Läste igenom gårdagens inlägg och konstaterade att jag var både klok och knäpp, en kombination som jag tror är bra. Jag är fortfarande sådan och jag tror att just de egenskaperna har hjälpt mig genom livet.:)

I det stora hela hade jag det bra. Jag kände mig trygg med tanterna, jag fick god mat, jag älskade det lilla röda huset med alla böcker att läsa och orgeln att spela på. Jag började skolan tidigt och sög åt mig all kunskap jag kunde få. Jag hade en bästa lekkamrat, som jag ska berätta om senare. Jag hade andra vuxna som såg mig, som jag också ska berätta om.

Förutom tvånget att gå i kyrkan varje söndag och uppdraget att läsa högt för Tant Anna (som jag faktiskt tyckte var roligt), hade jag inga krav på mig. Jag fick stor frihet att göra vad jag ville.

Jag älskade att ströva ute i skogen. Jag gick längs stigen från Lusthuset upp på en rullstensås och sedan längs hela åsen. Stigen gick ner på andra sidan till ån, Nossan, som flyter genom Fåglum. Dit gick jag aldrig själv, för det blev lite skrämmande mörkt och fuktigt när man gick ner från åsen.

Uppe på åsen fanns ett stort stånd med odon (Vaccinium uliginosum).

Bild lånad från stenvallen.se

Dem åt jag av. Somliga tror att de är giftiga, vilket är fel. Däremot smakar de ingenting, men de är saftiga och jag åt massor.

Lite längre bort fanns det en stor sten som brutits loss från berget. På toppen fanns  en vass kant som jag brukade balansera på. En gång halkade jag på den våta stenen när jag balanserade och skadade mig väldigt illa. Det ska jag inte berätta mer om.

Huset låg några hundra meter från den stora landsvägen. En mindre väg ledde förbi det till en stor gård längre bort. Det var något skrämmande med den gården, så jag gick aldrig ända fram till den, men en bit kunde jag gå längs den vägen. Jag gick oftast så långt som till den stora eken.

Här är jag under eken år 1995, då jag senast var i Fåglum.

Jag beordrade min bror att ta med hela trädet på fotot.:)

Strax efter eken viker vägen av mot höger och nedför en backe. Där, på andra sidan en kohage, fanns mitt smultronställe. En sluttning full med smultron.

Bild från wikipedia.org

Det gällde att ta sig förbi korna för att sedan kunna njuta av smultronen, trä upp dem på strån och ta med hem för ytterligare njutning. Smultron kan bara plockas på strån.

Jag njöt av att gå omkring ensam i naturen. Tanterna var, konstigt nog, aldrig oroliga när jag var ute. De litade på att jag skulle komma hem när jag var hungrig.:)

Jag har alltid varit bra på att sysselsätta mig själv. Jag lekte mycket ensam. På somrarna var Lusthuset min lekstuga. Jag älskade det lilla sexkantiga huset, med väggfasta smala bänkar och vita spetsgardiner.
 

Jag hade också en lekhörna utanför tanternas hus. Där fanns en bänk och när det hade regnat höll jag på och hällde vatten ur och i burkar av olika storlekar. Jag hade ett helt laboratorium på bänken.
Ofta ritade jag upp en planritning på ett hus i sanden och lekte att jag bodde där. Jag gjorde också djur av kottar och pinnar.

I det stora hela hade jag ju det bra, men trots allt fanns  den stora längtan ständigt med mig…

Forts. om en vecka. Då tror jag det är dags att börja skolan.

När jag berättar om min tillvaro i Fåglum får jag alltid samma fråga: Hur klarade du av detta? Du var ju bara ett barn.

Jag kan bara säga att barn oftast hittar strategier att överleva. Jag var ett riktigt “maskrosbarn”.

Jag vet inte vad jag kände innan jag lärde mig läsa och fick ett vidare perspektiv.
Jag vet att jag var snäll och lekte med mina dockor. Jag hade fått många dockor och docksängar och jag bäddade ner dockorna kärleksfullt, men sedan lär jag ha varit arg på dem på finska. Jag pratade min treårsfinska ganska länge med dockorna.

Ganska tidigt kände jag mitt utanförskap. Jag var inte som de andra barnen. Jag kom från ett annat land och hade ett konstigt namn: Marja Kurki. (Kurki = trana på svenska.) Jag bodde inte med mina föräldrar, jag bodde inte ens i en “riktig” familj med en mamma och en pappa. Mitt liv i övrigt var inte heller som de andra barnens.

