Nyligen har Moderaterna och Sverigedemokraterna allt mer högljutt larmat om att det behövs politiska åtgärder från Kommunfullmäktige och nämnderna att införa språktester inom omsorgen.

Positiv till språktester – vid behov

Jag vill börja med att vara tydlig med att det är mycket viktigt för en fungerande omsorgsverksamhet att brukarna – det vill säga människorna i behov av stöd – känner sig trygga och kan kommunicera med sin personal. Det är också mycket viktigt att personalen kan kommunicera och förstå varandra väl. Rapporter från Socialstyrelsen har visat att otillräckliga kunskaper i svenska finns – och det är absolut ett problem som existerar och försvårar för både personal och mottagare. 

Det är också sant att flera kommuner har infört eller vill införa språktest där det finns behov av det. Det har dels använts för att testa personalgrupper för att identifiera språkbrister och förstärka svenskkunskaper för de i behov av det, men även vid rekrytering av viss personal. Personligen är jag positiv till att förvaltningen använder sig av språktester där det behövs.

Personalbrist ett hot mot en god omsorg av våra äldre

För Umeås del har dock förvaltningen i Umeå inte lyft upp just språkförbistring som ett specifikt problem – utan snarare ligger våra utmaningar främst i personalbrist och hur vi ska kunna få tag på nog många nya duktiga anställda, ge dem det stöd och den träning de behöver. Medarbetare med rätt utbildning och kompetens för våra vård- och omsorgsyrken.

För vi behöver kompetent och kvalificerad personal. Flera gånger har Socialstyrelsen pekat på brist på adekvat vårdkompetens och utbildning som riskfaktorer inom äldreomsorgen. Även brist på personal generellt är något som Socialstyrelsen pekat ut som tydlig riskfaktor. Dessa två lyftes dock aldrig upp i kommunfullmäktige sist utan enbart riskfaktorn med bristande språkkunskaper.

Självklart bör språkträning ingå i som stöd och kompetensutveckling där det behövs, men – och det här är viktigt att komma ihåg – det är förvaltningen själva som bäst bedömer behoven och har förslag på lösningar. Specifika eventuella kompetensbrister hos vissa medarbetare är inte en fråga för glada politiska företrädare med mycket vilja men med otillräcklig kunskap om hur det ser ut på golvet.

Möjligen vill Moderaterna väl, men ifall vi som politiker vill vara konstruktiva, stödja vår duktiga personal och erbjuda trygg och högkvalitativ hemtjänst, assistans, vård och omsorg bör vi vara lyhörda och respektfulla inför den kunskap som finns inom förvaltningen.

Märkligt förslag på politisk detaljstyrning

Inom ramen för Kommunfullmäktige och nämnderna bestämmer vi aldrig vilka kompetenskrav som ska gälla inom kommunal verksamhet, eller vilka behov den har, utan det måste vi överlåta till expertisen. Från politiskt håll kan vi ställa krav och förväntningar på att förvaltningen, oavsett om det rör sig om chefer, miljöstrateger, lärare, personliga assistenter eller lokalvårdare tillgodoser att den anställde ska kunna kommunicera med omgivningen på ett för arbetsuppgifterna tillfredsställande sätt. Men vi har aldrig någonsin i fullmäktige suttit och detaljstyrt vilka specifika kompetenskrav och utvärderingsmetoder som förvaltningen ska använda sig av vid rekrytering av personal. Att nu plötsligt vilja göra det – för alla inom äldreomsorgen – och just för en enda av alla kompetenser – det skulle vara ren och skär populism.

En underton av förakt mot våra ovärderliga medarbetare inom äldreomsorgen

I behandlingen av denna fråga i Kommunfullmäktige har jag dessvärre upplevt såväl en underton av förakt, som ren desinformation utan grund – som Moderaternas grundlösa påstående att en tredjedel av våra hårt arbetande anställda inte kan språket, eller SD’s respektlösa teori att syftet med Umeå kommuns vård och omsorg är ett integrationsprojekt.

Till slut och framförallt vill jag å mina egna personliga samt kommunens vägnar rikta ett stort tack till samtliga våra hårt arbetande anställda nysvenska arbetare inom hemtjänst, assistans, vård och omsorg. Utan er finns det inte en chans att vi skulle ha klarat omsorgen! Ni är värda all vår uppskattning och kärlek, och i den mån vi inte gett er tillräckligt stöd som kommun ligger ansvaret på våra axlar, inte era.

