Etikett: Miljöpartiet

Storgatans trafikbelastning är ohållbar! Boende drabbas av hälsoskadliga utsläpp och buller.

Av , , 2 kommentarer 7

Storgatan från centrum och västerut – mellan Västra Esplanaden och Backenvägen – har de senaste åren haft en kraftig ökning av biltrafik och tunga transporter. Storgatan används ofta som genomfartsled mellan de västra stadsdelarna och centrum, i ett växande Umeå är det därför en naturlig följd att trafiken på Storgatan ökar. Dessutom har en hel del nya bostäder byggts och fler är på gång, bland annat vid Brinkvägen och Kvarnvägen.

Men Storgatan är inte gjord för att mäkta med en sådan trafikökning. Redan idag är vägen trång och det finns inte tillräckligt med yta på trottoarerna för att kunna ha separata gång- och cykelleder med tillfredsställande bredd. Det är en äldre stadsdel i Umeå med fastigheter alldeles intill gatan, varav ett flertal är äldre kulturminnesmärkta byggnader.

Trafiken är stundtals så tät med bilar och tyngre fordon att bullernivåerna når långt över acceptabla gränsvärden. Så även utsläppsnivåerna så som bland annat kväveoxid. Detta drabbar inte bara de boende utan även alla verksamheter i anslutning till vägsträckan: Vård- och omsorgsboende, förskolor, hälsocentral, daglig verksamhet, företag, butiker med mera.

Denna trafiksituation är redan idag ohållbar och direkt hälsoskadlig! I takt med att ytterligare nya bostadsområden står färdigställda i området förvärras situationen ytterligare.

I våras blev jag kontaktad av oroliga boende längs med Storgatan som gjorde mig varse om situationen. Jag uppskattar innerligt när invånare kontaktar mig för att uppmärksamma mig om existerande problem, och jag beundrar deras engagemang för den utgår ifrån en omtanke för människorna i området – i synnerhet barnen. Det är med deras hälsa i primärt fokus som jag valt att fördjupa mig i frågan, och det ligger helt i linje med den viktigaste frågan som jag arbetar med politiskt: Den hållbara utvecklingen av Umeå.

Trafiksituationen i Umeå är något som jag varnande lyft vid ett flertal tillfällen i kommunfullmäktige, planeringsutskott, byggnadsnämnd och i vårt budgetsamarbete med Socialdemokraterna. Nu är läget direkt ohållbart på denna del av Storgatan, men jag ser tyvärr en uppenbar risk att detta bara är början. I takt med att Umeå växer så växer även trafiken. Det är därför så viktigt att tänka rätt från början och göra sitt yttersta för att leda över den dagliga trafiken till att allt mer ske med de hållbara färdsätten – gång, cykel och kollektivtrafik.

Det finns all anledning att oroas inför framtiden. Om Umeå lyckas med sitt mål om 200 000 invånare år 2050 och vi fortsätter att resa som idag, så kommer biltrafiken i centrala Umeå att öka med 95 %!

Även om vi lyckas leda över resandet så att andelen resor som görs med hållbara färdsätt (gång, cykel- och kollektivtrafik) går upp från dagens 50 % till 65 % så kommer fortfarande biltrafiken att öka med 35 %. Så vi har ett stort arbete framför oss för att ställa om trafiken så att Umeå förblir en stad med en hållbar livsmiljö.

Det är inte bara för miljö och klimat som biltrafiken och de tunga transporterna måste begränsas. Det är i synnerhet för hälsan. Vi lär oss successivt allt mer om den fara för hälsan som utsläpp och buller innebär. Varje år dör i Sverige 7 600 personer i förtid på grund av luftföroreningar. Med förtid menas att personerna förlorat i genomsnitt 11 levnadsår. Ny forskning från Lunds universitet och Region Skåne visar även att luftföroreningar kan vara mycket skadligare för fostret under graviditeten än vad som hittills varit känt. Som följd av partiklarnas påverkan på moderkakan ökar risken för havandeskapsförgiftning, att barnet blir tillväxthämmat och kan födas för tidigt. Utöver detta innebär tungt trafikerade stadsgator en uppenbar risk för olyckor där fotgängare och cyklister kan drabbas av livshotande skador. Särskilt utsatta är våra barn och unga som växer upp i vår stad.

Det är viktigt att det finns en tydlig plan och färdriktning för ett växande Umeå. Därför är jag en klar förespråkare av att vi försöker hålla oss till den översiktsplan för Umeå som är väl genomförd med ett tydligt fokus på hållbar utveckling. Däri står ytterligare en viktig aspekt gällande trafiksituationen skriven:

Någon fysisk möjlighet att skapa ytterligare körytor för bilar finns inte i de centrala stadsdelarna. Det gäller istället att använda befintligt gatunät så effektivt som möjligt. Därför behöver en större andel av resorna ske med gång-, cykel- eller kollektivtrafik så att fler förflyttningar ryms på samma vägyta. Omställningen av transportsystemet består följaktligen till stor del av att skapa utrymme och framkomlighet för dessa transportsätt.

