Etikett: Thompson

Kvinnan som talade med hundar 🫣😶😊

Av , , 4 kommentarer 10

Kollade in bygget på Östra Station igår, det går framåt

Men det var inte därför jag var där, utan jag hade en kaffedejt med Katarina uppe på Nybro. Vi satt och pratade om allt möjligt och jag tycker ändå att det är lite roligt, att ju mer vi pratar, desto mer inser man hur lik man kan vara i tycke och smak.

Inte bara då det gäller åsikter eller hur man tänker i vissa, specifika situationer. Utan även vad man gillar och ogillar. Hon diggar, på tal om det, lampor. Gissa vad jag gillar…jomen lampor, förstås. Haha…berättade att jag ville ha en liten fönsterlampa och hade suttit och googlat på nån lämpligt frän lampa, bara dagen innan.

Jag hittade en jag vill ha, fast, priset bestämde att jag INTE alls kommer att genomföra ett köp, finns inte på min världskarta.

 

Den finns även i större format…gissa om jag hoppas att jag snubblar över en sån, nånstans på en loppis, för en billig peng, haha.

Efter lunchfikat tog vi hennes hund Thompson och gick en, nästan 5 kilometers promenad i omgivningarna. Thompson är ju en underbart fin kille. Här lånar jag av bild av tagen av ägarinnan, Katarina Tengman 🧡

Vi pratade en hel del om hundar också. Jag gick och funderade på det idag, på min och Winstones morgonsväng. Vi kostade på oss en lite längre prommis idag, han verkade pigg och på.

Jag vänder mig om och inser hur maskerad han är i denna omgivning

Det blev lite drygt 2 kilometer, på ett behagligt underlag, även om asfalt inte är optimalt ur flera synvinklar. Men det ger bra fäste!

Nå, jag tänkte på hur vi formar våra djur efter vårt beteende. Sen är alla djur individer, inte att förglömma. En del är enmans hundar och andra gillar och lyder alla i en familj. Winstone kan lätt hänga med oss men jag tror mig ha mest att säga till om. Ibland behöver jag inte använda ord heller utan bara en blick eller nick.

Skrev ju det förut också, att det känns som om han håller på gubba till sig. Han bryr sig inte lika mycket om andra hundar, vid hundmöten. Han gruffar inte alls åt alla som han gjorde förut. Det enda som är sig absolut likt är skällandet då någon plingar eller knackar på dörren. Och han vänjer sig aldrig med att hyresgästerna kommer och går.

Om jag ser att dom är på väg in så kan jag distrahera honom, och ibland hinner jag bli så glad över att han tyst sitter och väntar, tittar på mig, väntar men lik förbenat vill han ha sista voffen och avrundar inlärnings sessionen med ett

*SUCK*

Har säkert skrivit om detta förut men… Jag jobbade en period i mitt liv hos den fantastiska kvinnan Annika Collén. Företaget hade hon hemma i sin villa på Marieberg. Hon hade även en hund, Lufsen, som var en Cavalier King Charles. Här lånad bild från nätet.

Hon införde en daglig rutin. Lufsen tog med oss ut på en promenad. Vi fick allihop frisk luft och lite paus från stillasittandet. Vi träffade ofta på en kvinna som hade en liten grå/vit toypudel. Kvinnan skulle jag vilja beskriva som aningens högljudd, det hördes när hon pratade. Hon puttade rollatorn framför sig och hunden var alltid vid hennes sida

Jättetrevlig, så våra ”-Hej”, började sakta men säkert bli lite mer. Hon kunde stanna och berätta nån fadäs, eller en liten anekdot från förr. Det blev nästan som att vi såg fram emot dessa möten. Hon var rolig!

Julen närmade sig och Annika pyntade hela taket i köksregionen med hängande julkulor i olika höjder. Det såg fantastiskt ut, på riktigt. Hon hade även nylagt ett golv som sträckte sig från ytterdörr ända in i köket. Kan tillägga att hon hade halvöppen planlösning, så hallen flöt in till köksbordet som stod avsides från själva köket. Det var MÅNGA kulor som hängde i taket.

