’Vad var det jag sa?’ Jag sa ju från början att det kändes som den där slemsäcken bakom knät var irriterad. Ortopeden på Sös skrattade åt mig och rättade mig och sa att det heter Bakercysta, men det var inget han trodde att det var.

I dag har jag snurrat runt inom vården i sju timmar och fick till slut, efter två och en halv veckas vånda, en diagnos: en stor Bakercysta bakom knät. En cysta som fylls på av ledvätska på grund av att jag har artros i knät. Läcker det vätska ur den ner i muskulaturen, blir benet svullet och ont med samma symptom som blodpropp.

Jag hade tid på vårdcentralen i förmiddags och fick träffa en trevlig AT-läkare. Jag gillar AT-läkare. De har tid, har läst på i journalen, gör en ordentlig anamnes, undersöker noggrant och har en handledare att rådfråga. Anteckningarna från Sös hade lagts in i min journal och jag kunde föra in kostnaden från akuten där (400.-) på mitt högkostnadskort.
För att verkligen utesluta blodpropp togs ett blodprov och en snabbsänka. Sänkan var förhöjd och det andra provet var positivt! Så jag skickades iväg till akuten för medicinsk bedömning och ultraljud. Jag hann bli lite orolig.

Först gjordes ett EKG, mitt hjärta slår jämnt och vackert. Blodtrycket har aldrig varit så lågt, nästan så jag kände mig yr av förtjusning och njurarna jobbar fint. Sen fick jag gå upp till ultraljudet. Jag har varit där tre gånger förut med det andra benet. Jag kunde se på skärmen hela tiden och såg den stora svarta klumpen bakom knät. En tumör, var förstås min första tanke, men så kom en doktor och tittade på bilderna och förklarade för mig. Ingen blodpropp alltså, men en stoor cysta.

Nere på akuten igen fick jag prata med medicindoktorn. Fortfarande fanns ingen förklaring till förhöjd sänka och det positiva blodproppsprovet… men det får vara tills vidare. Han skulle skriva remiss till ortopeden, för orsaken till cystan är mest troligt artrosen i knäleden och försvinner cystan inte av sig själv, måste den opereras bort eller så måste jag få en ny knäled, sa han. Jaha! Om jag inte är bättre om en vecka, ska jag tillbaka till akuten för nytt ultraljud, sa han också. Jaha!

Nu håller vi tummarna att kroppen själv tar hand om cystan och mitt knä, så jag slipper några ingrepp. I alla fall är det skönt att veta vad det är och att verkligen ha blivit tagen på allvar. I dag har jag varit den idealiska patienten, inga divalater alltså, och alla har varit så snälla och trevliga och önskat mig ’lycka till’ och ’trevlig helg’.

”Det kortaste avståndet mellan två människor är ett leende.”
(Victor Borge) 

Ha en mysig fredagskväll <3

Det är bara att konstatera att björkarna nu börjar få fler och fler gula löv.

Jag trodde att jag skulle komma hem till en utblommad balkong, men under den veckan jag varit borta har blommorna levt upp igen och börjat blomma lite till. Lobelian på väggen behövde bara rufsas till för att se riktigt tät ut igen.

Flera knoppar på Rosenskäran hade slagit ut.

Så även på den gula blomman.

Jag är lite deppigt fundersam i dag. Över sjukvården. Jag ringde till min vårdcentral för att få en tid hos min ’husläkare’. Knät är inte bra, musklerna i vaden värker (åderbråcken?) och jag tappar känseln i foten. Mitt långfinger och handflatan värker.
Jag har fått byta läkare och har aldrig träffat den jag har nu, bara pratat i telefon med henne, så jag sa att jag egentligen kan komma till vem-som-helst som har tid. NU! Men inte förrän på fredag fanns det någon tid hos vem-som-helst. Är det acceptabelt? På en hel vårdcentral? Akuttider finns, men det ville jag inte ha. Dels är det inte urakut och dels betyder det 10 minuter hos en inte fullt engagerad läkare. Jag sa att det är halv-akut och då får jag vänta till på fredag. Ok, jag tror jag klarar det… kanske…, men jag blir lite beklämd att det ska vara så inom sjukvården. Så många människor som får vänta med smärta och oro och sedan får gå ännu längre och vänta på ytterligare undersökningar och uppföljningar. Och under den tiden kan man inte leva som vanligt, orkar inte och går kanske ner sig onödigt mycket, så vägen tillbaka blir längre än nödvändigt. Det är inte värdigt!

Det fanns inte heller något från Sös i min journal… så jag får börja om på ruta ett. Nåja, jag är luttrad och får göra det bästa av situationen. Jag blir bara lite otålig när jag inte kan röra på mig som vanligt och så gillar jag inte att äta smärtstillande hela tiden.

I dag har vi slutbesiktning av våra hus. Det är två år sedan vi flyttade in. Jag har haft tur, inga sprickor i tapeterna eller annat jag kan se. Däremot ska jag klaga på installationen av belysningen i mitt badrumsskåp. Wish me luck!

Ha en skön måndag <3