Sträckan mellan Va Esplanaden fram till Kvarnvägen är enligt den fördjupade översiktsplanen för centrala Umeå inte markerad som del av huvudvägnätet, ändå har den kommit att bli just det – en huvudväg som används av bilar och tunga fordon som transit mellan centrum och Umeås västra stadsdelar. Detta måste åtgärdas omedelbart för situationen som redan idag är hälsoskadlig riskerar att hastigt förvärras.

Oavsett åtgärd så medför det en begränsning för bil och tunga transporter. Men det är nödvändigt att agera nu. Samtidigt måste förutsättningarna för cykel- och gång avsevärt förbättras och då är det oundvikligt att inkräkta på den vägyta som idag är avsedd för biltrafik. Tillsammans med Vänsterpartiet har vi i Miljöpartiet skrivit en motion där vi vill bygga ut en ”supercykelväg” i öst-västlig riktning från Storgatan väster om centrum och vidare ut till de östra stadsdelarna. Detta är något som även Naturskyddsföreningens cykelgrupp ”Cykelstaden Umeå” förespråkat. När dessutom Byggplanerna med nya bostadsområden på norra delen av Ön, Öst på Stan samt Väst på stan förverkligas så framstår vårt förslag som allt mer viktigt och värdefullt för att väva ihop öst och väst med goda cykelförbindelser.

Det finns även en annan möjlighet att begränsa trafiken längs med den omtalade sträckan där vi använder oss av den internationellt framgångsrika modellen med zonindelning av biltrafik i en stad. Då begränsar man möjligheten för biltrafiken att hur som helst fara mellan olika zoner, istället hänvisas de till huvudleder runt zonerna. I bilden nedan illustreras ett exempel där biltrafik och tunga transporter som ska mellan centrum och Zon A – eller än mer västerut – leds till ”Vännäsvägen” Riksväg 92. De förhindras att använda Zon B som en genomfartsled. Däremot är det fullt möjligt för gång, cykel och kollektivtrafik att fara mellan Zon A och B.

 

Men då behöver trafikknuten – korsningen mellan Backenvägen och Storgatan förändras och begränsas. Samtidigt måste stomlinjenätet med busslinje 1 fortsatt fritt kunna färdas genom korsningen. Detta förslag krockar dock med den fördjupade översiktsplanen för centrala Umeå då just denna vägsträcka – Storgatan från Kvarnvägen vidare ut längs med Backenvägen – är klassad som en huvudvägled. Det är där jag anser att trafiksituationen för Storgatan frän Västra Esplanaden och västerut är så pass akut att vi behöver agera nu – även om det riskerar att krocka med översiktsplanen.

Situationen är redan idag ohållbar och hälsofarlig. Det är inte nya utredningar av situationen som behövs för all data finns redan. Det är åtgärder som begränsar biltrafiken och tunga transporter som behövs. Åtgärder som samtidigt förbättrar framkomligheten för gång, cykel och kollektivtrafik. Dessa åtgärder behövs – nu!

Ny kärnkraft: Elöverskottet i Sverige slår nya rekord

Av , , 1 kommentar 7

Behöver Sverige ny kärnkraft? Vad beror kapacitetsbristen i Sverige på? Och hur ser framtiden ut – hur klarar vi omställningen till ett hållbart samhälle med kraftigt minskade klimatutsläpp? Om detta handlar min bloggserie ’Ny kärnkraft’.

Del 2

I del ett som publicerades den 1 augusti lyfte jag upp den mediala och opinionsmässiga ingångsvinkeln – som nästan alltid börjar med frågan: Behöver vi ny kärnkraft i Sverige? Vi har uppenbarligen en kapacitetsbrist i södra Sverige som måste lösas. Där lyfte jag den viktiga följdfrågan som alltid borde ställas när vi diskuterar elförsörjningen i Sverige: Vad beror kapacitetsbristen på? Det är denna fråga som jag ska göra mitt yttersta för att besvara i min bloggserie.

I den här delen ska jag fokusera på den svenska elproduktionen. Producerar vi tillräckligt med el i Sverige och är produktionen tillräckligt jämn?

Varje år publiceras två rapporter som är viktiga i det här sammanhanget: Elstatistik från Energiföretagen för året som gått och energiläget från Energimyndigheten inför nuvarande år. I ”Elstatistik för 2019” står det tydligt:

Sverige nettoexporterade 25,8 TWh el under 2019, alla tiders rekord.

Så här har Svensk nettoexport av el utvecklats sedan kärnkraftverket i Barsebäck stänges 2005:

Det är en enorm utveckling som skett de senaste 15 åren vilket klart bevisar att Sveriges elöverskott blir allt större. Det är främst två faktorer som medfört att Sveriges elöverskott successivt ökat: För det första har utbyggnaden av vindkraft i synnerhet men även andra gröna energislag ökat markant. För det andra har vår elkonsumtion minskat.