Efter bara sju timmar fick Sveriges första kvinnliga statsminister avgå. Det som var menat att visa på den svenska demokratins styrka – kompromiss och konsensus, utvecklades till en för Sverige främmande och sällan skådad såpopera av sämsta slag.

Vi i Miljöpartiet valde därmed att tacka för oss. I sju års tid i regering har vi tjänat klimatet, miljön och mänskligheten.

Vi stod upp för klimatet & miljön:

Att tillträda en regering var aldrig ett lätt beslut. Vi var väl medvetna om de risker som det medförde, både gentemot våra kärnväljare som med all rätt krävde mer, såväl som våra politiska fiender som till varje pris ville begränsa.

Vi valde ändå – vilket jag är stolt över – att som det lilla partiet i en minoritet sätta oss i en regering. Varför? För det var där som vi hade störst chans att förverkliga den politik som vi gått till val på de senaste decennierna. En miljövänlig och humanitär politik där vi tar klimatkrisen på största allvar, tar ansvar för Sverige, ställer om till ett hållbart samhälle och satsar på att modernisera vår föråldrade infrastruktur.

Vi har gjort vårt yttersta för att Sverige tar sitt ansvar i klimatomställningen. Vi har dessutom under våra år i regering gjort vårt yttersta för att skydda den biologiska mångfalden, allemansrätten, strandskyddet och den skyddsvärda skogen i Sverige.

Vi stod upp för en humanitär flyktingpolitik:

Även om vindarna vänt och åsikterna i samhällsdebatten blivit allt kyligare, har vi alltid stått fast förankrade i vår ideologiska tro på medmänsklighet och solidaritet. Så hur försvarar man bäst vår ideologiska tro på medmänsklighet och demokrati i en demokratisk stat som Sverige? Genom demokratiska förhandlingar med de partier som har makten i vårt samhälle. Alternativet, att stå utanför på barrikaden och skandera hur vi önskar att samhället såg ut, utan någon som helst möjlighet att påverka utfallet av regeringsmaktens politik, har för oss alltid varit främmande.

Betyder det att vi är tvingade till eftergifter? Ja. Men när alternativet utan oss riskerar att förskjuta Sverige långt ut på högerkanten så har vi inget val. I alla de förhandlingsvinster vi åstadkommit såväl 2011, 2015 som 2021 finns återkommande en mätbar skillnad som haft avgörande betydelse för tusentals individer som sökt sin tillflykt hos oss men som hamnat i klistret i en byråkratisk djungel utan dess like.

Vi har tagit ansvar när svåra kriser drabbat Sverige!

Jag råkar personligen vara en av de politiker som tycker att ansvar är något av det finaste som en individ, en organisation eller ett samhälle kan ta. Men när du tar ansvar i kriser så följer det lika naturligt som ett brev på posten att du måste ge avkall på något som för dig betyder mycket. Återkommande har vi i partiet gäckats med den viktiga gränsdragningen, när är det för mycket? När går vi för långt? Men när väl en kris drabbar Sverige har vi återkommande sett det som vår främsta uppgift att ta ansvar för Sverige.

Återkommande har vi i Miljöpartiet tagit ansvar i svåra kriser som drabbat Sverige. Flyktingkrisen 2015, Covid-19 2020 och den efterföljande ekonomiska krisen. Vi har offrat mycket, vi har kompromissat. Men genomgående har vi stått upp för att Sverige ska förbli ett humanitärt och medmänskligt samhälle, som samtidigt inte duckar för ansvarstagande och agerande i den kris som värst riskerar att drabba oss alla – klimatkrisen.

Sverige hade äntligen en kvinna som statsminister – i sju timmar…

Sverige kunde äntligen – efter 100 år av kvinnlig rösträtt – få sin första kvinnliga statsminister! Något som vi –oavsett var man står – borde känna en viss lättnad över givet att både Norge, Danmark, Island och Finland har haft flera kvinnliga stats- och regeringschefer vid det här laget. Men i glansen av framgång riskerar alltid någon att hamna i skuggan.

I det rådande parlamentariska läget inför statsministeromröstningen och budgetbeslutet gjorde både Centerpartiet och Vänsterpartiet sitt yttersta för att avkräva den rödgröna regeringen ytterligare eftergifter – vilket den rödgröna regeringen gick med på. Vilket nog förvånade dem båda, för nu var ju alla plötsligt eniga.

