Tanterna hade höns i ett litet hönshus på baksidan av huset. Först kom man in i en farstu, där hönsfodret förvarades. Innanför fanns själva hönshuset , med reden där hönorna kunde värpa sina ägg. Genom en liten lucka kunde de går ut till en inhägnad med högt hönsgaller runtom. Det var ca 20 hönor.

Jag tyckte inte om att gå in till hönsen. Jag tyckte det luktade illa, kacklandet lät elakt och utomhusinhägnaden var lerig och full med hönsbajs. Jag var en riktig liten fröken när det kom till hönorna.

En period försökte Tanterna ha en tupp bland hönorna. Han var fin och herre på täppan.

Bild: aftonbladet.se

På somrarna fick tuppen och hönorna gå fritt omkring på gården och i trädgården och tuppen fick för sig att börja jaga mig. Den anföll och hackade på mig och sprang efter mig när jag skrikande sprang undan. Detta upprepades varje gång tuppen var fri och varje gång jag var i hönshuset. Till slut åt vi upp den.
Sen skaffade Tanterna en tupp till och den började också visa samma tendenser. Vi förstod inte vad det var med mig som gjorde tupparna så aggressiva. Efteråt har jag tänkt att det kanske var min röda rosett i håret som gjorde att de trodde att jag också var en tupp.

Tanterna hade en speciell huggkubbe för att nacka hönorna. Den var högre än den vanliga huggkubben, så att man kunde stå bekvämt med hönan i ena handen och yxan i den andra. Det var obehagligt att se på när huvudet höggs av hönan. Näbben kunde öppnas och stängas på det avhuggna huvudet på huggkubben och den huvudlösa kroppen kunde sprattla ett bra tag i handen.

Jag tvingades att nacka en höna en gång för att jag skulle lära mig. Det gick bra att hugga av huvudet, men sen orkade jag inte hålla i kroppen, utan släppte den och hönan sprang i väg utan huvud. Det är sant. Den händelsen blev väldigt traumatisk för mig och just den hönan vägrade jag äta. Jag vägrade förstås att nacka några fler hönor.

Ett visst antal ägg fick hönorna ruva till kycklingar, så det blev en biologisk rundgång i hönshuset. De små kycklingarna var otroligt gulliga att hålla i handen. Ibland hade vi dem inne i sjappet under speciella värmelampor, så att de skulle klara sig.

Sen hade Tanterna katten Inga-Lena. Det var en jättefin trefärgad katt, som såg ut ungefär så här:

Bild: katteninorr.se

Inga-Lena var ingen kelen katt. Hon låg mestadels vid fotändan på Tant Annas säng i köket. När jag försökte klappa henne, rev hon mig med sina vassa klor. Jag vet inte varför Tanterna hade skaffat henne, kanske fanns det möss i sjappet eller uppe på vinden.

Inga-Lena fick kattungar stup i kvarten (verkade det som). Tanterna såg på henne när hon var gravid och sedan såg de på henne att hon hade fött sina ungar. Inga-Lena gömde nämligen sina ungar väl, så Tanterna fick spionera på henne och se vart hon tog vägen när hon lämnade sin plats på sängen.

På baksidan av huset fanns ju sjappet och en trappa upp fanns vinden. Eftersom huset hade brutet tak, fanns det ytterligare ett utrymme, ‘tredje vinden‘, dit man kom med en vanlig stege. Där uppe, på ‘tredje vinden‘, gömde Inga-Lena ofta sina ungar. Eftersom Tanterna var gamla och ostadiga, blev det ganska snart min uppgift att klättra upp för stegen och hämta ner kattungarna.

Sen skulle kattungarna dränkas. Allihopa. Tanterna tog en tom sockerpåse och klippte hål i kanterna där den var vikt. Till slut såg den ut som en japansk papperslykta. Sen la de ett par stenar i botten, i med kattungarna och så knöt de ihop påsen med ett gammalt band.
Sen marscherade vi alla över rullstensåsen, ner genom blåbärssnåren och fram till åkanten. En av Tanterna, oftast Tant Augusta, rodde ut med roddbåten och sänkte sockerpåsen mitt i ån. Jag minns att jag bad att jag skulle slippa följa med, men jag skulle vara där om det hände något, så att jag kunde springa efter hjälp.