Sverige skiljer sig dock från exempelvis Danmark då nästan samtliga av våra vindkraftverk är på land medan andelen havsbaserad vindkraft är minimal. I Danmark existerar idag flera större havsbaserade vindkraftsanläggningar. Den stora fördelen med havsbaserad vindkraft är att vindtillförlitligheten är avsevärt större vilket gör produktionen mer stabil och tillförlitlig. I Danmark satsar man nu även fullt ut på lagringsmöjligheter av överskottsel från vindkraft med hjälp av vätgas. Det är ytterst intressant i synnerhet nu när EU beslutat sig för att göra en historisk satsning på vätgasproduktion, lagring och distribution. Även produktion med solceller ökar kraftigt, 53,5 % på ett år (!) men förblir sammantaget en ytterst liten del av vår elproduktion.

Sedan har vi den andra faktorn bakom det allt större elöverskottet: Den minskade elanvändningen i Sverige:

Elanvändningen i Sverige har minskat över tid vilket är ytterst intressant och skulle kunna ge indikation över hur framtiden ser ut. Det fanns en oro att den enorma digitaliseringen i vårt samhälle med en stark ökning av antal datorer, mobiler, paddor och annan elektronik i hushåll och på jobbet, avsevärt skulle öka vår elkonsumtion. Utöver det har den elektrifierade järnvägen utvecklats starkt med en fördubbling av persontrafiken sedan slutet av 90-talet. Även godstrafik på järnväg har utvecklats starkt. Slutligen har vi sett en kraftig ökning av antal elektrifierade fordon de senaste åren om än de står för en liten del av alla fordon totalt. Men i takt med denna utveckling har det även skett stora energieffektiviseringar på olika plan vilket medfört att vi rentav förbrukar mindre el nu än vi gjorde för 20 år sedan! Detta är något som definitivt bör tas i beaktande när vi spånar in i framtiden.

Då kommer vi till en sista fråga som är viktig och det är om elproduktionen är ojämn och svajig. I den elproduktion som vi har idag är svaret nej. Detta då den huvudsakliga elproduktionen i Sverige fortsatt kommer från stabila produktioner så som vattenkraft, värmekraftverk och de befintliga kärnkraftverk vi har idag. Dessutom finns tillfälliga anläggningar drivna av fossila bränslen som snabbt kan sättas igång utifall en akut brist i produktionen uppstår. Möjligheten att successivt fasa ut de två sistnämnda produktionskällorna – kärnkraft och kraftverk som drivs av fossila bränslen – beror på hur snabbt vi kan utveckla lagringsmöjligheter och alternativa miljövänliga produktionsanläggningar. Detta är något som jag kommer att återkomma till i ett senare avsnitt. Men en sak står dock klart: Vi har idag inget behov av ny kärnkraft för att klara stabiliteten i elnätet.

Det som däremot idag är vår stora begränsning vid höga peakar är vårt kraftnät. Sommarens situation i södra Sverige med en plötslig brist på svensk fossilfri el berodde inte på att vi saknade elproduktion i Sverige. I norra Sverige producerades stora mängder överskottsel som inte kunde komma södra Sverige till del utan istället exporterades till Finland. Det är där skon akut klämmer! Om detta återkommer jag i nästa avsnitt.

Det land som vi exporterar mest el till är för övrigt Finland vilket är ytterst intressant. Så här står det som förklaring i ”Elstatistik för Sverige 2019”:

”Bidragande orsaker till den rekordstora nettoexporten är dels den fortsatt svaga kraftbalansen i Finland i avvaktan på starten av Olkiluoto 3…”

Olkiluoto är Finlands stora satsning på ny kärnkraft och denna nya reaktor skulle tagits i bruk 2009. Men 11 år senare har den ännu inte tagits i bruk, och nu hoppas man kunna starta igång den 2021 – 12 år försenad. Den skulle ha kostat c.a. 30 miljarder kr. men beräknas totalt nu landa i 113 miljarder kr! Skenande kostnader och kraftiga förseningar vid bygge av nya kärnkraftsreaktorer i Europa är inget unikt. Detta är något som jag kommer att fördjupa mig i vid ett senare avsnitt.

Så behöver vi bygga ut mer produktion av el i Sverige för att klara vårt lands efterfrågan? Svaret blir självklart nej. Vi producerar redan idag med råge klart över det elbehov som finns i Sverige.

Kapacitetsbristen i Sverige beror inte generellt på att vi saknar elproduktion, utan det beror på något annat viktigt som jag kommer att ta upp i nästa del: Det svenska kraftnätet.