Det var då problemen började…

Dansen mellan bittra rivaler…

Det hela resulterade i en sällan skådad rivalitet om uppmärksamhet mellan två parter som gärna pratar om varandra men ogärna med varandra. Mellan två partier med varsin polerade yta och extremistiska särdrag (Vänsterradikala och extremnyliberala).

Men en sak är viktig att komma ihåg: Det var ett otacksamt parlamentariskt läge – för alla!

Och det är här vi kommer till den kanske viktigaste frågan av alla – för alla partier, i synnerhet för Centern:

Vad är alternativet? Vad är konsekvensen av partiets agerande?

Och det är just här, som svar på denna fråga, som vi är så oerhört besvikna på just Centern!

Konsekvenserna av Centerns beslut

Det är mycket möjligt att Annie Lööf sovit igenom natten tillfredsställd över att hon är en “historisk figur” som kanske omdefinierat reglerna för svensk politik och ensam marginaliserat “ytterkantspartierna” och krattat manegen för en alliansregering passivt stödd av S efter valen/valet 2022.

Samtidigt har hon i praktiken släppt fram Jimmie till makten.

Hon är också medveten om enkel matematik. Regeringen kan inte få igenom stöd för en budget utan stöd från C, V eller något av de konservativa oppositionspartierna. Så ifall regeringen skulle ha vägrat möta V så skulle utfallet ha blivit detsamma, det vill säga en konservativ budget.

Frågan är då vad hon vill?

För det konkreta resultatet av Annies och Centerns beslut idag är följande:

• Centern går med på att Sverige ska styras med en SD-förhandlad budget
• Centern släpper fram en budget som gör det billigare att släppa ut och försämrar klimatet
• Centern släpper fram en budget som gör livet svårare för den som är sjuk eller har en funktionsnedsättning.
• Centern släpper fram en budget som slaktar pengarna till skydd av skog, vilket drabbar det de skogsägare som Centern säger sig värna.

Är det kanske så att det egentliga syftet hela tiden har varit att ledningen för C aldrig har velat ha en fungerande januariöverenskommelse, och har ställt krav i syfte att de ska avvisas av samarbetspartierna, men inte själva har velat vara det parti som avvisar ett samarbete?

Är det kanske så att C’s ledning medvetet har slösat på värdefull tid med förhandlingar de visste om skulle mynna ut i sanden?

Sverige står inför gigantiska utmaningar och ska omställa till en klimatneutral framtid. Att inte ta detta på allvar och vara en konstruktiv kraft i denna process är att svika barnen, de unga och klimatet.

C kan hävda att de står på lantbrukarnas, landsbygdsbefolkningens och småföretagarnas sida, men det är just en sådan budget som nu släppts igenom som leder oss närmare 2,7 än 1,5 graders temperaturhöjning under detta århundrade. Och ju mer temperaturerna kryper upp, desto större risk är det att äganderätten, den personliga friheten och alla de liberala värden som både C och MP står för kommer smälta bort.

 Vi i Miljöpartiet reserverade oss igår på byggnadsnämnden mot att inleda planläggning för ett nytt stort externt handelsområde i anslutning till Sandbäcken.

En ohållbar trafiksituation i Umeå:

Jag vill börja med att vara tydlig med att Miljöpartiet är positiva till ett Umeå som växer och utvecklas. Det enda som skiljer oss från övriga partier i byggnadsnämnden är att vi kräver att Umeå växer på ett långsiktigt hållbart sätt, och att det är viktigare än att vi når målet om 200 000 invånare.

Vi måste växa och utvecklas på ett samlat och välgenomtänkt sätt, utan att det riskerar att försätta Umeå i en ohållbar situation.

Det finns en tanke på hur Umeå ska kunna växa hållbart. Men en ordentlig planering där vi ser till helheten tar tid.

Men i sin iver att växa till 200 000 invånare trycker kommunen på för fullt på planer som riskerar göra trafiksituationen ohållbar för Umeå. Detta går rakt emot kommunens egna miljömål, mål om hållbara transporter och de tydliga intentioner som finns i våra översiktsplaner om ett hållbart Umeå.

Den här planen som man nu vill inleda planläggning på är ett typexempel på detta. För den fördjupade översiktsplanen för hela I20 området är ännu inte klar. Hade vi väntat på den och fått alla detaljer klara innan vi gått vidare så hade detta kunnat bli ett handelsområde som är väl integrerat och omgivet av blandad bebyggelse. Men det finns flera faktorer som gör att vi ännu inte vet om vi kommer att kunna bygga alla dessa områden runtomkring som vi hoppas på.