Min räddning blev min förmåga att se saker i ett vidare perspektiv. Jag läste alla läseböcker om Sörgården, Barnens Bibel, Onkel Toms stuga (flera gånger), Nils Holgerssons underbara resa och en bok som heter Finn gatupojken, som handlar om en hemlös pojke. Förutom Postillan, läste jag högt ur Skaraborgs Läns tidning. Jag förstod att alla människor i världen inte hade det lika bra, att det fanns människor som var sjuka, fattiga, hemlösa… som stod utanför. Jag förstod att jag var en av dem. Jag hade haft otur, helt enkelt. Jag kunde inte skylla på någon, för jag förstod inte de stora sammanhangen och det kändes för enkelt att skylla på Gud.

Vad jag däremot förstod var, att så länge jag var barn och beroende av vuxna, kunde jag inte göra något åt det, MEN när jag blev vuxen och kunde bestämma över mitt liv själv, skulle allting bli annorlunda. Jag skulle kunna förändra min situation. Så tills dess var det bara att “gilla läget” och vänta på att bli vuxen. Jag kände att jag kunde klara av det, att jag hade en inre styrka. Jag hade haft otur, men jag vägrade vara ett offer.

Det fanns en annan sak som gav mig styrka. Jag hade fått något som gjorde mig unik. Jag har olika färg på ögonen. Mitt högra öga är riktigt mörkbrunt (som min mammas) och det vänstra är ljusare brunt (som min pappas). Så här ser de ut när ljuset faller på dem:

Jag tolkade detta som ett hemligt tecken från “de goda makterna”, ett meddelande från dem att de såg mig, hjälpte mig och att allting skulle bli bra. Det var mitt Kainsmärke, fast ett positivt sådant.

Jag fick mycket uppmärksamhet för mina olikfärgade ögon. Jag hade dessutom djupa smilgropar, så när jag vände upp ansiktet, spärrade upp ögonen och log, charmade jag alla vuxna. Och blev sedd.

Visst var jag ledsen ibland och längtade efter en mamma och en pappa och visst kändes det ibland tungt  att befinna sig i detta utanförskap. Då gick jag oftast ut i naturen…

Forts. i morgon…

Tanterna pratade inte så mycket om Gud med mig, eller skrämde mig med helvetet om jag inte var snäll. Att leva efter Guds ord var en självklarhet som jag var klok nog att acceptera. Jag blev ett reflekterande barn, som inte sa så mycket, men tänkte desto mer.

Det som däremot besvärade mig, var den stora tavlan med Martin Luthers porträtt, som hängde i den lilla kammaren innanför köket. Jag uppfattade den som tanternas dyrbaraste ägodel. Det var en stor tavla, alldeles för stor för den lilla kammaren.
En oljemålning med Martin Luther i sin sedvanliga barett, med  gåspenna i handen i färd med att skriva något. Jag minns den djupblå färgen på hans manteln och baretten, som gjorde att det såg ut som sammet.

Men allra bäst minns jag ögonen. Han tittade inte på det han skrev, utan han tittade snett nedåt på mig. Så här ungefär:

Bild från wikipedia.org

Var jag än befann mig i rummet såg hans ögon på mig.

I min värld var Martin Luther farlig. Det var han som förmedlade Guds ord till tanterna och det var han som bestämde över dem. Men mig skulle han inte få.

Jag gick sällan in i kammaren, eftersom Tant Gerda och jag hade hela övervåningen till vårt förfogande, men ibland gick jag in för att “trotsa” Luther. Jag stod med händerna på ryggen och stirrade honom i ögonen. Jag tänkte mig ett galler framför mitt hjärta, för det var in i mitt hjärta han inte skulle få komma.
Hjärtat var det som var jag. Mina tankar trodde jag att jag kunde kontrollera, det var hjärtat som skulle skyddas.

Som vuxen förstår jag att Martin Luther stod för hela härvan av de abstrakta formuleringarna om Gud, himlen och helvetet. Han var en man av kött och blod och konkret nog att “trotsa”.

I min omgivning har det funnits många människor som försökt ge mig en annan, mer positiv bild av Martin Luther, men han kommer alltid att vara ett trauma för mig.

Forts. nästa vecka… då jag kommer att delge er mina hemliga strategier.

Som ni har förstått styrde religionen tanternas liv. De var väldigt stränga med sig själva. Allt var väldigt allvarligt. Att skratta högt och flamsa var syndigt, dans var synd, flärdfulla klädesplagg var synd o.s.v. På lördag skulle man städa, plocka undan allt utanför huset och till sist kratta och dra fina ränder på gårdsplanen och grusgången. Sen fick man inte gå på det krattade, utan måste balansera på gräskanterna runtom.