Lika inför lagen? – Nämndemän, opolitiska men politiskt tillsatta…

Av , , 5 kommentarer 5

I Sverige har vi ett system med nämndemän i våra domstolar som står för den folkliga representationen i vårt rättssystem. Det är historiskt naturligt i demokratier med en folklig representation i rättssystem, men hur ”folket” företräds sker på olika sätt i olika länder.

Den folkliga representationen är viktig, men varför ska det gå via partipolitiken?

I ett samhälle där allt färre engagerar sig partipolitiskt och där allt hårdare bedömningar från myndigheter och kommunala förvaltningar leder till rättstvister mellan invånare och offentliga förvaltningar ser jag uppenbara risker med vårt system.

I Sverige är det partierna i kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige som föreslår kandidater och väljer dessa. Förr, när många i samhället var engagerade partipolitiskt, fanns en samhällelig bredd i partierna som kunde motivera för den folkliga representationen. Men under decennier har allt färre valt att engagera sig partipolitiskt. Om än man nu kan kandidera till nämndeman även om man inte är medlem i ett parti så måste det fortfarande gå via ett parti som då föreslår en som kandidat. En snårig väg som få väljer.

Det är i synnerhet i tvister mellan myndigheter och invånare som frågan om folklig representation och opartiskhet ställs på sin spets. Ett tydligt exempel är Försäkringskassan som från 2006 och framåt fått tydliga direktiv från politiken om att begränsa kostnadsutvecklingen inom bland annat personlig assistans och sjukförsäkring. Myndigheten gjorde vad politiken bett dem om och har sedan dess successivt skärpt bedömningskraven vilket medfört att allt fler förlorat rätten till personlig assistans eller sjukersättning. Individernas enda möjlighet att få rätt var genom att överklaga besluten som då gick till Förvaltningsrätten.

Antalet överklagan har successivt ökat markant, men det är nästan alltid myndigheten som går ut som vinnare. Endast i 15 % av fallen dömer domstolarna till förmån för individen mot myndigheten. Det går självklart att resonera att det beror på att myndigheterna vet vad de gör. Samtidigt är det inte så enkelt, för exempelvis Försäkringskassan som allt oftare hamnar i rätten har ett väl uppbyggt system med erfarna jurister vilket är en rejäl kostnad som alla individer inte har möjlighet till för att kunna försvara sig i rätten. Dessutom, om politiker stiftar lagar och ger direktiv till myndigheter så blir det märkligt när sedan politiskt tillsatta nämndemän ska bedöma om myndigheten eller individen har rätt. Då måste vi våga ställa oss den viktiga frågan: Är vårt system rättssäkert? Är vi alla lika inför lagen?

När det gäller migrationsfrågor blir det än mer relevant att fråga sig om vi verkligen är lika inför lagen. I en omfattande utredning av Migrationsverket konstaterade man att man funnit brister i 50 % av asylprocesserna. Ändå dömer Migrationsdomstolarna i 88-94 % av fallen till förmån för Migrationsverket. Variationen är i sig märklig och beror på vilken Migrationsdomstol ärendet kommer upp i. I Göteborg ändrades 12 % av besluten till förmån för individen mot Migrationsverket, i Stockholm endast 6 %. Dessutom har man i migrationsprocesser kapat bort en instans – den som motsvarar Kammarrätten. Då återstår bara Migrationsöverdomstolen som endast i ett ytterst fåtal ärenden beslutar att ta upp ärenden för prövning. Det innebär därmed att frågan om vi alla är lika inför lagen när vi ställs i rätten mot en myndighet blir än mer relevant. (Migrationsdomstolar är identiska med Förvaltningsrätter i deras sammansättning, med en domare och tre politiskt tillsatta nämndemän).

Hela processen har fått mycket kritik från olika håll, bland annat i avhandlingen In court we trust. Det finns mycket att säga om processen och jag tycker att Nanna Töcksberg Zelanos debattartikel, ”Rättsäkerheten bara en kuliss på Migrationsverket” väl sammanfattar bristerna i Migrationsprocessen.

Den folkliga representationen är oerhört viktig att värna! Däremot känns vårt system med partipolitiskt tillsatta nämndemän förlegat – i synnerhet när så få av våra invånare är medlemmar i ett parti.

Det skulle vara på sin plats att utreda vårt rättssystem och se hur andra länder säkerställt den folkliga representationen. Till exempel används jurysystem i ett flertal länder där juryn består av en proportionell representation av befolkningen, lokalt eller regionalt. En modell som oftast används för att välja ut juryn är som följer: De är slumpvis utvalda (dock sammanhängande finns en struktur för att sammansättningen är proportionell) och de som väljs ut har en skyldighet att delta. Men antalet och deras befogenhet varierar. Det är dock viktigt att göra en ordentlig analys av vår omvärld för att finna det system som är mest lämpligt, demokratiskt och rättssäkert för oss.