Jag kom aldrig ens på tanken att be Tanterna behålla en kattunge, för detta var en ritual som de genomförde gång på gång. Snabbt och effektivt, utan att blanda in några känslor.

Ingen förklarade för mig det “naturliga” i att nacka hönor och dränka kattungar, utan detta var länge för mig traumatiska minnesbilder av Tanternas mörka sidor.

Hur lycklig blev jag inte när både Lily och Moneypenny valde att föda sina ungar i Johannas säng. Vilken tillit de visade!

Johanna kanske inte tyckte det var det bästa stället, men hon har aldrig blivit tvungen att krypa upp för en hög stege till ‘tredje vind’ efter kattungar som skall dränkas.

Forts. om en vecka…

Har ni ätit ölsupa nån gång?
Maten hos Tanterna var alltid god, förutom ölsupan, som vi åt till kvällsvard de dagar Tant Anna hade varit ovanligt kinkig. Det var nämligen hennes favoritmat.
Tant Anna låg oftast tyst i sin säng, men vissa dagar klagade hon och var lite grälsjuk. Jag vet inte om hon hade ont, eller var allmänt less på sin tillvaro. Efter en sån dag serverades det som sagt ölsupa till kvällsvard. Det är en soppa gjord på svagdricka, redd med lite mjölk och mjöl, sötad med socker eller sirap och kryddad med ingefära.

Jag har googlat på recept och det finns ett här:
http://menumo.se/recept/311/olsupa-svagdricka-mjolk-aggulor-socker  

och ett annat ur en gammal kokbok här:
http://www.kokaihop.se/recept/olsupa-2    

Receptet i den gamla kokboken säger att ölsupan ska serveras ’fradgande’. Precis så serverades den hos tanterna. Jag tjejis när jag tänker på den. En varm, ölsmakande, sötsliskig soppa med fradga, som fastnade i gommen. Jag var ju tvungen att äta den och lyckligtvis var det inte ofta den serverades.

För övrigt var maten Tanterna lagade god och rejäl. Vanlig husmanskost. Jag fick inte gå till skolan utan att äta en portion havregrynsgröt med ’krösamos’(lingonsylt) och mjölk och en ostsmörgås. Eftersom jag bodde granne med skolan, kunde jag springa hem under lunchen och äta ett mål lagad mat.

På tisdagar kom fiskbilen och Tanterna köpte oftast kolja och serverade den kokt med äggsås. Det var min favoriträtt.

Till jul gjorde Tanterna ost. Nån gång under hösten fick jag följa med till ett mejeri och köpa löpe. Sen togs den stora badbaljan fram och fylldes med varm mjölk. Löpen hälldes i och så rörde man om tills mjölken skar sig och bildade stora klumpar. Hur ostarna formades kommer jag inte ihåg, men det blev 3-4 st runda ostar på 2-3 kg, som Hushållsostar ungefär.

Det var ett himla pysslande med dessa ostar. De stod på kanten vid vedspisen inlindade i långa glesvävda trasor, som hela tiden byttes till torra. Sen skulle ostarna vändas och vridas och granskas så att de mådde bra. Resultatet blev alltid gott. Jag minns inte om vi åt alla ostarna själva eller om tanterna gav bort några i julklapp.

Forts. i morgon…

Rotade bland alla mina osorterade fotografier i går och hittade några fina kort inifrån Fåglums kyrka, tagna 1995.

Fåglums kyrka är från 1130-talet. En liten stenkyrka med separat klockstapel.


Bild lånad från:: http://www.vastsverige.com/sv/vastergotland/products/45306/Faglums-Kyrka/

Det kändes alltid så högtidligt att gå in på kyrkoområdet genom den lilla bågporten.

Altartavlan är från 1600-talet. Ett väldigt symmetriskt och detaljrikt snidat träkonstverk.

