skriva om kriget som sådant, det är det redan så många andra som gör. Dom som känner mig, vet redan vem jag är, och på vilket ben jag står, med eller utan rollator, hoppas jag.

Idag, apropå nåt helt annat, så är det V8:ans dag, fast min motor är ute på vift så jag kan inte ens starta den i garaget, så hej och hå…


Ha en underbar torsdag, allihop!

 

Det blir ingen sån för mig… nopp

Av , , 2 kommentarer 12

Blir ingen semla för mig. Jag var tvärt sugen men så påminde Åke mig igår, om att jag faktiskt egentligen, varken tål den söta mandelmassan för då åker väl mitt blodsocker ner på noll. Och inte heller grädden, som gör mig illamående.


Därför tänkte jag idag, att jag inte ens är sugen längre, så de så. Men en kanelbulle, hade ju suttit fint. Dom sitter ALLTID fint. Problemet är att jag inte har någon 😒

Jag skrev ju om sparkcykel igår och gissa vilken tur det var. Fick ett meddelande på messenger. Jan A hade en på lager, att låna ut, och vi fick den dessutom, hemlevererad. Kunde ju inte bli bättre.

Tanken är väl att Åke kan använda den då han går med Winstone. Han får väl prova nån sväng till helgen, bara för att se om det funkar. Han kan ju dessutom ta det lite lugnt, dom första dagarna, tänker jag.

Nå, när jag kom hem från jobbet, och in i teverummet så säger Åke… ser du int… Johodu, jag såg gipset, direkt. Vilken färg, wow.


Jo, berättade Åke- När sköterskan eller vem det nu var, frågade om han ville ha gipset i orange, sa han först NEEJ, men så ändrade han sig. Jomen min fru är ju såld på orange, vi tar det. Hahaa… 😅🧡

Det roliga kommer nu. Det var inte gipset han undrade om jag såg, utan det som stod på golvet. En tadaa… ROOOLATOOOR. Lyssna här bara.

Men bra, säger jag, och betydligt mer stabilt än några kryckor. Nu kan det väl bara bli bättre, tänker jag.


Ha en fin tisdag, och ät en semla, eller ännu bättre, ta en bulle vetja.

Upp och ner, utför och uppåt

Av , , Bli först att kommentera 10

Åkte en hiss och kunde inte annat än småle då jag läste lappen:

Foto2840

Låter som om dom tar för givet att hissen stannar under kontorstid och att alla har en mobil med sig. Ja, det kanske var ett konstigt sätt att börja skriva så där, fortsättningsvis står det hur man gör efter kontorstid, det finns larmknapp i hissen också, och då får man gissa att man kan trycka in den med, om man är utan mobil.

Jag har i dagarna haft tillfälle att åka den roliga hissen på östra station, den som går uppför och utför, som en trappa, och inte uppåt och neråt, som en ”vanlig” hiss. Det jag tänkte var att det kanske skulle sitta uppe en varningsskylt på den, för den åker inte iväg, så där jättemjukt och likadant då den stannar.

Är man inte förberedd så kanske någon stupar, speciellt om det står en person där med en rollator, dessutom, om du åker första gången, uppifrån, och hissen redan är där, så finns det inget som säger att detta är en annorlunda hiss, eller så är det bara jag, som inte kan se någon skillnad, jag blev ju överraskad första gången, men jag har ju ben att stå på, fast frågar ni Nicco så säger hon att enda orsaken till varför jag inte ramlade då, var att det var min lyckodag, som infaller 1 gång på 10 år, typ.

Jag hittade några coola bilder på pinterrest, av riktig gatukonst, det är ju fantastiskt vad vissa kan göra med sina händer och fantasi:

b96bb9f0078c415f99566966d6f4332b 0dcf2a37dceda197211a3873d084b84a edbafa96154b9ac8edc1d74d66d93851

Önskar er alla en fin tisdag!

Det hör vår och sommar till

Ja det håller på dra ihop sig nu, den 19 maj, åker jag till Lycksele för en provtagningsdag och ska informeras om hur dom tänkt göra, exakt, för att få min operation att gå ihop. Jag gissar själv, på en operation sedan, inom 1-2 veckor…very nice 😀

Och det faller sig rätt bra med min tilltänkta semester också, så jag får gott om tid att ställa om mig på nya saker och kan ta det rätt så lugnt i början, det känns också skönt.

Så kommer jag osökt in på sommar….kan det bero på att jag råkade nämna semester, och vi har väl, ett tag nu, hört ett ljud som hör vår och sommar till, motorcyklar. Jag ramlade nämligen över ett klipp på nya, moderna hojar igår, och en sak är då säker, brist på fantasi har dessa byggare inte haft, men då man ser några av dom, undrar man verkligen vad dom tänkte.