Avslutningsvis: Miljöpartiet har valt sedan tidigare att ge personer utan partipolitisk tillhörighet möjlighet att via oss kunna bli nämndemän. 2019 valde vi i Umeå på ett medlemsmöte de fyra personer som skulle bli nämndemänskandidater för oss. En av dessa är en kvinna som skrev till oss, som inte är med i Miljöpartiet eller något annat parti och som gärna vill förbli partipolitiskt obunden. Hon ville bli nämndeman och valberedningen gick igenom hennes ansökan för att sedan föreslå henne till nämndeman. På mötet valdes hon vilket för mig personligen känns väldigt glädjande.

Sanningen om ’vänsterjournalister’

Av , , 5 kommentarer 13

I veckan gick Anders Ågren (M) ut med en bloggartikel om att Sveriges journalister är vänstervridna. 30 % av journalisterna skulle rösta på Vänsterpartiet, 70 % sammantaget på antingen S, V eller Mp. Detta bekräftar enligt Ågren bilden av att den svenska journalistkåren är mycket vänstervriden vilket ger en opinionsmässig slagsida åt vänster.

Han hänvisar till en artikel i SVD som publicerades den 25 juli och som har fått en stor spridning på sociala medier, bloggar och högerextrema ”nyhetskanaler” som Fria Tider, Nordfront, Nyheter Idag, m.m. Denna ”artikel” är dock ingen vanlig nyhetsartikel som Ågren och de ovan nämnda högerextrema fake news kanalerna försöker ge sken av. Det är en gästledare i SVD – som är tydliga med deras ideologiska färg: Obunden Moderat.

Den är skriven av Carl-Vincent Reimers, projektledare för Näringslivets Medieinstitut som finansieras via tankesmedjan Timbro av Svenskt Näringsliv. Carl-Vincent är även politiker för Liberalerna och har i tidigare artiklar vädrat sin kritiska syn på Public Service (bl. annat i artikeln ”Till och med Macron reformerar Public Service”).

Det blir aningen märkligt när en öppet högerpolitiskt vinklad artikel framställs som en objektiv nyhet, i synnerhet när dess mål är att framställa svenska journalister som ”vänstervridna”.

Lägg därtill att ”nyheten” i SVD den 25 juli i år handlar om en forskningsrapport som publicerades 2019…

Forskningsrapporten har varit starkt kritiserad. Det var bara ungefär en procent av Sveriges alla journalister som svarat på forskarnas enkät. 95 % av de journalister i Sverige som fått enkäten valde att inte besvara den. Det väcker frågor om både enkäten och dess underlag. I en artikel säger journalistikprofessorn Sigurd Allern från Oslo universitet:

– Det synes jeg er oppsiktsvekkende høyt. Jeg ville normalt sagt at slike undersøkelser ikke burde blitt publisert, fortsetter han.

I ett inlägg på facebook skriver journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert:

Just nu pågår återigen en diskussion om huruvida journalisters partisympatier påverkar journalistiken. Jag välkomnar alltid diskussioner om journalistik och journalister, men en repris på just det här är ganska tröttsamt eftersom diskussionen inte bygger på fakta, forskning eller trovärdigt underlag.

Förutom ovan nämnda kritik om att forskningsrapporten bygger på mindre än 1 % av Sveriges journalister lyfter hon även upp en annan viktig sak: Det finns idag ingen forskning som visar på samband mellan vilket parti en journalist röstar på och den bild som ges i nyhetsmedier. Tvärtom, i en utförlig svensk forskningsrapport – Kampen om mediebilden, utförd av Institutet för Mediestudier – där man valt att fokusera på media under valrörelsen 2018, konstaterade man följande:

”När det gäller behandlingen av partierna och regeringsalternativen är det viktigt att komma ihåg att tidigare forskning tydligt visat att vem som gynnas och missgynnas skiftar, både mellan olika medier och olika valrörelser (Asp & Bjerling, 2014). Eftersom den mer gynnsamma bilden av Alliansen är generell över mediegrupper finns det inget som tyder på att den skulle vara ett uttryck för politisk partiskhet. Än mindre ger resultaten stöd för att nyhetsjournalistiken skulle vara vänstervriden.”

Något som däremot är klart oroväckande men som inte nämns av vare sig Anders Ågren, Carl-Vincent och Näringslivets Medieinstitut eller den forskningsrapport som de hänvisar till, är ägarkoncentrationen av svensk media. 

Ägarkoncentrationen inom dagspressen fortsätter att öka. Inom själva ägarkoncentrationen är en av de viktigaste strukturella medieförändringarna under 2000-talet den ökande andelen stiftelseägda tidningskoncerner. Dit hör Mittmedia, Gota media, NTM och Sörmlands media, samtliga ägda av stiftelser med liberal eller moderat inriktning. Enligt medieforskaren Staffan Sundin expanderar koncernerna för att överleva med målet att fortsätta få ut sitt politiska budskap.

