Kategori: Teater/film/TV

Att välja bland utbudet.

Av Marja Granqvist, 22 augusti 2012 kl 19:23, 2 kommentarer

Hur mycket orkar/vill man se på TV? Just nu blir vi överösta av seriestarter i alla kanaler och det gäller verkligen att välja.

Jag gillar att titta på Projekt Runway och nu börjar även Projekt Accessory på samma kanal. Det är alltid lika spännande att följa kreativa personer.

Under några veckor har jag skrämts av denna annons vid busshållplatsen. Danspalatset Playa del Sol heter programmet, som aviseras med hjälp av en föga smickrande bild av en av deltagarna.

Jag tycker det är en elak bild. En överdrivet förvriden kropp och ingen glädje i ögonen.

Jag var tvungen att se det första avsnittet av programmet. Trodde det skulle bli en repris på Täfteålogen, men det var inte så farligt. Inte än i alla fall.

Sen tittade jag på Svenska Hollywoodfruar och det är ju rena underhållningen. Den snälla Maria Montazami fortsätter sitt liv i ultrarapid, men har hittat en väninna som är som en duracellkanin. Gunilla Persson fortsätter att ta sig själv på fullaste allvar och Isabel Adrians överläpp växer i takt med hennes gravidmage. OMG…LOL…

Dallas var ju en serie jag följde en gång i tiden, men nu tänker jag inte se den. Jag klarar inte längre av att se människor vars liv går ut på att vara elaka mot varandra.

Robinson går också bort… *gäsp* Fångarna på fortet? Ja, någon enstaka gång, beroende på vilka som deltar.

Jag är fortfarande fascinerad av Ice Road Truckers (lagom spänning för mig), ser gärna på Halv åtta hos mig och ser fram emot Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre och Sommarpratarna.

När jag flyttar måste jag köpa en TV. Min första platteve och jag har ingen aning vad jag ska köpa. Vilken sort är bäst för mig och min lilla lägenhet? Kanske dags att börja kolla upp.

Ha en trevlig onsdagskväll <3

Dagens sommarpratare.

Av Marja Granqvist, 5 augusti 2012 kl 20:08, Bli först att kommentera

Äntligen en sommarpratare som engagerade. I dag var det Märta Tikkanens tur. Henne har jag träffat två gånger i verkliga livet. Första gången i Haparanda i början på 70-talet, där hon hade ett kvällsseminarium på Tornedalsskolan för oss lärare och sedan på Noliamässan i Umeå, där hon höll en föreläsning. Den gången mötte jag henne i folkvimlet före föreläsningen och ropade glatt “Hej Märta!”, för att i nästa sekund komma på att jag ju egentligen inte känner henne. Efter föreläsningen gick jag fram till henne och förklarade min ‘framfusighet’. Det var för övrigt inte enda gången jag hejat på ‘kändisar’.

I dag saknade jag för första gången mina ägodelar. Jag hade velat gå fram till bokhyllan och plocka ner Märta Tikkanens böcker för att kunna citera något för er.
Det första jag läste av henne var boken “Män kan inte våldtas”, som kom ut 1975. Jag kommer ihåg debatten som följde efter den. Den handlade mycket om kroppstekniska aspekter, om penetrering i stället för den diskussion jag tror Märta var ute efter.

Märta Tikkanen är väl mest känd för diktsamlingen “Århundradets kärlekssaga”, där hon väldigt öppenhjärtigt beskriver sin passionerade relation med Henrik Tikkanen, men också svårigheterna kring hans alkoholproblem.

Diktsamlingen “Mörkret som ger glädjen djup” är en mycket smärtfylld beskrivning av den tonåriga sonens resa genom hjärnfeber (efter ett fästingbett), psykos och långsamma tillfrisknande. En beskrivning hur det är att stå bredvid och inte kunna göra något för att lindra ångesten och smärtan.

Märta Tikkanen är en kvinna som varit med om mycket i livet och hon säger att ORDEN har varit hennes räddning. “Så länge orden finns, finns jag. Sen kan det göra detsamma.” Men hon påpekar också att orden inte kan användas för att bli kvitt något, utan orden måste användas för att ta sig igenom något.

Lyssna gärna på henne på nätet.

Ha en trevlig söndagskväll <3

Man hänger väl med.

Av Marja Granqvist, 29 juli 2012 kl 23:44, 2 kommentarer

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle sitta och titta på vampyrfilmer, men ska man umgås med en tonåring så måste man hänga med. Lejonkungen och Harry Potter är ett minne blott, nu ska det vara vampyrer, varulvar, älvor och shapechangers. Ronja är helt såld på serienTrue Blood och den stora idolen är förstås Alexander Skarsgård, eller Eric, hans rollfigur.