Då vi skulle ut en morgon så frågade Annika om vi skulle bjuda in kvinnan på fika, ifall vi skulle träffa på henne. Oh ja, det tyckte jag kunde bli en intressant eftermiddags fika. Sagt och gjort, vi träffade kvinnan och Annika frågade om hon ville komma på en kaffe. Hon tackade ja och vi bestämde en tid hon kunde komma.

Kvinnan hade lite rörelse problem, så då hon kom och steg in genom ytterdörren blev vi varse att hon hade värsta broddarna på sig

Jo ja, jag överdriver lite, men bara lite. Ni fattar skräcken i Annikas ögon då kvinnan säger att hon inte kan ta av sig skor eller dobbar. Annika såg nog hennes nylagda golv, rivas upp i flisor. Fast, Annika är inte den som kan komma på lösningarna i stunden. Hon stoppar kvinnan, springer och hämtar 2 trasmattor, och vi lägger dom framför kvinnans fötter och flyttar mattorna vartefter stegen hon tar. Haha, vilken syn för gudarna, där vi niger och knä och ryggböjer inför kvinnan.

Men fram kom hon och kunde parkera sig själv i en köksstol. Oj vad vi skrattade och häpnande, samt såg dessa julkulor snurra och åka fram och tillbaka eftersom kvinnan inte bara pratade med rösten utan även med armar och händer. Hon klatschade till kulorna med jämna mellanrum och vi duckade där vi satt, i tron om att kulorna skulle lossna från taket. Men…dom satt kvar, wohoo!!

Nu till det jag verkligen ville berätta, som var så otroligt och ofattbart. Fast enligt utsago, en helt sann historia.

Kvinnan hade förlorat sin syster (här lämnar jag det öppet, för jag kan minnas fel), eller sin svägerska, några år innan den här underhållande december dagen. ”Systern”, för enkelhetens skull, namnger jag henne till Asta, hade en hund. Och plötsligt började hunden komma upp i sängen varenda kväll och där, lägga sig bakom Asta.

Hon tyckte det kändes så konstigt och hon började undra om hunden var sjuk på nåt sätt. Så fick hon höra talas om en kvinna, som kunde prata med hundar. På den tiden det begav sig, så fanns den kvinnan belägen några mil utanför Umeå. Asta bokade in en tid hos kvinnan.

På plats fick hon lämna över hunden och själv sitta utanför och vänta till ”samtalet” var över. Hundprataren tog sedan in Asta på rummet och sa att hunden vill, å det bestämdaste att du ringer och får en läkartid. Hunden är orolig över dig, och det är bråttom.

Asta ringer givetvis och får en tid. Hon hinner dock inte få någon behandling utan dör efter 3 veckor. Hon hade fått Cancer, och hunden kände av detta och därför hade den velat visa henne att något var fel.

När Astas syster, kvinnan hemma hos Annika, (nu döper jag henne till Karin, för att göra det enkelt här också) berättat detta så slutar det inte där. Med gråten, fortfarande i rösten efter minnet med Asta, så talar hon om att hon ville åka dit med hennes hund också. Ifall den kunde ha något att förtälja.

Här mina vänner, så avslutar jag dagens inlägg, med löfte om en fortsättning på den berättelsen imorgon. Jisses, jag må ju hinna göra annat idag än bara skriva, haha. Ha en fin lördag, allihop!

