Etikett: regering

Isabella Lövin avgår – ett viktigt val väntar för Miljöpartiet

Av , , 1 kommentar 1

Idag nåddes vi av nyheten att Isabella Lövin – språkrör för Miljöpartiet, miljö- och klimatminister samt vice statsminister – lämnar politiken. Jag vill tacka henne innerligt för hennes ovärderliga insats för klimat och miljö, såväl i Europaparlamentet som i regering. Det måste ha varit ett svårt beslut och jag låter henne själv få beskriva hennes beslut genom att publicera hennes debattartikel.

Nu väntar ett av de viktigaste valen i Miljöpartiets historia – att finna den färgstarke efterträdaren som med kompetens och engagemang kan lyfta partiets förtroende bland allmänheten, tillsammans med Per Bolund.

Här kommer hennes debattartikel:

Vi kan aldrig ta demokratin för given.

I grunden handlar det om att makten inte ska ärvas eller tillkämpas med våld, utan att den ska vara till låns, som ett förtroende, en begränsad tid. Det handlar om att medborgarna själva ska engagera sig, och axla ett ansvar. Demokrati- och medborgarrättskämpar världen över kämpar för att kunna få det ansvaret. I Sverige har vi det.

Jag gick in i politiken för snart tolv år sedan. Jag hade då jobbat ett halvt yrkesliv som journalist, och hade skrivit en prisbelönt bok, Tyst hav, om den vettlösa utfiskning som håller på att tömma våra hav. Den fråga som sysselsatte mig då var främst: varför gör ingen något åt detta? Hur kan det få vara såhär?

Sedan fick jag frågan av Miljöpartiet om jag inte ville göra något åt det själv. Kandidera till EU-parlamentet och försöka ändra på fiskepolitiken. Efter lång betänketid bestämde jag mig för att göra det. Om inte jag, vem? Om inte nu, när?

Ett demokratiskt samhälle förutsätter att medborgare engagerar sig i det gemensammas bästa. Så enkelt, men också så svårt är det. I varje land finns krafter som inget hellre vill än att människor ska tycka att demokrati är för jobbigt och ineffektivt, att det är bättre lämna över makten till ”en stark ledare”, eller en populist som basunerar ut enkla svar på svåra frågor.

Men ett hållbart samhälle byggs inte så. Ansvaret för ett bra samhälle, där våra medmänniskors, djurs och kommande generationers intressen tas till vara måste vi själva ta, varje dag. I våra relationer, på jobbet, som konsumenter och faktiskt också, om vi har möjlighet, i politiken.

Ungefär så resonerade jag den dag då jag gick in i Miljöpartiet, utan höga förväntningar på politikens kraft att förändra. Men jag har blivit positivt överraskad.  Miljöpartiet, som bärs upp av alla de gräsrötter som kämpar outtröttligt på alla nivåer i samhället, gör gång på gång en oerhörd skillnad.

Jag är i dag djupt tacksam för det parti som gjort det möjligt att reformera fiskepolitiken, få en klimatlag på plats, klimatsäkra biståndet och skydda tusentals områden med värdefull natur. Och jag är glad över att jag fått chansen att bidra.

Men efter snart tolv år i politiken är det nu dags för mig att bestämma hur länge jag vill fortsätta som partiets språkrör. Antingen kan jag lämna min plats nu, så att partiet har möjlighet att välja ett nytt kvinnligt språkrör i god tid till valrörelsen 2022. Eller också ska jag satsa på att ge allt i fem år till, i enlighet med partiets rotationsprincip.

Det har inte varit ett lätt beslut att ta, men jag är övertygad om att det jag kommit fram till är bäst för både mig och partiet. Efter fyra år som språkrör, under en politiskt mycket turbulent tid med bland annat övergångsregering, ett helt nytt blocköverskridande samarbete och coronakris, längtar jag efter att växla ner tempot och ha mer tid för skrivande och för min familj.

Och jag är trygg i att partiet har så många goda kvinnliga företrädare som kan ge ny kraft, och som får de bästa förutsättningarna att bygga ett långsiktigt starkt språkrörs-team tillsammans med Per Bolund, och ge partiet en riktig nystart. Klimatet är vår tids ödesfråga, och ska vi ha en chans att mota denna kris, behövs ett starkare Miljöparti.

Jag avser självklart fortsätta arbeta med full kraft som minister och språkrör tills språkrörsvalet är klart, i början på nästa år. Därefter lämnar jag politiken, men aldrig mitt engagemang, och inte min känsla av ansvar för demokratin. Jag ser med oro på sviktande medlemstal i alla politiska partier, och jag hoppas innerligt att den trenden ska vända.