Det vi däremot vet är följande: vi bygger ut handelsområdet i Klockarbäcken, i ytterkanten av staden västerut och i direkt anslutning till ringleden. Vi bygger ut handelsområdet i Sandbäcken i ytterkanten av staden norrut och i direkt anslutning till ringleden. Samtidigt har vi stora pågående och i vissa fall antagna bostadsområden planerade centralt i Umeå, söderut på teg, norra Ön, samt österut i Tomtebo.

De stora externa handels- och verksamhetsområdena planeras därmed långt ifrån de större bostadsområdena som nu planeras. Och allt detta förbinds med en stor ringled. Det finns inget bättre sätt att planera för ett bilsamhälle. Tyvärr.

Alla dessa pusselbitar må tillsammans i slutändan vävas ihop till en stor stad när vi i bästa fall blir 200 000 invånare om 30 år. Men vi är inte där nu och med dessa planer som vi nu har antagit och planerar för går vi tyvärr rakt emot våra planer på hållbart resande, minskad biltrafik och minskade utsläpp.

Negativ klimatpåverkan och ökad risk för översvämningar:

Det är inte bara trafikökningen som är oroväckande. I den plan man nu vill inleda är det ett stort skogsområde som ska tas i anspråk. Förutom att det i sig innebär en negativ klimatpåverkan när man hugger ner så mycket skog för att bebygga nya områden, så fyller skogen även en annan viktig funktion som ofta glöms bort.

För när vi har skyfall eller stora snösmältningsperioder så har dessa skogsområden en stor upptagningsförmåga. Det bromsar upp vattenflöden i våra bäckar och åar som far genom Umeå. Men när dessa ytor huggs ner och bebyggs så försvinner denna naturliga broms. Vattnet far mycket snabbare ner i våra bäckar och åar.

Ett exempel på detta är de översvämningar vi haft med Tvärån. Redan före utbyggnaden av Klockarbäckens handels- och verksamhetsområde var detta en utmaning. Men i och med att stora skogsytor huggits ner för att bygga ut detta handels- och verksamhetsområde så försämras områdets upptagningsförmåga av vatten. Vid skyfall eller snösmältning rinner vattnet mycket fortare ner i Klockarbäcken som tar sig vidare till Tvärån.

Anledningen till att vi i Miljöpartiet än en gång valt att gå emot planerna på ett nytt externt handels- och verksamhetsområde är inte för att vi är emot vare sig handel, en utveckling av Umeå eller ett växande Umeå. Det är tvärtom för att vi bryr oss om Umeå och vill att Umeå ska kunna fortsätta växa och utvecklas under lång tid! Men för det behöver vi växa hållbart, vi behöver tänka efter ordentligt för det, vi behöver ta oss tid för ett ordentligt helhetsgrepp. Allt hänger ihop.

Ibland går det snabbt i politiken. Precis när jag hunnit publicera en artikel om risken för att strandskyddet allvarligt försvagas, kom glädjande besked från centralt håll.

Glädjande nyheter: strandskyddet är räddat och mer skog skyddas i hela Sverige!

Ett starkare strandskydd där det behövs som mest, mer skyddad skog i hela landet och en säkrad allemansrätt. Det är viktiga miljöpartistiska framgångar i den uppgörelse om skog och strandskydd som idag är klar mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Vi går inte vidare med det hårt kritiserade förslaget om att helt slopa strandskyddet i stora områden. Istället är vi överens om ett differentierat strandskydd där vi ser till att skyddet stärks där det behövs som mest samtidigt som vi genomför lättnader som underlättar utvecklingen av landsbygden.

Nu stärker vi strandskyddet i områden som är särskilt viktiga för djur- och växtliv och i områden där trycket på att bygga är stort. Det innebär att också större delen av kusten kommer få ett starkare skydd.

– Miljöpartiet har i förhandlingarna stått upp för miljön, den biologiska mångfalden och allemansrätten. Och det har gett resultat. Det är väldigt tydligt att det spelar roll att vi finns med vid förhandlingsbordet för att naturen och allemansrätten ska kunna försvaras, säger miljö-och klimatminister Per Bolund.

Mer skyddad skog i hela landet

Mer skog i hela landet skyddas, inte minst den fjällnära skogen. Skog som brukas ska dessutom brukas mer hållbart än idag.