 

Magkänslan stämde

Av , , Bli först att kommentera 11

För 2 dagar sedan skrev jag och jag citerar: ” Här förstår jag ju att Klarna, Latias Sverige där jag beställt den där bluffstången, ja alla såna här företag har lämnat över sin personliga service till automatiska chattrobotar och annan smörja. Lite för att tjäna tid, vem ids liksom diskutera med en robot?” slutcitat

Och dagen efter, igår, kan man plötsligt läsa om Klarna lite överallt

Jag hade alltså rätt magkänsla, det är inte människor som sköter den största hanteringen av ärenden, och då roboten inte förstår, så bestämmer den utifrån vad den är programmerad att fatta. I flera fel, fel beslut. Korkat!! En robot kan inte ersätta en människa…eller en hund, för den delen

Såg en bild igår i gruppen svåra föremål. En person som lägger pussel och i slutet, saknas det 3 bitar, fast har 4 över, dessutom dubbletter.

Hahaa…ja det var svårt. Och det absolut första jag tänkte var, vad enkelt det hade varit i fall det funnits universal bitar Om du inte hittar rätt bit, kladda ner en universal bit och färglägg den.

Sen vet jag inte hur det skulle funka i praktiken, möjligtvis måste man ha en hammare för att slå ner den.

Provade en ny maträtt igår. Man skulle skiva vitkål, salta, peppra och lägga på rödlök

Fixa köttfärs med kryddor, salladslök och lite mer kryddor

Trycka ut biffar och lägga ovanpå kålen

Riva zucchini och lägga ovanpå

Sist av allt, toppa med en sås på youghurt, tomatpure, salladslök, dill

In i ugnen 35 minuter, klart

Gott…mja, skulle jag göra om det, skulle jag förbereda den skurna kålen och köra in den några minuter först, eventuellt stryka på lite sirap. Sen lägga på allt men såsen på toppen, nää, nog måste man kunna göra en godare sådan. Behövdes nånting sött, det där smakade bara syrligt. Jag tog bort av såsen då vi skulle äta och la på lite lingonsylt. Då funkade det. Vet inte om såsen behövs för att inte zucchinin ska bli konstig eller om den kan göra att själva biffen inte ska bli torr. Men man kan alltid testa sig fram.

Ingen som hade frågor på det jag skrev för några dagar sedan. ”Ordet innehåller alltid 5 bokstäver, ofta 4 bokstäver men aldrig 6 bokstäver.”

Här får ni svaret: Själva ordet, ”ordet” har fem bokstäver, och ordet ”ofta” 4, ordet ”aldrig” har 6 bokstäver. Så nu vet ni det, så svårt var det inte, va?

Hade en jätte trevlig fika dejt på Nybro igår som vi avslutade med en liten hundprommis i omgivningarna. Inte med Winstone utan med Thompson. Intressanta frågeställningar, och hur vi kommer fram till att vi tycker och tänker lika, i många frågor. Katarina och jag har träffats en gång förut, på Ullas, men en gång är ju ingen gång. Nu har vi avverkat 2 gånger och jag ser fram emot den tredje, nån gång inom en snar framtid.

Både jag och Winstone såg att vi haft påhälsning på gården under arla morgontimme. Haren har skuttat rätt över gårdsplan. Winstone brydde sig inte men då jag pekade på spåren blev han plötsligt väldans nyfiken. 

Tänker ta mig en längre promenad ni innan lunch, så jag önskar er alla en fin lördag, gör mig klar och drar.

Dåligt i huvve på mer än ett sätt 😯🤣

Av , , Bli först att kommentera 21

Väldigt trevlig fikadejt på Ullas igår. Skulle lätt kunna kalla den för en riktig blinddate, bokstavligt talat, haha. Vi har setts på fejjan, även i riktiga livet, men aldrig pratat med varandra. Men så skrev jag i ”min” grupp, Cruisingtjejer i Norr, att skulle man möta mig nån gång fick dom gärna komma fram och heja. Risken är ju överhängande att jag inte skulle veta vilka dom var. Ja ni som vet, vet ju att jag har nån grad av ansiktsblindhet.

Det har nu även hon, och frågade om vi skulle ta en fika eller nåt annat ihop. Dels för att prata lite om detta men även för att det faktiskt kan vara kul att knyta nya kontakter och se vart det leder.

Det finns inte jättemycket om ansiktsblindhet, men här är lite kort fakta.