Min övertygelse är att dörrar ska vara öppna i ett politiskt parti, både för in- och utträde. Bara så kan demokratin hållas levande.

Isabella Lövin, språkrör för Miljöpartiet de gröna, miljö- och klimatminister samt vice statsminister

Volymmålet drivs för att splittra regeringen

Av , , 1 kommentar 5

I år befinner sig enligt UNHCR drygt 80 miljoner människor på flykt runtom i världen. Antalet flyktingar globalt har stadigt ökat och är nu betydligt fler än det uppmärksammade året 2015. Men de kommer inte längre till Sverige.

Att det blivit svårare att ta sig in i EU är givetvis en förklaring, men medan antalet asylsökande i EU har sjunkit med drygt hälften sedan 2015 så har det minskat med nästan 90 % i Sverige. Så varför söker sig inte flyktingarna längre till Sverige?

Hittills i år har 2 523 asylsökande beviljats uppehållstillstånd i Sverige vilket är historiskt lågt. Fortsätter trenden så kan i år bli det år med lägst antal beviljade asylansökningar – under de tre senaste decennierna. Förutom att antalet inkomna asylansökningar stadigt minskat har även bifallsandelen stadigt minskat. Färre söker sig hit och färre av de som kommer får beviljat uppehållstillstånd.

När Sverige år 2015 införde ID-gränskontroller och tillfälligt ändrade utlänningslagen vilket innebar att fler fick avslag och de tillstånd som gavs endast var tillfälliga så skickade det en tydlig signal till flyktingar runtom i världen: Sverige är inte längre en säker tillflykt. Att den signalen nått fram är väldigt tydligt och det är den andra viktiga förklaringen till att antalet asylsökande minskat med nästan 90 %.

Det är därför så märkligt att en politisk majoritet först nu när antalet asylsökande är lägst på över 30 år verkar vilja införa ett volymmål och en stramare migrationspolitik. Än mer absurt blir det att ihärdigt kalla Miljöpartiet för ett extremistiskt parti som vägrar ta ansvar. Glöm inte bort vem Alliansen stolt samarbetade för att nå en migrationspolitisk uppgörelse 2010: Miljöpartiet. Eller som Alliansen och Socialdemokraterna stolt samarbetade för att nå en migrationspolitisk uppgörelse 2015: Miljöpartiet.

Att vi i Miljöpartiet nu reagerar mot de förslag som Moderaterna vill driva igenom är för att de är absurda och inhumana. Att asylsökande ska leva på tillfälliga uppehållstillstånd som ska förlängas vart annat år och aldrig får möjlighet att söka permanent – alldeles oavsett situationen i hemlandet – är inte bara inhumant, det är dessutom kontraproduktivt då det avsevärt försvårar individens eller familjens möjligheter att integreras i Sverige. Volymmålet, de evigt tillfälliga uppehållstillstånden, det skärpta försörjningskravet och försvårandet av familjeåterförening är inte förenligt med asylrätten, strider barnkonventionen och är en migrationspolitik som fram tills för bara något år sedan endast stod skrivet i Sverigedemokraternas partiprogram.

Det är alldeles uppenbart att vindarna vänt i Sverige. Men medan Moderaterna väljer att vända kappan efter vinden och bygga sitt partiprogram på opinionsmätningar så väljer vi att stå fast vid vår humanitära ideologiska värdegrund. Vi väljer att stå fast vid en politik som bygger på fakta snarare än fördomar och ovidkommande tycken.

Så varför driver Moderaterna på för fullt nu med deras hårda migrationspolitik? Och varför vill de tvinga Socialdemokraterna att inte förhandla med oss i Miljöpartiet? Svaret är enkelt, de vill splittra regeringen. Det är något som Socialdemokraterna borde ha listat ut innan de gav sig i kast med att dansa med i Kristerssons vals.

 

Slakten av AF – en lekstuga för okunniga politikerbroilers

Av , , Bli först att kommentera 9

Det är egentligen fullständigt vansinnigt. Myndigheten med ansvaret för arbetsmarknaden i hela landet har blivit en lekstuga för okunniga och ideologiskt radikala politiker. Nu flyr medarbetare Arbetsförmedlingen i den totala oklarheten som råder, de lämnar ett sjunkande skepp och jag har väldigt svårt att se hur vi ska kunna rädda Arbetsförmedlingen.