Det farliga med inlägg som Anders Ågrens och Carl-Vincents artikel är att de har två viktiga syften:

  1. Måla upp en felaktig bild av att svensk media är vänstervriden
  2. Så frön av tvivel mot våra etablerade nyhetskanaler – i synnerhet public service – för att legitimera för att de bildar egna ”nyhetskanaler” – så som exempelvis Moderaternas ”Nyheter i Västerbotten”.

Det sårar tilliten till fundamentet för vår demokrati: Objektiv Media granskar makten och oss politiker. Vi som politiker ska inte börja agera som ”journalister” med egna mediekanaler – och journalister ska inte börja agera partipolitiskt för att påverka makten i eget syfte. Rubbar vi denna balans är vi farligt ute.

Som politiker och miljöpartist är jag van att bli granskad. Ett flertal gånger har jag känt att vi blir felaktigt uthängda av media, att ”skandalartiklar” i syfte att såga trovärdigheten för Miljöpartiets företrädare får större fokus än den politik vi rent faktiskt bedriver. Men det ger mig ingen rätt att börja starta egna propagandakanaler som jag snillrikt utformar som en ”sanningens” eller ”verklighetens” nyhetskanal.

Självklart ska media och journalister granskas, så även ägarna bakom mediekoncernerna. Men inte av oss politiker eller stiftelser med tydliga politiska ändamål.

Det är ytterst viktigt – för vår demokrati – att vi värnar tilliten till de etablerade nyhetskanaler vi har, såväl lokalt som nationellt. Att vi har en tillit till yrkesgruppen av utbildade journalister. När kampen om demokratin hårdnar hamnar media ofta i frontlinjen. Då är det en skyldighet för alla som vill värna vår svenska öppna transparenta demokrati att stå upp för objektiv journalistik och de etablerade nyhetskanaler vi har.

Ny kärnkraft: Kapacitetsbrist i Södra Sverige.

Av , , 5 kommentarer 5

Del 1

Behöver Sverige ny kärnkraft? En stabil elproduktion med låga utsläpp – åtminstone när elen produceras? Vi har ju kärnkraft i Sverige sedan mer än ett halvt sekel och produktionen har varit både stabil och olycksfri. Kärnkraften har varit viktig i vår industriella utveckling och en trygg tillgång i vårt välutvecklade välfärdssamhälle.

Men kärnkraftverken är till åren kommen och i stadigt behov av ökat underhåll. Ett kärnkraftverk har redan stängt för gott och framtiden för de övriga är oviss. Under de senaste åren i södra Sverige har utveckling av industrier och nyetablering av företag med produktion riskerat att begränsas på grund av att vi har en kapacitetsbrist i söder. Så i somras startade tillfälligt oljekraftverket i Karlshamn.

Och så ska vi i allt detta ställa om med mer tåg, elbilar, elflyg och digital teknik…

Hur blev det så här? Hur löser vi problemet?

Så låt oss återgå till den första frågan nu när problemet är beskrivet. Behöver Sverige ny kärnkraft? Många skulle idag svara ja och det förstår jag fullt ut – för det låter logiskt.

Men om jag ställer följande följdfråga: Vari består kapacitetsbristen? Då blir det genast mer invecklat och svårare att besvara. Men detta råkar vara den absolut viktigaste frågan om vi vill komma till bukt med de problem vi har i Sverige.

Låt mig ta ett exempel: Du pendlar regelbundet långa avstånd i din bil mellan hemmet och ditt jobb. Med åren tar resan allt längre tid och det här börjar bli ett problem. Du kommer allt oftare sent till jobbet, kvällsmaten där hemma lagas och käkas allt senare, du hinner inte längre skjutsa barnen till deras fritidsaktiviteter och får allt oftare tacka nej till tillställningar som du annars så gärna skulle velat delta på.

Vad är den första frågan du ställer dig; ”Dags att byta till en ny bil med lite mer kräm i?” Det är inte alls säkert, för det beror ju helt och hållet på vad problemet är som gör resan allt långsammare. Börjar vägen bli dålig? Har de sänkt hastigheten? Sitter du fast i vägarbeten? Börjar det bli trångt och trafikerat på vägen? Det låter rätt så självklart att vi ställer oss dessa frågor innan vi ens börjar tänka tanken på att investera några hundra tusen kronor i en ny bil.

Borde det då inte vara lika självklart för oss politiker att ställa oss sådana frågor – innan vi plöjer ner X antal miljarder kr i nya kraftverk?

Vad jag vill komma till är att debatten börjar i fel ände när den första fråga vi ställs inför är: ”Behöver vi ny kärnkraft?”

I den här artikelserien går jag igenom de viktiga frågor som vi behöver ställa oss och fördjupa oss i och förstå vilka problem som elförsörjningen i Sverige har i nuläget och står inför framöver.