Hur många timmar har jag månne suttit och stirrat på den? Jag tyckte den var ful och jag försökte hitta avvikelser i symmetrin mellan de båda sidorna.

Predikstolen är också från 1600-talet.

Där stod prästen och domedagspredikade. Jag brukade följa sanden som rann genom timglasen.

För övrigt tyckte jag synd om prästen, för han led av eksem och hade väldigt mycket på händerna. Ibland när han kom till symötena för att läsa högt, kunde han ha hela händerna inlindade i vita tygremsor. Då led jag med honom, lika mycket som jag led med den korsfäste Kristus.

Målningarna bl.a. runt fönstren gjordes 1761.

Man kan kanske inte kalla det för Trompe l’oeil, men visst ser det
n ä s t a n ut som att gardinerna hänger ut från väggen. 

Ha en trevlig onsdagskväll!

 En familj som jag var hos ganska ofta, var familjen Johansson i Skräddaregården. Tant Agnes och farbror Ejnar var på något sätt avlägset släkt med tanterna via deras äldsta syster, som var gift.
Det fanns två barn i familjen, Gerd och Sture, båda några år äldre än jag. Leena och Gerd var goda vänner och på så sätt hamnade jag i Skräddaregården. Den låg en bit bort, så vi cyklade dit. Först satt jag bak på pakethållaren med benen lyfta rakt ut för att undvika att fötterna hamnade i ekrarna (man hade ju hört skräckhistorier om hälar som skivats av… ), men så fort jag lärde mig cykla , for jag dit själv. Ibland sov jag över.

Skräddaregården var en bondgård med hästar, kor, grisar och får. På kökstrappan stod en hel arsenal med svarta träskor i olika storlekar, det var bara att hoppa i ett par av passande storlek. Skulle man ut i ladugården, var det träskor som gällde och man gick aldrig in med dem.

Gerd och Sture hade ju sina egna aktiviteter, så jag satt helst i köket med tant Agnes. Hon stod alltid vid spisen och diskbänken, för det var strikta matrutiner hela dagen. Tidigt på morgonen gick farbror Ejnar ut i ladugården och efter ett par timmar kom han in och åt en ordentlig frukost. Sen var det elvakaffe med dopp. Mitt på dagen åt man middag och så blev det eftermiddagskaffe med dopp. På kvällen åt man kvällsvard, ett ordentligt mål mat. Det var väl inte konstigt att jag trivdes där.

Nu tror jag att det främst var den varma och avspända atmosfären, som gjorde att jag trivdes så bra. Farbror Ejnar skojade med mig och tant Agnes var den snällaste och godaste människa jag träffat. Jag blev verkligen sedd av dem. De lyssnade på mig på ett annat sätt än tanterna gjorde, för de hade ju barn själva och visste hur man skulle vara mot dem. Dessutom var de lite kritiska mot tanternas stränga religiositet. Jag vågade bl.a. klaga på att jag inte fick vissa saker som tanterna ansåg som onödiga eller som flärd, ex en skolmössa, en skärmmössa med siffra på som visade vilken klass man gick i, eller ett par svarta träskor. Då fick jag Stures gamla skolmössa och ett par gamla träskor som blivit för små för barnen. Vad tanterna tyckte om det har jag inget minne av.

Här är ett kort från ett besök i Skräddaregården 1957.

Från vänster, bakre raden: okänd man, farbror Ejnar, tant Agnes, min äldsta bror och Sture. Längst fram står jag, min brors fästmö och Leena.

Gerd saknas på bilden. Hon och jag har haft kontakt, ända tills hon dog i höstas. Hon ringde mig alltid på min födelsedag och under de senaste åren även däremellan. I lördags ringde hon inte… vilket kändes sorgligt.

Just nu har jag haft mycket kontakt med Sture. Efter Gerds död har vi pratat några gånger i telefon och det var från honom jag fick det fina brevet med fotografier som jag skrev om i bloggen. Han bor kvar i Skräddaregården med sin familj och i sommar ska jag hälsa på.