Söndagen var den absoluta vilodagen. Då fick man inte arbeta annat än att laga mat och koka kaffe. T.ex. ansågs saxen vara ett arbetsredskap och placerades på en hylla så högt upp att jag inte kunde nå den.

Varje söndag gick vi till kyrkan. I ur och skur promenerade vi ner mot byn och vek av vid en vägkorsning. På somrarna kunde vi ta en genväg längs skogsbrynet och genom kohagar. Ibland fick vi krypa under och mellan stängsel och ibland kom korna springande mot oss, ilsket råmande.

Fåglums kyrka är en fin liten stenkyrka från 1100-talet med separat klockstapel. Bänkarna är målade med snirklade penseldrag, som jag ofta satt och följde med fingret. Ibland smugglade jag med mig små leksaker, bl.a. en liten gul snurra, som jag satt och lekte med.

Predikningarna tyckte jag var obehagliga, i synnerhet när prästen stod uppe i predikstolen och talade med mässande stämma. Då koncentrerade jag mig på sanden som rann i de fyra timglasen eller på altartavlan med den korsfäste Kristus.

Den korsfäste Kristus har alltid fascinerat mig. Jag kunde inte fatta att Gud kunde offra sin ende son på det sättet. Jag förstod ju inte symboliken. Jag var också väldigt upptagen av lidandet, smärtan, den totala övergivenheten och mysteriet med uppståndelsen. Varje påsk blev ett drama som jag deltog i dag för dag.

Jag kunde min Bibel, i synnerhet Gamla Testamentets berättelser. Jag lärde mig läsa när jag var 5 år och tilläts läsa alla böcker i bokhyllan. Där fanns förstås Familjebibeln med illustrationer av Gustave Doré, de mest våldsamma och grymma bilder jag någonsin sett. Jag studerade dem noga.

Så fort jag lärde mig läsa, fick jag börja högläsa ett kapitel ur en Postilla för Tant Anna varje dag. Det tyckte jag om, för den var skriven på tysk fraktur och det blev en utmaning för mig att tyda texten.

Bild lånad från pixgallery.com

Tydligen klarade jag det bra, för Tant Anna var mycket nöjd där hon låg i sängen med katten vid fotändan.

Jag tyckte Gud var sträng och höll mig lite avvaktande. Jag bad min aftonbön och opponerade mig inte mot tanternas regler. Jag hade mina strategier, som jag ska berätta om senare.

Jesus tyckte jag däremot mycket om. När jag fick börja i söndagsskolan, blev jag bekant med honom. Han sa: “…låten barnen komma till mig…” och han ställde sig alltid på de sämre lottades sida. Inför honom behövde man inte föreställa sig.
Det var ovillkorlig kärlek.

Forts. i morgon…

P.S. Appropå Gustave Doré så rekommenderar jag varmt Torgny Lindgrens roman Dorés Bibel.

D.S.

Min kvällsbön:

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar lyckan får.

Gud välsigna:
mamma och pappa, systrar och bröder.
Tant Gerda, Tant Anna, Tant Augusta, och Tant Tilda.
Gud välsigna hela jorden
Amen

(Käre gode Gud, hjälp, tack och förlåt! Amen.)

Förutom “Gud som haver…” ville Tant Gerda att jag skulle be Gud välsigna nära och kära. För säkerhets skull klämde jag i med”hela jorden” också.

Det som står inom parentes är min egen bön, som jag inte alltid bad högt.

Hjälp; jag kände att jag behövde all hjälp jag kunde få av högre makter.
Tack; jag var tacksam för den hjälp jag kände att jag fått.
Förlåt; för säkerhets skull, ifall jag hade syndat under dagen.

Hela mitt liv har jag bett denna kvällsbön, som en ritual för att kunna somna.
I går kväll bestämde jag mig för att ändra på välsignelserna. Det blev:

Gud välsigna:
Mina bröder,
Johanna och Ronja.

De döda må vila i frid.

Forts. om några dagar… då jag kommer att berätta om livet med Gud och
Martin Luther, om det lilla röda huset och kanske lite om mina strategier att klara tillvaron.

I dag är jag trött i kroppen. Var ute och skottade snö i går. Stora traktorn hade kört upp en vall utanför ingångarna och brevlådorna.

Smart! Eller inte.