  • Del 2: Svensk elproduktion – producerar vi för lite eller är produktionen för ojämn? Var klämmer skon?
  • Del 3: Det svenska kraftnätet – kapacitetsbrist, oklart ansvar, bristfällig investering och försenade ”infrastrukturfiaskon”
  • Del 4: Ny kärnkraft – vad kostar det? Hur lång tid tar det? Och kan ny kärnkraft vara ekonomiskt lönsamt?
  • Del 5: Det politiska spelet – ny kärnkraft en taktisk fråga. Vem vinner på att driva frågan om ny kärnkraft?
  • Del 6: Framtidens kraftnät, elproduktion och elkonsumtion – utmaningar och möjligheter?

Jag har tidigare skrivit om den svenska kapacitetsbristen och framtiden för svensk kärnkraft. För dig som vill läsa dessa artiklar finner du dem längre ner. Jag vill även rekommendera en mycket välskriven djupgående artikel från DN, samt ett flertal debattartiklar som är skrivna av olika experter i ämnet (jag vill tacka min partikollega Nils-Erik Pettersson för hans hjälp med att finna relevanta artiklar):

DN den 11 juli: Elbrist hotar tusentals jobb i Södra Sverige

ETC den 6 juli: Experten: Därför behövs inte kärnkraft

DN 23 maj: Kärnkraft inte nödvändigt för ett fossilfritt Sverige

DN 27 maj: Kärnkraft eller inte kärnkraft – det är inte frågan

DN 3 juni: Osakligt påstå ny kärnkraft är nödvändigt

Flera av dessa artiklar är låsta men i min artikelserie här kommer jag successivt att ta upp mycket av det som beskrivs i dessa artiklar.

Det är dags att gå till botten med den svenska elförsörjningen. Det är nödvändigt för det hjälper oss att besvara den fråga som regelbundet debatteras i media: Behöver vi ny kärnkraft i Sverige?

 

Mina tidigare artiklar i frågan:

Ny kärnkraft löser inte vårt största problem – elnätets kapacitetsbrist

Kärnkraft för en dag

Glädjande om Reko-ringen i Umeå!

Av , , Bli först att kommentera 2

Reko-ringen är ett fantastiskt koncept där en direktlänk skapas mellan matproducenter och konsumenter lokalt. Det har successivt spridits över hela norden och är populärt även här i Umeå. I en facebookgrupp med över 13 000 medlemmar förhandsbeställs varor, sedan möts konsumenter och producenter för samordnad varuutlämning varannan vecka.

Reko-ringen spelar  en viktig roll för våra lokalproducenter och jag hoppas innerligt att Reko-ringen kan få fortsätta utvecklas och växa.

Det är ett relativt ungt koncept som är innovativt där sociala medier används för att knyta ihop kunder och producenter. Samtidigt är det utmanande för både regelverk och klassisk handel. Det var sorgligt att få läsa om polisanmälan, men nu känns det oerhört glädjande att förundersökningen lagts ner. Samtidigt lär det inte vara första gången som nya innovativa koncept som främjar såväl lokalhandel som miljö – delningstjänster och cirkulär ekonomi – hamnar i kläm i det regelverk som successivt under decennier byggts upp.

Dessa initiativ är dock oerhört viktiga i omställningen till ett hållbart samhälle och i vår väg bort från klassisk slit- och slängkonsumtion med långväga transporter mellan produktion och konsumtion. Det är därför viktigt att vi tar detta och andra exempel där goda initiativ stöter på patrull i byråkratiska regelverk – för att ta lärdom och öka flexibiliteten och anpassningsbarheten i våra regelverk och traditionella handelsstrukturer.

Jag önskar Reko-ringen i Umeå all lycka framöver i deras arbete med att knyta lokala band mellan konsumenter och våra ovärderliga lokala jordbrukare!

Dödshjälp – En svår fråga som behöver utredas.

Av , , 1 kommentar 3

I förra veckan skulle svårt ALS-sjuka Per Maritz ha dött, 64 år gammal. Men pandemin satte stopp för hans resa till Schweiz och dödshjälpsorganisationen Dignitas. Vid lunchtid i tisdags avslutade han istället sitt liv i sitt hem genom att dricka en dödlig dos starkt sömnmedel som han fått utskrivet av sin läkare. Läkaren är nu polisanmäld och kan förlora sin läkarlegitimation.

I Sverige är dödshjälp förbjudet, vare sig det är assisterad dödshjälp som i detta fall eller eutanasi som exempelvis Dignitas i Schweiz utför.

Miljöpartiet har länge varit ensamma om att driva frågan om att tillsätta en utredning om dödshjälp, för det är en svår fråga. Nu stödjer även Liberalerna detta, och några andra partier har börjat utreda detta internt i deras parti.

Det är ingen enkel fråga. Många avvägningar och förtydliganden behöver göras – såväl etiska som juridiska. Det känns därför helt rätt att utreda frågan ordentligt. 