Här är Sture och jag, 1995, när jag senast var i Fåglum. Jag var med min äldsta bror och vi skulle bara åka förbi, men jag fick för mig att jag skulle in i den lilla kyrkan och det visade sig att just Sture var kyrkvaktmästare då.

Den gången hände något lustigt. Kyrkan var låst och jag knackade på dörren till närmaste hus, som jag alltid hade uppfattat som prästgården. En kvinna öppnade och innan jag hann öppna munnen, frågar hon “Är det Leena?”. Kusligt, tyckte jag. Leena hade varit död i åtta år, men jag liknar henne ganska mycket. Sen fick jag ringa till Sture och be honom komma och öppna kyrkan. Gissa om han blev överraskad?

Forts. nästa vecka

Jag kände att jag inte gjorde Kerstin Frykstrand rättvisa genom att presentera henne så kortfattat, så här kommer en mer utförlig presentation från Wikipedia.org:

Kerstin Frykstrand, född Westling, 1901 i Finland, Karelen, död 1997, var en finländsk och svensk konstnär.
Kerstin Frykstrand var verksam som konstnär och illustratör i Sverige från 1930-talet. Hon studerade till teckningslärare vid Ateneum i Helsingfors, samtidigt som hon studerade målning för Eero Järnefeldt.
Kerstin Frykstrand har bland annat målat "månadsbilderna" som 2008 ges ut i nytryck och illustrerat till Hemmets Journal. Hon har illustrerat vykort, almanackor, skolböcker och en mängd ungdoms- och barnböcker.
Kerstin Frykstrand gjorde under många år årstidsbilderna till Scouternas, KFUK-KFUM,s almanacka.
 

Vill ni se alla hennes månadstavlor, kan ni ex. göra det  här:
http://prylhyllan.blogspot.com/2009/01/kerstin-frykstrand.html  

Hur tänker ni er tiden? Som en linje som fortsätter i all oändlighet, eller som något som upprepas i år, årtionden, århundraden? 

Jag tänker på året som tre sidor av en kub.
I vårt lilla klassrum i Småskolan hängde “Månadsbilderna” av Kerstin Frykstrand fint inramade. Året började längst fram till höger. Januari, februari, mars, april och maj hängde på den väggen. På den bakre väggen var dörröppningen, så där rymdes bara sommarmånaderna juni, juli och augusti. Sedan fortsatte september, oktober, november och december bakifrån och fram på väggen till vänster.

Jag tänker alltså på månaderna som tavlor, för det var så jag lärde mig dem och jag har ett utpräglat synminne. Varje gång jag tänker på året och månaderna, får jag en inre bild av hur jag sitter i skolsalen och har ex. maj till höger snett bakom mig. Mitt år blir uppdelat i tre delar och det är ett tomrum mellan det gamla och det nya året. Fast det är ingenting jag känner av i praktiken.

Före jul upptäckte jag till min stora glädje att Kerstin Frykstrands månadsbilder blivit väggkalender för år 2010. Precis just nu när jag håller på och skriver om Fåglum, blev jag så konkret påmind om dessa tavlor.

Här är några exempel:

januari                                                         maj
    

juli                                                               december
   
(Leena och jag?)

Underbara illustrationer för ett barns fantasi! 

(Kerstin Frykstrand föddes i Karelen 1901 och verkade som illustratör i Sverige från 1930-talet.)

 Forts. i morgon…

Min bästa vän hette Gun-Britt och hennes pappa var lärare i Storskolan. Vi bodde granne med varandra och jag behövde bara snedda över en liten fotbollsplan för att komma till skolan, där hon bodde med sin familj. Skolan låg på en backe och av någon anledning kan jag tydligt se framför mig den lilla släta bergsknallen som man måste ta sig uppför, för att sedan kunna ta stigen bakom skolan till köksingången.

Gun-Britt hade två bröder, en äldre och en yngre. I den lilla tamburen låg det alltid MÅNGA par skor huller om buller. Gun-Britt och hennes bröder hade alltid kompisar hemma.