Sen kommer man ihåg då man var ung, spelade inte så stor roll att man var tjej, jag ville ha en cykel med limpa, det hade ju storebror, och gärna ett högstyre till, då undrar jag också vad det är som gör ett högt styre så speciellt, för ser man på vissa motorcyklars höga styren så får man ju tro att dom inte är riktigt riktiga i huvudet, dom som vill ha det så där, förarna når ju knappt upp till handtagen.

Kanske något att pimpa en rollator med, högstyre…jojo 😀 Och apropå pimpa och fordon, kanske skulle ha gjort så här inne på vår toalett:

10407068_10152593755344893_1054814541761444760_n

Eller not! 😀

Önskar er alla en fin solig söndag, här gissar jag på en eller tio koppar kaffe ute på altan.

Bygger dom retro, eller???

Igår hade jag en lunchdejt med min mamma, Karin (en mamma, till en gammal klasskompis till mig) och tant Bibbi, ni vet, den där snälla tanten man alltid plockade vårens första maskrosor till och fick en klapp på kinden av och en näve godis.

Jag plockade upp dom och vi åkte till Vaniljdrömmen, där Bibbi bjöd oss alla på en toast. Vi vägrade först, inte var det meningen att hon skulle betala, Bibbi tog ett stadigt tag i stolsryggen, stampade i golvet och sa: Jo…jag ska betala, förstår ni…det är bestämt på högre ort, jag kan inte göra något åt det! Haha…ja hon är verkligen härlig, 92 år och still going strong.

Hon brukar gå med rollator om hon är utom hus, och hon berättade att den var såå bra, hon tog mamma på armen och sa, ja det kommer du väl ihåg, den gången jag slutade röka… jag gick upp på centrum och köpte mig ett paket cigaretter (här skrattade vi, det är att sluta röka, det).

Sen gick hon bort till Astra, solen sken och hon satte sig på rollatorn och tände en cigg, och njöt i fulla drag. Det kommer ett par som är ute och springer, killen säger till Bibbi, det där såg härligt ut (han syftade nog på solen och att hon fick sitta ner), ja aaa, svara Bibbi och drar ett sista bloss. Hon böjer sig fram för att fimpa, och tror ni inte, säger hon, att hon tippar över och ramlar pladask i asfalten.

Ja, skrattar hon, det gick ju bra, inte gjorde jag mig illa, men mina nya fina byxor…ja det var inte roligt, och då ringde jag till dig, Yvonne, och berättade vad som hänt. Mamma kom inte ihåg händelsen, men det må ju vara, dom har nog gjort många resor ihop, och varit med om än det ena och än det andra.

När vi satt där så sa jag att jag noterat det fula punkthuset, dom håller på att bygga när man svänger in på Mariehemsvägen, och jag fick medhåll, dom tyckte också att det ser fult ut…man undrar om dom tänker retro, för det ser gammalt ut, redan nu:

Foto1682

Men sa jag, när jag såg huset, tänkte jag, vilket fult punkthus, men varför säger man punkthus??? Dom trodde att det var en gammal benämning på höghus, trodde jag med, men jag googlade då jag kom hem 😀

Ett punkthus är ett modernt bostads- eller kontorshus med koncentrerad plan och i regel endast ett trapphus, centralt beläget i byggnadens inre med lägenheterna grupperade runtom. Punkthuset har således markerad höjdverkan och utnyttjas normalt för höghusbyggande. Punkthusen började användas på 1930-talet och uppfördes i fyra till fem våningar. På 1940-talet blev denna byggnadstyp vanlig i städernas utkanter och från 1950-talet ökade byggnadshöjden till att ofta omfatta åtta till tio våningar. I modern tid används punkthus ofta i förtätningsprojekt i redan utbyggda stadsdelar.

Ett höghus är en byggnad med vanligtvis fem eller fler våningar. I andra länder kallas det inte alltid för höghus utan andra benämningar används utifrån andra definitioner.

Höghus började byggas efter uppfinningen av hissen vid 1800-talets mitt. De första höghusen byggdes i Chicago och New York i USA varifrån benämningen Skyscraper (sv: Skyskrapa) kommer. Englands första höghus även kallat tjockhus byggdes 1951. Innan projekteringen var arkitekterna i Sverige och studerade hur man byggde här. Sverige var ett av flera föregångsländer vid den här tiden vad gällde höghus. Redan 1940 fanns enstaka höghusområden uppförda i Göteborg. Byggnaden bör också vara indelad i våningsplan och inte utgöra ett kyrktorn, en radiomast eller dylikt.

Detta borde väl egentligen betyda att man kan använda båda orden, punkthus och höghus, så länge huset är platt på ovansidan, antalet våningar tycks ju inte ha någon betydelse.

Och här, där vi bor, här det ju också poppat upp några höghus/punkthus eller kan det vara skyskrapor, dom är ju inte platt, ovanpå 😀

Foto0580

Önskar er alla en toppen fredag…förvisso fredagen den trettonde, men hey…man ska nog bara se sig för.

fredagen-13

Maria Lundmark Hällsten