I kväll har jag suttit och tittat på de allra första avsnitten av serien och försökt komma underfund med koderna för handlingen och rollfigurerna. Man kanske inte skall analysera för mycket, utan bara låta sig förföras. Jag blev förvånad över att det var så mycket sex och rått språk, för det är väl en ungdomsserie? Mycket blod var det också förstås. Hoppas jag inte drömmer mardrömmar i natt.

Vi hade planerat att scrappa hela dagen i dag, men vi blev lite försenade och trötta och så fastnade Ronja och jag framför TV:n. Johanna satt och experimenterade med att föra över bilder ur tidningar på en canvas. Först limma (med speciallim) med rätsidan neråt, låta torka och sedan blöta med ljummet vatten och försiktigt gnugga bort pappret och voilà, en spegelbild har fastnat på canvasen.

I morgon eftermiddag flyger jag hem till Umeå. Två veckor går fort, men jag tycker jag hunnit med mycket. Nu längtar jag bara att få flytta in i nya lägenheten, men det dröjer några veckor tills dess.

God natt mina vänner <3

Promenadteater i Gamla Stan.

Av Marja Granqvist, 25 juli 2012 kl 23:56, 2 kommentarer

I kväll har vi varit på promenadteater i Gamla Stan och sett Molières komedi Den Girige. Vi har alltså promenerat genom gränderna efter skådespelarna, som stannat upp och spelat upp olika scener på olika ställen. Till slut hamnade vi på en liten innergård, där vi kunde sätta oss och se slutscenen.

Det var onekligen ett annorlunda sätt att uppleva teater och jag tycker att man hade hittat bra lösningar till de olika scenerna. Ändå föredrar jag att se teater och i synnerhet Molière på en scen och i ett slutet rum. Det blir inte samma fart och dramatik i handlingen, när man ska promenera omkring. Det blir svårt att koncentrera sig enbart på pjäsen… jag gick och småpratade med Johanna och fotograferade både det ena och det andra. Jag tror ungdomarna vi hade med oss var mer uppmärksamma.

Här kommer några bilder från pjäsen:

God natt mina vänner <3

Var sak har sin tid och dagens sommarpratare.

Av Marja Granqvist, 10 juli 2012 kl 19:04, 4 kommentarer

I dag var serien ‘Medelålders plus’ så där bra igen.

1. Han: “När man är ung ser man framåt hela tiden… och tänker på hur bra allt ska bli.”

2. Han: “Sen nån gång under livet börjar man se bakåt… och tänker på att det var bättre förr.”

3. Han: “Det betyder att nånstans i mitten var det som bäst… När var det?”

4. Hon: Jag tycker att det är bra nu… också.”

Jag älskar den här serien. Mannen är lite pessimistisk och ängslig, medan kvinnan alltid finner något positivt i allt. Hon lever i nuet. Livet är det som pågår just nu. Var sak har sin tid, var ålder har sina funderingar och förhoppningar.

Dagens sommarpratare i P1 var Gudrun Sjödén. Vanligtvis brukar jag lyssna på reprisen på kvällen, men eftersom det regnar i dag, stannade jag inne och lyssnade på henne medan jag satt och altrade ett nyckelskåp.

Gudrun Sjödén berättade om sitt liv och sin karriär. Hon har varit med om mycket, bl.a. blev hon sjuk i cancer när hon var bara drygt 30 år. Nu har hon fyllt 70 år, men är fortfarande kreativ och produktiv. Hon sa bl.a. att “…i backspegeln ser trista händelser ut som viktiga händelser som förändrat och kanske till och med förgyllt mitt liv.” Javisst, ibland tvingas man till förändringar som man inte alltid kan uppskatta förrän man ser dem i retrospektiv. Så är livet. Fast ibland kan jag inte låta bli att fundera hur mitt liv hade blivit om inte det och det hänt…

Jag tog alltså fram mina scrapsaker i dag och skall fixa ett nyckelskåp. Jag hann göra grundjobbet och i morgon ska jag pimpa det. Det kommer att gå i steampunk-stil. När jag levererat det till den som ska få det, ska jag visa det. Det var himla kul att sitta och pyssla igen.

Nu ska jag gå ut och gå i regnet.

Ha en mysig tisdagskväll <3

Måndagstankar.