På kvällen stod jag 45 minuter i -20 grader och väntade på en buss som inte kom (igen). Hann precis till vattengympan. Hur härligt var det inte då att krypa ner i det varma vattnet på terapibadet.

Nu har jag precis kommit hem från massagen. Ska bara äta lunch och sedan kryper jag nog ner i sängen en stund. Visst får jag det?

Ha en trevlig fredagskväll!

Tant Gerda är den person som jag allra helst skulle vilja träffa i dag, som vuxen.
Jag har funderat mycket över hennes liv och jag har så många frågor. Jag tror att hon och jag skulle kunna ha många givande samtal.

Tant Gerda var yngst i syskonskaran. Totalt var de fem systrar och en bror. Brodern och två av systrarna gifte sig och bildade egna familjer. Tre systrar förblev alltså ogifta.

Tant Gerda var den enda av syskonen som fick en utbildning, hon fick läsa till lärarinna. Hon fick fara hemifrån ut i den stora världen utanför byn och studera. Hon fick träffa människor som säkert hade andra värderingar än Martin Luthers anhängare i lilla Fåglum.

Vem betalade hennes utbildning? Varför kom hon tillbaka till Fåglum? Fanns det en överenskommelse att hon skulle komma hem igen efter utbildningen? Skulle hon försörja sina ogifta systrar? Varför förblev hon ogift? Hade hon någonsin varit förälskad i en man?

Så går mina funderingar.

Jag har många ungdomskort på Tant Gerda. Här är hon på cykeltur med en väninna. Eller de kanske bara poserar.

Tant Gerda till höger. Jag tycker om cyklarna, klänningarna, hattarna och allvaret.

Här ett porträtt. Vet inte när det är taget.

 

Men jag kommer ihåg henne så här. Precis så här.

En sträv kvinna, med milda ögon och ett halvt leende.

Hon var sträng och snäll på samma gång. Hon lärde mig det jag bad om. När jag ville veta vad bokstäverna hette, lärde hon mig det. När jag ville lära mig spela på orgeln, satte hon plåsterlappar med noternas namn på tangenterna . När jag ville lära mig cykla, höll hon i pakethållaren tills hon vågade släppa.

Hon kramade mig inte, eller sa att hon tyckte om mig, men vi hade en kvällsritual. 
Först borstade vi tänderna med salt på tandborsten och sedan gurglade vi med Vademecum. Vi sov bredvid varandra och jag fick “sova sked” med henne. Vi bad “Gud som haver…” och sedan sa jag varje kväll: “Tyst, nu ska jag tänka!”

Jag vet inte varför jag sa så, men det var min magiska formel som inledde den bästa stunden på dygnet. Jag tryckte min lilla rygg mot Tant Gerdas mjuka mage, hon la armen om mig och jag tänkte… Egentligen tänkte jag inte, utan njöt av stunden, av värmen, av att få slappna av, känna mig trygg. Jag tankade kärlek.

Vad tänkte Tant Gerda? Vad hade hon haft för drömmar när hon var ung? Vad tänkte hon om sitt liv i det lilla röda huset med Martin Luther på väggen?

Det får jag aldrig veta.

Forts. i morgon…

Stormen har bedarrat. Detta är min utsikt just nu.

En halv meter snö på fönsterbrädan utanför.

Tre systrar var det som bodde i Östergården. Tre tanter. Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin tänker ni då? Tyvärr inte lika färggranna och tyvärr inte lika roliga. Nej, systrarna Andersson var mycket gamla och mycket religiösa. Stränga med sig själva och andra.

Den äldsta, tant Anna, var 80 år när jag kom dit. Så länge jag minns låg hon i sängen i köket. Hon var inte sjuk, inte senil, bara gammal. Hon låg där i sängen i händelsernas centrum. Hon kunde vara ganska kinkig. Enda gången jag minns att jag sett henne uppe, var när hon hade grälat med sina systrar och skulle visa dem att hon minsann fortfarande dög till något. Då steg hon upp, klädde på sig sina långa svarta kjolar, knöt ett svart huckle om huvudet och gick ut, tog lien och skulle slå gräset vid husväggen. Hon slog lien i foten och fick gå och lägga sig igen. Jag minns inte om hon satt vid bordet och åt med oss och jag såg aldrig att hon gick på dasset.

Vid fotändan på hennes säng låg katten Inga-Lena, en fin trefärgad katt (vit, brungul och svart), som inte var van att bli klappad, utan klöstes så fort man försökte. På nätterna sprang hon ute och friade och fick kattungar som tanterna dränkte i ån.