Jag har tidigare antytt att det fanns andra vuxna som såg mig och Gun-Britts mamma Majken och pappa Charles var förstås bland dem. Jag minns mamma Majken som den varmaste mamman jag mött. Hon var liten och söt, lite rund och hade alltid ett förkläde på sig. Hon hade alltid något för sig i köket, men hade ändå tid för ett leende och en klapp på kinden.
Bakom det lilla köket fanns ett sovrum (tror jag det var) och barnen hade sina rum uppe på vinden.

Farbror Charles eller Magister Karlberg höll oftast till i salongen, det stora rummet. Det rummet var svalt och lite dunkelt och ingav respekt, precis som farbror Charles. Där satt han i skjortärmarna och läste.

Ibland kom han ut ur salongen och jag minns att jag en gång fick vara med och fånga kräftor i ån Nossan, som rinner genom Fåglum. Vi fick en massa kräftor, som vi sedan med en rysning kastade levande i det kokande vattnet och med ännu en rysning såg bli alldeles knallröda.

Det var väl mer med Magister Karlberg, som jag kände att jag blev sedd. Jag tyckte mycket om honom som lärare. I skolsalen fanns ett skåp med böcker, som vi fick låna hem på fredagar. Jag minns att jag fick mycket hjälp att välja min bok och när jag inte kunde bestämma mig, fick jag ta två böcker.

Här är ett kort på Magister Karlberg sittande vid sin kateder:

En mycket stilig man. Liknade Gary Grant.

Gun-Britt och jag gick i samma klass och lekte mycket tillsammans på fritiden.
Här sitter vi på trappan till tanternas hus.

Det är sommaren 1952. Min sista sommar i Fåglum. Jag har mina ”gangsterskor” på mig, ett par brun-vita skor, som egentligen var finskor, men som jag skulle nöta ut innan de blev för små.

Här är våra skolkort, också tagna 1952.

Gun-Britt,

och jag.
 
Jag tycker jag ser ovårdad ut, men det är nog nu tant Gerda är sjuk. Håret ser smutsigt ut och rosetten… ja var är den? Jag kisar som vanligt för att fokusera och mitt leende är inte äkta.

Gun-Britt och jag har alltid haft kontakt på olika sätt. I början skrev vi brev till varandra och när jag studerade i Åbo och hon utbildade sig i Stockholm, kom hon till Åbo och firade 1 maj. Det var 1966. Sen var det mest bara julkort, tills Gun-Britt plötsligt en dag ringde mig och sa ” jag har räknat ut att vi har inte setts eller pratat med varandra på 35 år!” Hon bor i Stockholm, så vi träffades följande gång jag var där och hälsade på Johanna. 

Det blev en ordentlig uppdatering och vi tittade i hennes fotoalbum och mindes…
Nu har vi bättre kontakt, både via sms och mail och så läser hon min blogg.

Så Gun-Britt, min käraste vän, tack för att du ringde den där gången! Jag hoppas du tycker om detta inlägg. Det är så här jag kommer ihåg din fina familj.
Hoppas du och L, barnen och alla barnbarnen mår bra!
Kram/ Marja

Jag lärde ju mig läsa väldigt tidigt. Tant Gerda hade läseböcker som började med alfabetet och hon lärde mig vad de olika bokstäverna hette. Sedan knäckte jag koden ganska fort, det var ju bara att “ljuda ihop” bokstäverna och vips fick man orden. Vissa avvikelser fick man acceptera, ex. ordet “och”. Jag minns att jag letade efter alla “och” på en tidningssida och ringade in dem. Nästa steg var att lära sig den tyska frakturen i postillan och den koden knäckte jag också ganska fort.

Jag längtade efter att få börja skolan. Jag fyller år den 20 mars, så jag skulle inte få börja skolan på hösten det år jag fyllde 6 år. Man ansåg att jag skulle vänta tills jag fyllt 7 år.

Östergården låg granne med skolan/ skolorna och jag brukade springa över och leka med barnen när de hade rast. Småskolans lärarinna hette Elsa Fågelefelt och hon hade en son, Anders, som var något yngre än jag.