April 2018. Valrörelsen började sakta men säkert komma igång när vi nåddes av nyheten att Alliansen ville lägga ner Arbetsförmedlingen. Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen, blev innerligt upprörd och provocerad av Alliansens totala utdömande av en hel statlig myndighet – samtidigt som man var så fullt övertygad om att marknaden skulle sköta allt så mycket bättre.

Nu råkar det vara så att jag under flera år haft ett gott samarbete mellan företaget som jag drev och Arbetsförmedlingen. Genom det nära samarbetet fick jag lära känna arbetsförmedlare som arbetat för AF i decennier. Med en stor kompetens och erfarenhet kunde de berätta om de hinder som de upplevde – för att kunna göra jobbet så som de ville . För de hade kunskapen, de hade idéerna och brann fortfarande för deras viktigaste uppgift – att få människor i arbete.

Men ingen hade lyssnat på dem. Istället drabbades de av ständiga omorganiseringar, nya direktiv och omfattande regelförändringar – allt detta initierat högst upp från politiker som tror sig veta bäst.

Där var Alliansen under Reinfeldts regering högst delaktiga. Förutom alla reformförändringar, stöd som togs bort, nya stöd som infördes, hårdare krav på de arbetslösa, rejäla sparkrav på AF där en av tio anställda fick gå, så tillsatte man dessutom en generaldirektör – Angeles Bermudes-Sandkvist som senare sparkades under skandalomsusade förhållanden.

Handläggarnas roll förändrades. Nu skulle de inte längre arbeta direkt med matchning av arbetssökande gentemot det lokala näringslivet. Det skulle istället privata aktörer – jobbcoacher – utföra. Handläggarna skulle nu bara fokusera på kontorsarbetet, registrera arbetslösa, kontrollera att de sökte jobb och besluta om utbildningar eller annat som den arbetssökande fick gå på.

Det är därför så magstarkt av Alliansen att sedan döma ut alla anställda på myndigheten för att inte vara kapabla till att fixa jobb åt arbetslösa – när man själv i makten gjorde sitt yttersta för att hålla handläggarna kvar på kontoret.

Man lyssnade aldrig på medarbetarna. Man gav dem ingen möjlighet att få utforma jobbet som de ville. Man tog inte till sig av deras erfarenhet, kompetens och idéer.

Istället gick man nu till val på att lägga ner hela AF. Men jag måste erkänna att jag hade svårt att tro att de på fullaste allvar skulle göra allt för att genomföra avvecklingen.

Till och med när jag läste punkten i överenskommelsen med regeringspartierna hade jag svårt att tro att det skulle förverkligas så snart:

Arbetsförmedlingen reformeras i grunden. Staten har genom Arbetsförmedlingen myndighetsansvaret för arbetsmarknadspolitiken, men ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben.

Men så kom M och KDs budget, och den kraftiga nedskärningen av AFs budget blev ett kallt uppvaknande. Och sedan började regeringen där vi i Miljöpartiet sitter med presentera ett förslag på total reformering av Arbetsförmedlingen – vilket varit ett av Centerpartiets och Liberalernas viktigaste krav i regeringsförhandlingarna.

Jag har tidigare försvarat överenskommelsen som helhet och gör det än nu. Hårda förhandlingar har legat bakom överenskommelsen. Vi har alla fått ge och ta. Men det var också den enda möjligheten för Sverige att i en så splittrad riksdag få till en regering.

Jag var tydlig i valrörelsen med mitt motstånd mot detta förslag. Nu landade överenskommelsen ändå i att vi i Miljöpartiet och Socialdemokraterna fick ge med oss när det gäller Arbetsförmedlingen.

Så vad är det som händer nu? Vänsterpartiet gör allt för att bromsa reformeringen av Arbetsförmedlingen. Är det så konstigt? Nej, de gör ju det helt i enlighet med vad de gick till val på. Men så plötsligt kovänder M och KD totalt! De som själv ivrigt drivit på för att lägga ner AF – det var ju deras vallöfte! – har nu plötsligt inga problem med att sätta sig i samma båt som Vänstern, backa upp deras krav för att få chansen att välta en minister från S.

Det viktigaste vi kan göra nu för att rädda AF och minska de skadliga konsekvenserna är följande:

  1. Bromsa reformeringen av AF
  2. Skapa lugn och trygghet i verksamheten
  3. Lyssna på medarbetarna!!

Förhoppningsvis är det sista gången som en riksdagsmajoritet så ivrigt vill riva ner en befintlig statlig myndighet i grunden – utan att ha ett väl utarbetat alternativ, annat än en stark övertro på den fria marknaden och det kommunala självstyret.