Av Marja Granqvist, 7 november 2011 kl 19:02, 6 kommentarer

När väckarklockan ringde i morse, låg jag i samma ställning som när jag somnade. Mycket ovanligt, för jag brukar vakna och vända mig eller gå upp på toaletten åtminstone ett par gånger per natt. Det var nästan lite kusligt.

Vi hade träff med skrivargruppen, därav väckarklockan. För min del kändes det länge sen sist, för jag har nog missat en gång strax efter operationen. Det var trevligt som vanligt och ett par av oss läste upp vad de hade skrivit. En stund blev det riktigt känslosamt. Jag känner att det är ett privilegium att få ta del av andra människors liv och bakgrund på detta sätt. Man lär sig så mycket, både om andra och sig själv.

Har ni sett på TV-programmet “Allt för Sverige” i SVT1? Det som handlar om en grupp amerikaner som kommer till Sverige för att söka sina rötter. Konceptet är ganska kul med lite skojiga tävlingar och Anders Lundin är en duktig och avslappnad programledare, MEN jag ogillar skarpt att de ska åka ut ur programmet en och en. Den som vinner får träffa sina släktingar här i Sverige. Varför får inte ALLA göra det?

Är det faktiskt så? Jag skulle inte gå med på att delta i en sån tävling. Oddsen att vinna är ju inte så stora och jag skulle aldrig riskera den besvikelsen att få åka hem med en massa frågetecken i bagaget. Så grymt, egentligen.

Vissa löv vägrar fortfarande släppa taget och falla ner. En applåd för den envisheten!

Ha en lugn måndagskväll <3

Pirattemat fortsätter.

Av Marja Granqvist, 18 juli 2011 kl 22:36, 8 kommentarer

Det här blev tydligen en vecka med pirattema. Som av en händelse kom skeppet Bounty seglande och lade till på Skeppsholmen.

På Bounty har man spelat in många storfilmer , bl.a.’Myteriet på Bounty’ med Marlon Brando och ’Pirates of the Caribbean – Död mans kista’ och Pirates of the Cribbean – Världens ände’. Självklart ville flickorna fara dit och titta.

Tänk att både Marlon Brando och Johnny Depp har rört vid det här rodret! Jag tror att Ronja till och med kysste det.

Det utskjutande fönstret var precis så skevt och vint som det ser ut.

Något stämmer inte i kajutan innanför. Kan ni se vad det är?

Ronja ville ha ett kort på en utav dagens besättning – den ‘moderna piraten‘. Den här killen hade ett kompass tatuerat i nacken. Det var häftigt. Han hälsar till er alla!

Vi blev riktigt upprymda av dagens äventyr och gick och godfikade i Gamla Stan. Sen började det regna, men ingenting kunde förstöra vår fina dag, som slutade med att jag uppfyllde Ronjas önskan om en tjusig rosa Adidasväska till skolstarten.

Ha en trevlig måndagskväll <3

Film i 3D.

Av Marja Granqvist, 16 juli 2011 kl 23:44, 4 kommentarer

I dag har jag träffat Gun-Britt, min barndomskamrat från Fåglum. Sist vi träffades var just i Fåglum för snart ett år sedan. Vi pratade bort ett par trevliga timmar över en kopp kaffe.

Sedan mötte jag upp tre biosugna tjejer och vi såg den senaste Pirates of the Caribbean-filmen i 3D. Jag har aldrig sett en film i 3D förut och det var det häftigaste jag gjort på länge. Jag duckade några gånger när svärden ven över huvudet i slagsmålsscenerna, eller när vattnet verkade stänka in i salongen.
Filmen var jättebra; spännande och rolig med vackra scener och fantastiska effekter. Ibland behöver man bli road av lite underhållande äventyr.

Vi skrattade gott åt våra 3D-glasögon. Ronja var den enda som inte hade ‘dubbla’ glasögon. Så här fin var hon i sina.

Johanna och Joanna var riktigt tjusiga.

Och jag kan också se tuff ut.

God Natt mina vänner <3.

De utlovade bilderna.

Av Marja Granqvist, 3 mars 2011 kl 14:43, 6 kommentarer

Det jag gillar med utmaningar på bloggen är att man får en orsak att tänka till, rota bland (gamla) foton och skriva om saker som det annars inte kanske finns någon anledning att skriva.