 

Skrattar lätt om det där med lokalsinne, och svårigheter att skilja på höger och vänster. Ja, jag säger ju det. Ska jag nånstans tittar jag gärna på en karta, räknar typ, första höger…tredje vänster och andra höger igen. Fast, sen, på plats, så kan min hjärna säga, nähädu, det där tror jag inte alls på, det måste vara åt andra hållet, och tjopp så var man körd, och vilse.

Det finns ingen större forskning kring detta, men huvud trauma kan vara utlösande. Jag har haft 2 större hjärnskakningar, den sista då jag var 16 år. Bägge tillfällena tarvade inläggning på lasarettet. Men sen undrar jag också att tvåhänthet kan spela in 🤔 Just därför det kan vara svårt med höger och vänster.

Det mest typiska, då man berättar detta för någon är att dom svarar tillbaka att dom har samma problem. Fast jag tror att det i största fall, mest handlar om att man har svårt att hålla reda på alla man känner och möter. Ni vet, ytliga bekanta som man vet, att man brukar träffa på…promenadstråket. Men så plötsligt träffas man på Ica och då stämmer ingenting.

För mig kan det handla om 10 minuter senare och jag vet inte om det är samma människa. Här får man hoppas att dom har samma kläder på sig efter dom där 10 minuterna och dom får gärna vara i skrikiga färger, och personen ska ha säregna drag, då kanske jag kan ha koll.

Svårt att förklara hur det är man INTE ser ett ansikte. Jag skulle vilja beskriva känslan som när man ibland kan se en prick som fladdrar runt i ögat och man försöker fästa blicken på den, fast det går inte. Jag kan se detaljer i ett ansikte och vara rätt bra på att komma ihåg dom. Men sen att pussla ihop dom till en bild i huvudet, näpp, det går inte.

Nåväl, jag är ju van nu och det är inte så att jag inte känner igen en massa av våra vänner i alla fall. Fast det handlar om sättet dom rör sig på, längd och annat, men det spelar ju ingen roll, HUR jag ser dom, eller hur 😁

Katarina, som hon heter, skickade dessa bilder igår kväll och skrev att hennes man sagt nåt i stil med: Ja . kolla, det är ju han… ”Ja, tänkte Katarina den där svenska, Kjell Berg.

” -Mel Gibson”, säger hennes man. Jag skrattade igenkännande, och skrev att det dessutom kunde ha varit någon släkting till Beppe Wolgers, for all i know.

Apropå höger och vänster, så dök våran ny insatta balkongdörr upp som 5 års minne. Den där som dom satt på fel sida. Vi skulle ha en vänsterhängd men fick en höger. Jo, man tar höger eller vänster sett från utsidan, och ja, vi hade beställt rätt men dom tog fel.

Vilken miss 🤯 Nu kan man ju skratta åt hur dom ens tänkte då dom satte dit den. Hur skulle vi ens ta oss ut på balkongen, där kan vi snacka om dåligt i huvvet på mer än ett sätt.

Efter fikat tog vi en walkabout i omgivningarna med deras urgulliga hund Thompson, som är en Staffordshire bullterrier. Winstone med sitt gamla sura, vaktiga beteende är  raka motsatsen till Thompa. Han är översocial och väldigt på medan Mr W saknar dom där sociala skillsen som man hade önskat att han haft. Jaja, med oss är han det men inte med så många fler.

Apropå hundar så dök även detta upp som minne. Haha, skrattar lika gott åt klippet idag, som jag gjorde då.

Det blev kvällsträning med Nicco.

Vilken luft det var ute. Vi kom hem runt 21 och då var det +17 grader. Helt underbart och hade det varit mitten av augusti, så hade vi stannat kvar ute.

Ser ut att bli lovande väder över Genesön idag så vi ska göra oss i ordning för en liten roadtrip söderut. Fint med miljöombyte, bara så där.

Ha en fin lördag, allihop!

Maria Lundmark Hällsten