En dag när rasten var slut, sa Fröken Elsa till Anders och mig att vi kunde komma in med de andra barnen, för de skulle lyssna på skolradion.
När radioprogrammet var slut, skulle skolbarnen läsa och de läste i stavelser: s.k.o. sko, l.a. la, skola. “Så läser inte jag”, sa jag till Fröken och visade hur jag läste. Sen gick jag hem och bad Tant Gerda att få börja skolan, eftersom jag tyckte att jag redan kunde mer än de andra barnen.

Det var mitt i höstterminen, men jag fick börja skolan. Jag har kvar min Betygsbok och höstterminen 1949 har jag inga betyg i de olika ämnena, bara i uppförande: A och ordning: A.

Det här klassfotot tror jag är taget under vårterminen 1950.

Jag står längst ut till vänster. En liten bit från de andra, lite osäker… Jag har ett rejält förkläde över klänningen, basker på huvudet och en kofta med för korta ärmar. Jag kommer ihåg den koftan. Den var vinröd och stickad i ett rutmönster. Jag tror att mamma hade stickat den. Jag kisar med ögonen på alla kort, troligen för att jag skelade.

När jag började skolan, upptäckte jag att jag var vänsterhänt. Ingen hade påpekat det för mig tidigare, men nu såg jag att de andra barnen hade pennan i höger hand. Att jag var vänsterhänt blev ytterligare ett tecken på att jag var speciell, så för mig var det bara positivt.

Jag hade inte tränat på att skriva så mycket innan jag började skolan, så medan de andra barnen tränade på att läsa, tränade jag på att skriva. Och jag älskade att skriva.

Sen gjorde jag mig illa i vänster hand. Jag klämde två fingrar i vedlåren som öppnades genom att man tippade ut den. Jag tappade greppet och den slog igen och mina fingrar kom i kläm. Det gjorde fruktansvärt ont och jag fick gå med en svullen och bultande hand upphängd i en mitella länge, länge.

Då tog jag pennan i höger hand och fortsatte att skriva. Jag skriver fortfarande med höger hand, men gör allt annat med vänster hand (och fot). Om jag verkar förvirrad, brukar jag skylla på att kopplingarna i min hjärna är lite tilltrasslade.

Jag älskade att gå i skolan. Dels var det den sociala samvaron, men jag tyckte också om att lära mig saker, för jag anade nog att kunskap var nyttigt, att kunskap var makt. Det fanns också en kontrast mellan skolans värld och tanternas värld, som gav mig nya synvinklar och nya saker att fundera över.

När jag tittar i min gamla Betygsbok, så ser jag att jag alltid hade högsta betyg i Modersmålet och Välskrivning. Sämst betyg hade jag i Gymnastik. Jag var lite rultig och klumpig.

Elsa Fåglefelt var min fröken i Småskolan, alltså klass 1 och 2. Sedan flyttade vi över till Storskolan, som låg tvärs över vägen, och min lärare blev Magister Charles Karlberg, som också var pappa till min bästis Gun-Britt. Henne ska jag berätta om i morgon.

Ha en skön söndagskväll!

Jag trivdes bra i det lilla röda huset.
Här en bild på hela framsidan. Det är Leena som står på trappan. Kvaliten på bilden är dålig, men motivet tycker jag kommer till sin rätt. På baksidan av fotot står det:
Den 27/ 6 1943. Sista söndagen i Fåglum. Leenas svenska hem hos tant Gerda.
Det är Tant Gerdas handstil.

(1943 for Leena alltså hem till Finland. Man trodde kriget var slut och alla krigsbarn kallades hem. Men kriget fortsatte för Finlands del och många av barnen fick fara tillbaka till Sverige. Så även Leena.)

Huset har två våningar och på den andra våningen bodde Tant Gerda. För mig kändes det som att Tant Gerda ägde hela huset och det var kanske så i verkligheten.

På nedre botten fanns köket, där Tant Anna låg. Det var husets hjärta. Där satt jag vid köksbordet och läste och ritade. Där fanns den varma vedspisen och vedlåren som öppnades uppifrån och tippades ut, där fanns en kommod med handfat och slaskhink i skåpet. Jag tror vi hade rinnande kallvatten. Det fanns ett skafferi och där fanns en lucka i golvet, som ledde till en källare, där tanterna förvarande saft, sylt och konserver.