Jag berättade ju att jag sytt kostymer till en teaterföreställning. Året var 1964 och jag studerade vid Åbo Akademi. Vår engelske lektor McCormick var mycket teaterintresserad och samlade ihop några hugade studenter för att uppföra en 1700-talspjäs: “She Stoops to Conquer” skriven av O. Goldsmith. Det är en komedi om jag inte minns helt fel. Jag ville inte ha en roll, men jag ville vara med. Det bestämdes att lektorns fru och jag skulle sy kläderna. Vi hade inga pengar, så vi tiggde billiga bomullstyger på en stuvbutik och använde vår fantasi. Vi satt hemma hos lektorn och turades om att sy på symaskinen. Parets lilla son fick stå i lekhagen mitt på golvet och titta på, eller så lyfte vi in bordet med symaskinen i hagen när han ville vara utanför.

Här kommer bevis på vad vi åstadkom.

Lektorns fru designade och sydde klänningarna och jag klädde upp de manliga skådespelarna. Det här är huvudrollsinnehavarna. Den fina klänningen var grönt bomullstyg och mansrocken var vinrött lite tjockare tyg. Västarna är ‘fusksydda’ som förkläden och knapparna målade jag med svart tuschpenna. Det vita kråset är sytt av babyns glesvävda tygblöjor. Peruker och fina möbler lånade vi från Åbo SvenskaTeater.

Här är två av de intrigerande birollsinnehavarna.

Här ser man de målade knapparna. Det skulle vara många tättsittande knappar och det hade vi inte tid med. Skorna fick silverspännen av pappbitar överklädda med aluminiumfolie.

Här tackar vi för applåderna. Jag är med (i rutig väst) och har också fått en blomma. Lektor Mcormick (längst tillhöger) har fått en hel bukett.

Vi spelade nog bara två föreställningar. Förutom att jag sydde kläder, skrev jag program och hjälpte till bakom scen. Jag gillar att fixa och trixa och hålla koll i bakgrunden. Den idealiska assistenten, med andra ord. Vi hade väldigt roligt hela tiden och det var roligt att få tänka tillbaka och berätta om det.

Ha en skön torsdagskväll <3

Booring!

Av Marja Granqvist, 16 februari 2011 kl 16:04, 6 kommentarer

I måndags blev jag uppringd av en reporter från en radiokanal med anledning av mitt blogginlägg om TV-programmet “Dansbanan i Täfteå”. Hon ville ställa några frågor. Bland annat undrade hon hur jag tycker att norrlänningar beskrivs i massmedia. Jag hänvisade både till Norrmejeriernas reklam och den berömda ölreklamen, där ’norrlänningen’ är en skådespelare från en helt annan del av Sverige. Till sist frågade hon om jag själv har vuxit upp i Norrland och det har jag ju inte, så jag är på inget sätt jävig i mina åsikter.

I går fick vi då se del två av programmet och jag blir mer och mer konfunderad. Kameran tycks älska att förfölja Signar. I går for han som en skottspole hit och dit för att fixa elavbrottet. Inte underligt att han var på dåligt humör och hängde upp sig på att bandet spelade i fel takt. Någonting måste man skylla på. Men det verkade som att de som kommit dit för att dansa, tyckte allt var bra. Varför visade man inte dem i stället för att hänga efter Signar? Jag hade gärna sett vad danspubliken gjorde under elavbrottet, men det kanske var för mörkt…

Sen tycker jag inte att det fanns någon anledning att gå in på Kristoffers uppväxt. Det hör hemma i ett annat program. Jag hade varit nöjd med uppgiften att han nu bor hos sina morföräldrar.

Kontentan av gårdagens program blir GÄÄÄSP! Det enda intressanta var när Kristoffers flickvän kom ridande till daten på sin fina häst. Det var en vacker scen. Även när de unga tu gick på en skogsväg mot solnedgången. Där fanns en fin känsla.

Jag skall fortsätta titta på den här serien. Varför? Jo, jag hoppas fortfarande på glimtar av ljusa sommarkvällar, vacker natur, dansglädje och musik.

I kväll är det akvarellmålning. Just nu är det -18 grader och det småsnöar. Lite grinigt väder att promenera hem i senare i kväll. Jag får klä mig ordentligt och se till att inte glömma gåstavarna.

Ha en trevlig onsdagskväll <3

Marja

Kategori: Teater/film/TV

Att välja bland utbudet.

Dagens sommarpratare.

Man hänger väl med.

Promenadteater i Gamla Stan.

Var sak har sin tid och dagens sommarpratare.

Måndagstankar.

Pirattemat fortsätter.

Film i 3D.

De utlovade bilderna.

Booring!

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Arkiv

Nytt från vk.se