Vi gör det enklare för skogsägare att välja hyggesfria metoder. Dessutom ser vi till att staten blir föregångare för ett skogsbruk som är hållbart på riktigt. Det gör vi både genom skydd av statlig skog, inte minst i fjällen, men också i utveckling av alternativa skogsbruksmetoder.

Fler nationalparker – det starkaste skydd vi har av natur

Miljöpartiet har också drivit på för att takten i att bilda nationalparker ska öka. Det är det starkaste skydd vi har för att bevara vår finaste och mest värdefulla natur.

– Skyddet av värdefull skog är viktigt för allas vår skull, men också för naturens egen skull och för att den ska finnas kvar för kommande generationer att uppleva, säger Märta Stenevi.

Vi gör det även enklare och mer attraktivt för skogsägare att på frivillig väg skydda mer skog med höga naturvärden.

Kunskap om värdefull natur ska utvecklas

Vi har stoppat förslaget om att radera all data om höga naturvärden och skyddsvärd skog. Istället ser vi till att inventeringen av värdefull natur utvecklas med nya metoder så att vi fortsatt kan få kunskap om läget i skogen.

Överenskommelsen innebär att regeringen lägger fram en skogspolitisk proposition och en lagrådsremiss om reformerat strandskydd.

Du kan läsa mer om överenskommelsen genom att klicka här. Avslutningsvis, en dag som denna gör mig ytterst stolt över att vara miljöpartist och få se vad vi lyckats åstadkomma – för strandskyddet, skogen och allemansrätten!

I SVT/Novus senaste väljarbarometer är det Miljöpartiet som gör den största ökningen av alla partier, vilket är glädjande!

Den positiva trenden för oktober håller i sig, stödet för Miljöpartiet ökar rejält. Klimatet blir en allt viktigare fråga för väljarna och då är det logiskt att Sveriges enda klimatparti växer. Med mindre än ett år kvar till valet kan mycket hända och det är viktigt för oss i Miljöpartiet att vi kan visa på att vår politik gör skillnad. Samtidigt är klimatkrisen allt mer oroande och ska Sverige lyckas med klimatomställningen så behövs ett starkt klimatparti i regering.

Även i DN/IPSOS oktobermätning står Miljöpartiet för den största ökningen (1,2 %). I SKOPs oktobermätning står vi för den näststörsta ökningen (1 %).

Noterbara skillnader i opinionsmätningar:

Vi matas regelbundet av opinionsmätningar av varierande storlek och kvalitet. Men det finns skillnader som är värt att notera. De större undersökningarna är Sifo, SCB och Novus. I den här undersökningen har 3660 personer svarat. Det kan jämföras med exempelvis IPSOS med 1550 svarande samt SKOP, Sentios eller med endast c.a. 1 000 som svarat.

Skogsdebatten är polariserad, vilket egentligen är märkligt – då alla aktörer verkar ense om en sak: Skogen har en viktig roll att spela för klimatet.

Det som är debattens kärnfråga är dock framförallt hur skogsbruket kan bedrivas hållbart och på vilket sätt skogen kan hjälpa till i klimatomställningen.

Den svenska skogens centrala roll för klimatet:

Den svenska skogen kan förse oss med biobränslen som alternativ till fossilt. Den kan förse oss med trä som ett klimatsmart alternativ till betong. Skogen är dessutom världens äldsta, bästa och mest beprövade CCS-teknologi. Den andas in och lagrar koldioxid, och förser Jordens atmosfär med livsviktigt syre.

Dessutom får vi inte bortse från den ekonomiska betydelse skogen har. Det svenska skogsbruket utgjorde under år 2020 6,5% av den totala exporten. De som sammanlagt arbetar inom skogsbruket utgör 2% av den totala svenska arbetskraften.

Men, en sak är viktig att komma ihåg: Skogen kan inte tillgodose alla behov som lyfts upp i debatten.

Den svenska skogen är inte ens i närheten av att kunna räcka till som biodrivmedel för att ersätta alla fossila bränslen, byggmaterial för alla hus och möbler, förpackningsmaterial, pappersmassa, biobränsle i fjärrvärmeverk och koldioxidlagring samtidigt. När vi ser på skogen måste vi därför ha ett helhetsperspektiv.