Den lilla kammaren innanför köket gick jag inte ofta in i, för där fanns ju Martin Luther på väggen.

Finrummet gick vi sällan in i. Det stod kallt på vintern och användes bara vid speciella tillfällen. Det var belamrat med fina möbler. En soffa och stolar kring ett högt bord. En hög byrå och småbord med allehanda pynt på. Speciellt kommer jag ihåg små vita blomkorgar virkade runt dricksglas och stärkta med sockervatten. Antagligen inköpta på syföreningens välgörenhetsauktioner.

Den utstickande delen till höger på bilden var vardagsutgången. Då gick man först genom ett förråd, som kallades sjappet. Sen kunde man antingen vika av till höger och följa stigen i gräskanten till utedasset, eller gå rakt fram till hönshuset.
Ja, tanterna hade höns och en speciell, hög huggkubbe där hönorna nackades.

På övervåningen bodde alltså Tant Gerda och jag. Trappan upp gjorde en krök och ovanför den fanns en inbyggd bokhylla. Där fanns alla böcker Tant Gerda använt i sin undervisning. Alla böcker om Sörgården och andra läseböcker. Jag nådde aldrig upp till den hyllan, men Tant Gerda tog ner de böcker jag ville läsa. I Sörgårdenböckerna kunde jag känna igen mycket, bl.a. gick man i kyrkan på söndagarna och förberedde sig inför helgen genom att borsta skorna och kratta gården.

Trappan ledde till en stor hall, som jag upplevde som mörk och kall. Där fanns ett korgmöblemang och ett stort allmogeskåp. I det skåpet fanns dels porslin, dels sänglinne och handdukar. Det fanns åtminstone två kaffe/teserviser av sånt där genomskinligt porslin med japanskt motiv. Geishor av alla de slag. Jag brukade hålla upp kopparna mot ljuset och beundra de fina motiven.
Sen fanns där bländvita, stelmanglade lakan med fina spetsar och monogram och örngott med krusade knytband. Inget användes någonsin.

Bakom det stora skåpet hade jag min lekhörna. Där stod alla docksängar på rad.
I hallen fanns även en liten fållbänk och i den hade jag mina kläder.

Sen fanns det ett sovrum där Tant Gerda och jag sov och så Tant Gerdas arbetsrum. I det rummet fanns orgeln, som jag lärde mig spela på. Jag lärde mig att läsa noter, men tyvärr ingen fingersättning. När jag senare i livet skulle spela piano, gick fingrarna i kors över varandra och jag insåg att jag aldrig skulle bli någon pianovirtuos.

Eftersom huset hade brutet tak, fanns det två spännande utrymmen med snedtak på var sin sida. I det ena utrymmet fanns en lavoir, ett linneskåp och den stora cisternen med vattnet som värmde upp huset.

I det andra utrymmet hängde Tant Gerdas klänningar. Många av de finaste använde hon inte. De var kanske kvar från hennes ungdom. Jag älskade att vira in mig i de fina slinkiga tygerna och lukta på dem.
En annan spännande sak som fanns i det utrymmet var medicinlådan. Den utforskade jag i hemlighet och det var nog där, bland stödförband, lavemangkannor och gummiblåsor som skulle suga ut öronvax, som mitt intresse för människokroppen och läkekonsten började.

Jag tänker alltid på det lilla huset med värme. Jag har återvänt dit några gånger och senast jag var där tog jag detta foto, som jag har förstorat till en tavla.

En solig väg ut ur skuggorna.
Det var ingen hemma, så vi stannade vid grinden, som är på baksidan av huset. En grusgång leder in i solljuset och när den svänger in på gården kan man skymta stammen av ett stort äppelträd.

Forts… nästa vecka. Om ni orkar?

Helt naturligt blev Leena den viktigaste personen i mitt liv. Varje sommar kom hon och var med mig. I början var hon hela långa sommarlovet, men när hon blev äldre sommarjobbade hon eller/och for ut och reste och kom sedan mot slutet av lovet.

