Det var faktiskt inte första gången jag gjorde den här resan. Ett år tidigare, hösten 1945, hade mamma och jag rest till Fåglum för att hämta hem syster Leena, som hamnat som krigsbarn hos systrarna Andersson i Östergården.

Mina föräldrar, som nu båda är döda, kom från Karelen, från den del som hamnade på den ryska sidan efter kriget. Befolkningen evakuerades av de finska soldaterna och mamma fick fara iväg med tre små barn, mina äldre bröder och Leena, och höggravid med min andra syster. Hon har berättat att de fick bara ta med sig det de orkade bära själva, så hon klädde på barnen dubbla uppsättningar kläder och band ett extra par skor om halsen på var och en. Pappa var ute i kriget

Vår fina mamma, ung och glad hemma i Karelen.

Så småningom hamnade mamma i Björneborg (Pori), där jag är född. Jag är alltså ett “permissionsbarn”. Mina äldre syskon skickades, tillsamman med ca 65 000 andra finska barn, till Sverige som krigsbarn. Leena hamnade som sagt hos systrarna i Fåglum, mina två bröder hamnade på en bondgård inte långt därifrån och min andra syster hamnade i Västerås hos ett barnlöst par, som senare adopterade henne.

Hösten 1945 trodde man att kriget snart skulle vara över, så mamma och jag for alltså iväg för att hälsa på tanterna som tagit hand om Leena. På resan blev mamma sjuk. Det visade sig vara ‘hiirilavantauti’ alltså musparatyfus, en slags salmonella. Eftersom det är mycket smittosamt, blev hon inlagd på sjukhus och isolerad i flera veckor.

Mitt allra första minne i livet är när vi far och hälsar på henne på sjukhuset och jag får se på henne genom en glasruta. Vi fick inte gå in i rummet på grund av smittorisken.
Jag kommer ihåg en smal säng med vita lakan, ett blekt avlångt ansikte och det svarta håret. Jag kommer ihåg att jag inte fick komma in till henne.

Kriget fortsatte några månader till och tur var det kan man säga, för vi stannade kvar i Fåglum och mamma fick återhämta sig efter sin sjukdom. Vi åkte hem till Finland i februari eller mars 1946.

Här är mamma, Leena och jag på en vinterpromenad i Fåglum.

Titta på min fina mössa. Pälskantad med två stora pompoms mitt på huvudet. Jag står och håller i Leenas skidstav. Mycket symboliskt. Leena var och kom att bli det största stödet i mitt liv.

Tyvärr finns hon inte längre med oss.

I min översta skrivbordslåda ligger ett pass, utfärdat den 29/5 1946 av Länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län, Finland. Passet är giltigt i sex månader och gäller för en utlandsresa.

Stämpeln berättar att jag har utrest den 21/6 1946. Det finns ingen stämpel för inresa i detta pass. Jag skulle inte återvända förrän sex och ett halvt år senare.

Jag är bara tre år och jag reser med min syster Leena, som inte ännu fyllt tolv år. Mamma har följt med oss från Björneborg till Åbo hamn. Nu står hon på kajen bland alla andra som ska vinka av passagerarna på båten till Stockholm.

Detta är ett av mina första minnen. Jag står vid relingen, Leena har lyft upp mig en bit och står bakom mig med sina armar hårt runt min mage. Jag skriker efter mamma. Jag har en tydlig minnesbild av hennes ansikte i folkmassan; ett smalt blekt ansikte, lite på sned, inramat av det korpsvarta lockiga håret. Hon säger att hon ska komma, hon ska bara gå och köpa ett pussel att ha med på resan. Hon går och kommer inte tillbaka…

Mer kommer jag inte ihåg av den resan. Leena har berättat att vi sov i en hytt för 6-8 personer och jag skrek hela natten. På morgonen anlände vi till Stockholm och fortsatte vår resa med tåg söderut. Hur vi tog oss från Skeppsbron till Centralen har jag ingen aning om. Under hela den flera timmar långa tågresan var jag arg och svor på finska. Finska svordomar är mycket uttrycksfulla, mycket r, p och k. (Vem hade lärt mig svära?) Våra medpassagerare matade mig med vindruvor för att hålla mig lugn.

Vår destination var Herrjunga och sedan vidare till Fåglum, till Östergården, där tre gamla ogifta systrar bodde med en stor tavla med ett porträtt av Martin Luther på väggen.