Tid är något vi inte har…

Inom EU’s skogsstrategi emfaseras skogens roll som kolsänka – det vill säga skogen ska arbeta för att minska mängden koldioxid. Därigenom ska mängden naturskog i EU ökas till 30% (notera: naturskog är ej samma sorts skog som naturreservat). Flera debattörer i Sverige menar att EU bortser från att Sverige redan har ett koldioxidkretslopp. Kalhyggen återplanteras, skog återväxer och när den gör det tjänar den in den koldioxid som tidigare släppts ut. Dessa debattörer menar att det svenska skogsbruket redan i grunden är hållbart, samt att en omställning riskerar störa skogen som exportråvara.

Vad dessa debattörer väljer att bortse från är tidsaspekten. Sverige ska bli koldioxidneutralt fram tills 2040, men skog tar hundra år på sig att växa. Under de första tio åren av sin existens kommer kalhyggena genom nedbrytning av stubbar och döda växtorganismer, samt frånvaron av träd, att vara en nettoutsläppskälla för växthusgaser. Först efter 25-30 år har den nya skogen börjat bli en kolsänka.

Den svenska skogen lagrar just nu 43 miljoner ton CO2. Detta motsvarar 84 % av Sveriges totala utsläpp på 51 miljoner ton, vilket givetvis är bra. Men den svenska skogens potential att agera kolsänka är mycket större än så. För den totala lagringskapaciteten för den svenska skogen ligger på 123 miljoner ton vilket motsvarar nästan 2,5 gånger Sveriges totala utsläpp!

Märk väl: Vår linje är inte att Sverige ska upphöra med skogsbruk eller att nyttja skogens produkter. Snarare vill vi visa på den potential i de 80 miljoner ton som skogen med dagens konventionella skogsbruksmetoder inte tar upp, något som de flesta av våra skogsägare förstår att uppskatta.

De flesta skogsägarna är nämligen inte en del av det svenska exportskogsbruket som det ser ut idag. Det är tiotusentals små hemmansägare för vilka skogen snarare än att vara ett skogsbruk är en kapitalbesparing eller försäkring, som då och då avverkas när en ny bil eller skoter ska inköpas.

Det mesta av skogsmarken i Norrland ägs dock av några få stora skogsbolag. De bedriver ett konventionellt skogsbruk, ofta med stora kalhyggesytor som följd. Dessa driver också linjen att naturskogen i högre utsträckning än idag bör avverkas – det vill säga mängden hyggesskog ska ytterligare växa, för att täcka in de motstridiga “klimatbehov” som alla omöjligen kan täckas in. Därför är det inte förvånande att tankar på att utöka mängden naturskog skrämmer dessa skogsbolag, vilka enligt sig själva främst drivs av en oro över klimatet och en vilja att visa hur positivt den svenska skogen kan bidra.

Skogsbolagen har dock inte några skäl att oroa sig för klimatet ifall mängden hyggesbruk minskar. Dels innebär det att nettoutsläppen går ner, och dels innebär det att andra delar av den svenska ekonomin – som exempelvis industrierna och byggsektorn – kan få mjukare möjlighet till omställning. Vi måste som sagt se till ett helhetsperspektiv, inte bara på skogen – och med mer ostörd skog som faktiskt får möjlighet att arbeta behöver inte klimatmålen stå i konflikt med våra mål om biologisk mångfald.

Återigen har Kommunalråd Anders Ågren (M) framfört sitt partis åsikter angående elfrågan i Sverige – att Sverige har elbrist och att vi därför bör bygga kärnkraft. Elbristen i den berättelsen bygger dessutom på att “Miljöpartiet bedriver en extrem politik och verkar för att kärnkraften ska läggas ner.” Det fascinerande är att inget i den berättelsen är sant.

Dessvärre är det idag många som tror att Sverige har ett elunderskott till följd av nedstängningen av kärnreaktorer i södra Sverige, vilket lett till att elpriserna under de senaste åren ökat. I den berättelsen vilar den största delen av skulden på Miljöpartiet.

Sanningen är dock att Sverige är en stor nettoexportör av el och att vår elexport stadigt ökat. Enligt Energimyndigheten beräknas elexporten öka från 25 till 38 terawattimmar bara under de närmaste två åren.

Däremot är det helt sant att elpriserna stundtals är höga, i synnerhet i södra Sverige. Det är något som är verkligt, konkret och svider i plånböckerna.