Här är våra passfoton, när vi åkte iväg ensamma:

Leena hade, precis som jag, en dold skelning, som avhjälptes med glasögon och ibland lapp för ena ögat. Min skelning upptäcktes inte förrän jag var 18 år och själv gick till ögonläkaren. Kanske var det mina olikfärgade ögon som dolde den.

Här är ett annat passfoto på Leena ett par år senare. Glasögonen är borta.

Jag kommer inte ihåg att vi gjorde något speciellt. Antagligen följde jag efter henne som en liten hund vart hon än gick. Jag kommer ihåg att hon en sommar hade börjat röka och vi gjorde många promenader då hon tjuvrökte för tanterna.

Leena hade trivts bra hos tanterna och de var väldigt generösa mot henne när hon kom. Hon fick alltid nya kläder och skor. Kläderna syddes upp hos en finsk kvinna, som var gift med skomakaren i byn. Jag kommer inte ihåg vad hon hette. Hon var glad och pratsam och pratade finska med Leena. Jag tror att jag också fick en ny klänning på samma gång.

Det var väldigt strikt vad man fick ta med sig till Finland. Man fick t.ex. inte ha nya kläder eller skor, så Leena blev tvungen att använda sina nya kläder, så att de inte skulle se splitternya ut. Jag minns att hon hjälpte till i köket och hela tiden torkade av händerna på sin nya fina pepitarutiga smala kjol. En sommar fick hon, eller kanske köpte själv, tre par ballerinaskor i olika färger. Den sommaren gick jag omkring i raggsockor och ballerinaskor, för att hjälpa henne att nöta sulorna så att skorna inte skulle se nya ut.

Vad jag minns pratade vi inte så mycket om mamma och pappa hemma i Finland. Jag hade ett kort på dem, så jag visste hur de såg ut. Pappa hade jag ju aldrig träffat, så honom längtade jag mycket efter. Eller jag längtade efter en pappa i allmänhet. Mamma hade jag glömt, eller förträngt. Hon hade ju lämnat mig två gånger: ena gången då hon blev sjuk och hamnade på sjukhus och andra gången i Åbo hamn.

Den enda gången jag minns att vi pratade om mamma, var när Leena stod och strök en blus. Hon hade en vit ärmlös blus med en handmålad röd bläckfisk på ena axeln. Hon strök och strök och jag tyckte att det tog alldeles för lång tid. Då sa hon: “Vår mamma säger alltid, att ska man göra något, så ska man göra det ordentligt. Annars kan det kvitta.”

När jag många år senare gick i bildterapi, målade jag alltid mamma som en röd bläckfisk med olika ansiktsuttryck.

På vintrarna skrev jag brev till mamma och pappa i Finland och skrev av mina betyg, för jag var duktig i skolan. Allt gick förstås genom Leena, eftersom jag hade glömt all finska. Genom hela livet pratade Leena och jag svenska med varandra.

Till jul fick jag paket från Finland. En gång fick jag en fin docka. En annan gång hade mamma stickat en kortärmad jumper åt mig och sytt en veckad kjol till.

Tanterna skickade också paket till Finland. Mest var det matvaror. Det var strikta regler för vad man fick skicka och hur mycket. Jag kommer ihåg att tanterna gömde kaffepaket bland havregrynen i havregrynspaketen. Luther såg inget. Det var min första erfarenhet av civil olydnad. Bra där, systrarna Andersson!

Leena var min livlina, min länk till mina rötter. Hon bekräftade mig och förankrade mig i mitt ursprung. Hon förblev hela livet den viktigaste personen i mitt liv. När hon blev sjuk och sedan dog år1987, rasade hela min tillvaro samman. Jag fick gå flera år i terapi, för att bygga upp mig själv utan henne.

I dag mår jag bra och det vill jag att ni ska komma ihåg när ni läser det jag skriver.

Forts. i morgon… då jag vill berätta om huset, som jag trivdes i.

Var ute på långpromenad i går. Vilken underbart vacker vinter vi har.
Här håller solen på att gå ner.