Tant Augusta var 72 år när jag kom. Hon var den strängaste av systrarna. Hon log aldrig. Hon hade höga kindben, som ofta var rödblommiga, och så var hon hålögd. Både hon och tant Anna hade “ståpissebyxor” under sina långa svarta kjolar. Det var underbyxor som var öppna, ungefär som ett förkläde med korta ben, sydda av vitt bomullstyg. Säkert praktiska när man skulle gå på dasset, men hu så dragiga på vintern.

Tant Augusta var hushållerska hos Farbror Blå, ursäkta, farbror Nat. Han var postmästare i byn sen han pensionerats från sin lärartjänst. Han var änkling och umgicks med tanterna. Han var glad, nöp mig i kinderna och skojade med mig.

Tant Gerda var 64 år när jag kom. Hon var den som hade ansvaret för mig. Jag kallade henne aldrig för mamma, utan bara tant Gerda. Hon hade vanliga underkläder. Hon hade fått utbilda sig till lärarinna på seminariet i Nääs och hade sedan arbetat på Småskolan i byn (klass 1 och 2). Farbror Nat hade antagligen varit lärare på Storskolan (klass 3,4 och 5), så det var därför de umgicks.

Det finns mycket att berätta om tant Gerda, så hon kommer att få ett eget inlägg.

Här är ett foto på tanterna som jag hittat i Leenas album. De sitter på berget utanför lusthuset, som stod en bit bort vid skogskanten.

Från vänster: tant Augusta, tant Gerda och tant Anna.

Tant Anna är på benen, det är sommar, antagligen en söndag efter högmässan och middagen. Då brukade tanterna packa kaffekorgen och gå till lusthuset. De har bytt om från de svarta kyrkkläderna till lätta sommarklänningar och jag hoppas att de njuter av eftermiddagssolen.

Några år senare kom ytterligare en syster till huset: tant Tilda (eg. Matilda), som var tre år yngre än tant Anna. Hon hade gift sig och flyttat till Vänersborg. När hennes man dog, flyttade hon till systrarna.

Vem skulle skicka iväg en tolvåring och en treåring ensamma på en dygnslång resa i dag? Det känns ofattbart. Men nöden har ingen lag och Leena var redan en rutinerad resenär och säkert väldigt ansvarsfull när det gällde att ta hand om mig.

Första gången hon kom till Sverige var i april 1942, då hon kom med lapp om halsen med mina äldre bröder.
Här är hon, 8 år gammal utanför Essunga prästgård, som fungerade som uppsamlingsstation innan barnen placerades ut i familjer.

Leena längst ner till höger. Bredvid henne en av bröderna, som bara var 7år.

Nu skulle vi fara till Fåglum över sommaren. Mamma och pappa hade ju fått lämna sitt hem i Karelen och skulle börja ett nytt liv i Björneborg med två tomma händer. De hade fått ett statligt lån för att bygga hus och båda två skulle börja arbeta på fabrik. Tiderna var kärva. Finland hade en stor krigsskuld att betala till Ryssland, maten ransonerades med kuponger, logistiken var dålig och det fanns ingen barntillsyn.

När hösten kom och skolorna började, for Leena tillbaka till Finland, medan jag stannade kvar över vintern… Jag vet inte om det var planerat från början, eller om det bestämdes under sommaren. När sommarlovet började nästa år kom Leena tillbaka och for hem igen på hösten, utan mig.

Så pågick det några år och jag vet tyvärr inte hur man resonerade. När det gällde det materiella, var det kanske den bästa lösningen för mig. Jag hade tillsyn, fick bra mat och en varm säng att sova i.

När jag var 7 år och skulle börja skolan, kommer jag ihåg att frågan togs upp om jag ändå inte skulle följa med Leena hem till Finland, men då ville jag inte. Visst längtade jag efter mamma och pappa, men plötsligt kändes Finland skrämmande. Dessutom hade jag redan gått ett år i skolan i Fåglum.

Det finns en möjlighet att jag instinktivt förstod att det trots allt inte var ett helhjärtat förslag att jag skulle komma hem. Jag hade ju glömt finskan och den svenskspråkiga skolan i Björneborg fanns i centrum, vilket skulle betyda en resa på
4 km (en väg) med dåliga kommunikationer. Jag förstod av diskussionerna att det skulle bli mycket besvärligt för en 7-åring.

Efter det tog vi aldrig mer upp den diskussionen . Jag stannade kvar och Leena kom och for, tills tant Gerda blev sjuk och dog och jag kände att nu ville jag åka hem.
Då var jag 9 år och hade redan erfarit många avsked och en stor förlust.