Så varför pendlar elpriset så mycket? Det finns två huvudorsaker: Det svenska kraftnätets begränsning och den avreglerade elmarknaden. En majoritet av Riksdagens partier, däribland Moderaterna, valde att avreglera elmarknaden, med argumentet att ökad konkurrens skulle ge lägre elpriser till konsumenten. De valde även att integrera vår elmarknad med det europeiska nätet, vilket innebär att priserna påverkas av läget i Europa. Dessutom bolagiserades kraftnätet.

När konservativa talar om svensk energipolitik påstås felaktigt att Sverige har en extrem och ideologiserad elpolitik. Men om vi kastar ut blickarna mot Europa kan vi se exempel på länder vi absolut inte vill ha som förebilder. Efter Fukushima-olyckan 2011 bestämde sig Tyskland för att lägga ner all kärnkraft under 2010-talet, utan att ha en färdig energistrategi, vilket gjort landet beroende av rysk gas och av projektet Nord Stream 2 som utgör ett hot mot säkerhetsläget i Östersjön.

Finland å sin sida har sedan två årtionden tillbaka strävat efter att bli självförsörjande på kärnkraft. Kärnkraftverket Pyhäjoki, bara lite över tio mil från Luleå, Piteå och Skellefteå, har varit i planeringsstadiet under vad som känns som en evighet. Den senaste nyheten är att byggtillståndet försenats till 2022, varpå kärnkraftverket nu tidigast beräknas stå färdigställt 2029. Olkiluoto 3 som skulle tagits i drift 2009 har försenats i mer än ett decennium och beräknas tas i drift 2022. Kostnaderna för denna nya reaktor har skenat till närmare 200 miljarder kronor.

Under det senaste decenniet har Finland i väntan på sin nya kärnkraft nettoimporterat totalt 171 terawattimmar.  Sverige valde en annan väg, en omställning mot förnybar elproduktion i kombination med energieffektivisering. En framgångsrik väg som lett till att Sverige under samma decennium nettoexporterat 148 terawattimmar.

Om vi skulle gå på linjen som Ågren, Åkesson och Kristersson förordar skulle vi få vänta i 15-20 år på dyr, olönsam och miljöskadlig kärnkraft. Samtidigt har Svenska Kraftnät nu fått in ansökningar på 135 gigawatt i havsbaserad vindkraft vilket motsvarar 500 terawattimmar i årlig elproduktion. Detta är mer än 10 gånger mer i årlig elproduktion än vad svensk kärnkraft totalt producerar i Sverige.

Det förbluffande är att det konservativa blocket envisas med att kämpa emot marknadens aktörer i deras iver att med skattemedel tvinga fram olönsam och miljöfarlig kärnkraftsel. De vill därigenom “ta ansvar” för Europas elbrist med våra svenska skattebetalares pengar. Enligt oss är det helt absurt.

Björn var också en av få i den politiska tuffa världen som vågade vara sig själv. Jordnära och öppen, det var så lätt och skönt att kunna prata med varandra om hur man faktiskt mådde och hade det. Men med Björn var det även lätt till skratt och glädje.

Vila i frid!

Vi är ett öppet och demokratiskt parti där alla medlemmar har full rätt att komma med förslag till kongressen. Alla medlemmar har full rätt att tycka till om varandras förslag. Och på kongressen avgörs demokratiskt vilka förslag som bifalles eller avslås.

Public Service ska förbli fri och oberoende

Det är ytterst viktigt med fri och oberoende media i en demokrati. Här har public service en särskild roll då den ej ägs av någon privat aktör utan ägs av oss alla. Vi ska inte politiskt gå in och styra vad det är de ska fokusera på i sina nyhetssändningar.

Även i rådande läge med en klimatkris som kan få allvarliga konsekvenser för oss andra runt om i världen, kan vi aldrig tillåta oss som parti att styra vad public service ska rapportera om i sina nyheter.

Vi kan kräva att vi ska ha en objektiv, oberoende och granskande nyhetsrapportering. Då kommer det som en naturlig följd att för samhället viktiga nyheter rapporteras, så som Covid, kriminalitet, klimat, etc.

Ett demokratiskt och öppet parti

Miljöpartiet har c.a. 10 000 medlemmar och vår interndemokrati är stark. Vi har högt till tak och alla är välkomna att komma med förslag och idéer (motioner) till vår kongress som är vårt högst beslutande organ. Inför årets kongress har över 300 motioner inkommit. En av dessa som fått stor medial uppmärksamhet är ett förslag om mer fokus på det allvarliga klimatläget i SVTs nyhetsrapportering. Partistyrelsen har tydligt föreslagit att motionen ska avslås. Jag tillhör en av alla medlemmar i Miljöpartiet som i linje med partistyrelsen är klart emot denna motion. Partistyrelsens motivering är tydlig:

”Självklart tycker partistyrelsen det vore bra om media rapporterade mer om den allvarliga klimatkris vi befinner oss i. Men politiken ska absolut inte gå in och styra vad media skriver om.”

Det är en linje som jag fullt ut stödjer och tycker är självklar.

I slutändan är det vår kongress som avgör vilka av alla motioner som bifalles och som avslås. Fram till dess är det fritt fram för alla medlemmar att öppet förespråka eller avstyrka förslag som inkommit. Så fungerar vår interndemokrati, öppet och högt till tak. Det är något som jag uppskattar starkt med Miljöpartiet.

I tisdags publicerades min debattartikel i VK, med anledning av IPCCs senaste rapport om det allvarliga klimatläget. För att kunna begränsa klimatkrisen och dess konsekvenser för mänskligheten, behöver vi självklart tydliga mål och visioner, konkret handling och fokus på lösningar. Men det behövs också en krisinsikt över den eskalerande klimatkrisen.

Nu har IPCC, FN:s klimatpanel, släppt den första delen av deras sjätte stora rapport. Det är åtta år sedan senast. Och återigen visar FN:s klimatpanel att läget nu är ännu allvarligare än då den senaste rapporten släpptes. En global uppvärmning på en och en halv grad kommer vi högst sannolikt att nå och passera under nästa årtionde.

Min och mitt partis strategi har varit att inte låta alarmistiska. Och särskilt inte apokalyptiska. Risken är att tas på mindre allvar, och att vi dessutom ses som det där enkelspåriga enfrågepartiet som vi som är på insidan inte känner igen oss i. Strategin har varit att istället prata visionärt om vart vi vill och konkret om hur vi vill nå dit.

Det finns så många fördelar med att ställa om – för oss alla. Fler gång- och cykelleder samt utökad kollektivtrafik leder till bättre luft och mindre buller. Vi får en stad som kräver mindre vägar, där det blir lättare för våra barn och unga att tryggt cykla eller gå till sina vänner och fotbollsträningar.

Vem vill inte bo i en grön stad med naturen runt hörnet?

Och med den nya gröna industrirevolutionen i norr, med batterifabriker och fossilfritt stål, så blir det lättare att visa att klimatomställningen även berör svenska jobb och företag. Vi lever i en tid där ett renodlat elbilsföretag, Tesla, nu i sommar uppnådde ett högre marknadsvärde än vad de sex högst värderade konkurrenterna var värda – tillsammans. Klimatomställning ger konkurrenskraft.

Vem vill inte att våra företag får rätt förutsättningar för att ligga steget före istället för att hamna på efterkälken?

I Umeå har Miljöpartiet i pratat om det pådrivande arbetet för att införa kommunalt samordnad varudistribution, infört klimatinvesteringar i mångmiljonklassen, ständigt prioriterat busstrafiken samt breda och säkra gång- och cykelvägar som är farbara även på vintern, och stärkt laguppställningen inom hållbar upphandling.

Miljöpartieti har försökt förklara varför just dessa lösningar är lågt hängande frukter som är viktiga att prioritera framför andra för att ställa om till ett hållbart samhälle.

Men ibland så är det som behövs allra mest inte visioner och lösningsfokus, utan snarare krisinsikt. Vi kan prata visionärt om hur ett grönt samhälle är ett bra samhälle, och vi kan diskutera lösningarna för att ta oss dit.

Men vad är det värt för någon utan krisinsikt? I brinnande klimatkris kampanjar Västerbottens nästa största parti för sänkta bensin- och flygskatter.

Många andra hör och upprepar IPCC:s formuleringar men formuleringarna verkar mindre närvarande när det verkligen kommer till kritan — när det handlar om att prioritera så är alltid något annat viktigare. Man påminns om vad chefen för FN:s miljöprogram UNEP, Inger Andersen, sa när klimatrapporten släpptes: ”Världen har hört – men inte lyssnat.”

Ja, vi måste se att det finns hopp. Och lösningar. Men också en fruktansvärd kris som blir värre och värre.

Nils Seye Larsen, gruppledare Miljöpartiet Umeå och ordförande i kommunstyrelsens hållbarhetsutskott