Det var faktiskt inte första gången jag gjorde den här resan. Ett år tidigare, hösten 1945, hade mamma och jag rest till Fåglum för att hämta hem syster Leena, som hamnat som krigsbarn hos systrarna Andersson i Östergården.

Mina föräldrar, som nu båda är döda, kom från Karelen, från den del som hamnade på den ryska sidan efter kriget. Befolkningen evakuerades av de finska soldaterna och mamma fick fara iväg med tre små barn, mina äldre bröder och Leena, och höggravid med min andra syster. Hon har berättat att de fick bara ta med sig det de orkade bära själva, så hon klädde på barnen dubbla uppsättningar kläder och band ett extra par skor om halsen på var och en. Pappa var ute i kriget

Vår fina mamma, ung och glad hemma i Karelen.

Så småningom hamnade mamma i Björneborg (Pori), där jag är född. Jag är alltså ett “permissionsbarn”. Mina äldre syskon skickades, tillsamman med ca 65 000 andra finska barn, till Sverige som krigsbarn. Leena hamnade som sagt hos systrarna i Fåglum, mina två bröder hamnade på en bondgård inte långt därifrån och min andra syster hamnade i Västerås hos ett barnlöst par, som senare adopterade henne.

Hösten 1945 trodde man att kriget snart skulle vara över, så mamma och jag for alltså iväg för att hälsa på tanterna som tagit hand om Leena. På resan blev mamma sjuk. Det visade sig vara ‘hiirilavantauti’ alltså musparatyfus, en slags salmonella. Eftersom det är mycket smittosamt, blev hon inlagd på sjukhus och isolerad i flera veckor.

Mitt allra första minne i livet är när vi far och hälsar på henne på sjukhuset och jag får se på henne genom en glasruta. Vi fick inte gå in i rummet på grund av smittorisken.
Jag kommer ihåg en smal säng med vita lakan, ett blekt avlångt ansikte och det svarta håret. Jag kommer ihåg att jag inte fick komma in till henne.

Kriget fortsatte några månader till och tur var det kan man säga, för vi stannade kvar i Fåglum och mamma fick återhämta sig efter sin sjukdom. Vi åkte hem till Finland i februari eller mars 1946.

Här är mamma, Leena och jag på en vinterpromenad i Fåglum.

Titta på min fina mössa. Pälskantad med två stora pompoms mitt på huvudet. Jag står och håller i Leenas skidstav. Mycket symboliskt. Leena var och kom att bli det största stödet i mitt liv.

Tyvärr finns hon inte längre med oss.

I min översta skrivbordslåda ligger ett pass, utfärdat den 29/5 1946 av Länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län, Finland. Passet är giltigt i sex månader och gäller för en utlandsresa.

Stämpeln berättar att jag har utrest den 21/6 1946. Det finns ingen stämpel för inresa i detta pass. Jag skulle inte återvända förrän sex och ett halvt år senare.

Jag är bara tre år och jag reser med min syster Leena, som inte ännu fyllt tolv år. Mamma har följt med oss från Björneborg till Åbo hamn. Nu står hon på kajen bland alla andra som ska vinka av passagerarna på båten till Stockholm.

Detta är ett av mina första minnen. Jag står vid relingen, Leena har lyft upp mig en bit och står bakom mig med sina armar hårt runt min mage. Jag skriker efter mamma. Jag har en tydlig minnesbild av hennes ansikte i folkmassan; ett smalt blekt ansikte, lite på sned, inramat av det korpsvarta lockiga håret. Hon säger att hon ska komma, hon ska bara gå och köpa ett pussel att ha med på resan. Hon går och kommer inte tillbaka…

Mer kommer jag inte ihåg av den resan. Leena har berättat att vi sov i en hytt för 6-8 personer och jag skrek hela natten. På morgonen anlände vi till Stockholm och fortsatte vår resa med tåg söderut. Hur vi tog oss från Skeppsbron till Centralen har jag ingen aning om. Under hela den flera timmar långa tågresan var jag arg och svor på finska. Finska svordomar är mycket uttrycksfulla, mycket r, p och k. (Vem hade lärt mig svära?) Våra medpassagerare matade mig med vindruvor för att hålla mig lugn.

Vår destination var Herrjunga och sedan vidare till Fåglum, till Östergården, där tre gamla ogifta systrar bodde med en stor tavla med ett porträtt av Martin Luther på väggen.