Exemplet med ALS-sjuka Per är intressant. Just ALS är en fruktansvärd sjukdom med en plågsam nedbrytning av kroppen och en dödlig utgång. Jag har träffat flera personer med ALS som inspirerat mig något enormt i deras acceptans inför deras svåra läge, samtidigt som de fortsatt att kämpa så långt det går – tills livsklockan slutligen tickat sitt sista slag.

Det är definitivt inte alla med en så svår, obotlig och smärtsam sjukdom med dödlig utgång, som känner en vilja att avsluta sitt liv kontrollerat innan sjukdomen en dag till slut gör det. Men för dem som absolut vill detta finns idag endast alternativet med ett eget självmord, eller att boka in sig på en ”dödsklinik” utomlands.

Men det finns unika situationer och kontexter som är svåra. En dag fick jag se en dokumentär om en person i Sverige som grund av en olycka var gravt funktionsnedsatt – långt värre än jag. Ingen känsel eller rörelseförmåga från nacken och ner. Däremot medförde skadan svåra konstanta nervsmärtor. Efter flera år i livet var han fast besluten om att han nu ville avsluta det. Han förklarade i dokumentären hur han såg på det hela: En tacksamhet för de många goda år han haft i livet. Men det tillstånd som han nu permanent befann sig i var outhärdlig. Så det var dags att göra det som ändå förr eller senare skulle ske: Avsluta sitt liv. Han hade bokat in sig på en dödsklinik utomlands och man fick följa hans resa till slutskedet.

Just det där med att så innerligt vilja avsluta sitt liv men inte själv kunna utföra det på grund av att man rent fysiskt inte kan är ett svårt dilemma. Vem ska då utföra det? Anhöriga, läkare eller någon specialklinik?

En annan viktig aspekt rör just risken för att dödshjälp sker i en kontext där det råder minsta tvivel om att det faktiskt är individens högsta önskan. Att någon annans vilja kanske kan ha spelat en roll. Där är sådana situationer som till varje pris måste undvikas.

Även när det gäller läkarens etiska roll är det en svår fråga. En läkare ska rädda liv – så långt det går. Vem ska nu plötsligt vara beredd att medvetet avsluta det i förtid?

Jag har själv inte svar på dessa frågor. Just därför vill jag att de ska utredas. Vissa vill kategoriskt stänga dörren för att man ”tycker” att all dödshjälp är moraliskt fel – oavsett situation eller kontext. För mig känns ett sådant kategoriskt ställningstagande oetiskt och främmande.

1 kommentar
Etiketter: ,

Volymmålet drivs för att splittra regeringen

Av , , 1 kommentar 5

I år befinner sig enligt UNHCR drygt 80 miljoner människor på flykt runtom i världen. Antalet flyktingar globalt har stadigt ökat och är nu betydligt fler än det uppmärksammade året 2015. Men de kommer inte längre till Sverige.

Att det blivit svårare att ta sig in i EU är givetvis en förklaring, men medan antalet asylsökande i EU har sjunkit med drygt hälften sedan 2015 så har det minskat med nästan 90 % i Sverige. Så varför söker sig inte flyktingarna längre till Sverige?

Hittills i år har 2 523 asylsökande beviljats uppehållstillstånd i Sverige vilket är historiskt lågt. Fortsätter trenden så kan i år bli det år med lägst antal beviljade asylansökningar – under de tre senaste decennierna. Förutom att antalet inkomna asylansökningar stadigt minskat har även bifallsandelen stadigt minskat. Färre söker sig hit och färre av de som kommer får beviljat uppehållstillstånd.

När Sverige år 2015 införde ID-gränskontroller och tillfälligt ändrade utlänningslagen vilket innebar att fler fick avslag och de tillstånd som gavs endast var tillfälliga så skickade det en tydlig signal till flyktingar runtom i världen: Sverige är inte längre en säker tillflykt. Att den signalen nått fram är väldigt tydligt och det är den andra viktiga förklaringen till att antalet asylsökande minskat med nästan 90 %.

Det är därför så märkligt att en politisk majoritet först nu när antalet asylsökande är lägst på över 30 år verkar vilja införa ett volymmål och en stramare migrationspolitik. Än mer absurt blir det att ihärdigt kalla Miljöpartiet för ett extremistiskt parti som vägrar ta ansvar. Glöm inte bort vem Alliansen stolt samarbetade för att nå en migrationspolitisk uppgörelse 2010: Miljöpartiet. Eller som Alliansen och Socialdemokraterna stolt samarbetade för att nå en migrationspolitisk uppgörelse 2015: Miljöpartiet.

Att vi i Miljöpartiet nu reagerar mot de förslag som Moderaterna vill driva igenom är för att de är absurda och inhumana. Att asylsökande ska leva på tillfälliga uppehållstillstånd som ska förlängas vart annat år och aldrig får möjlighet att söka permanent – alldeles oavsett situationen i hemlandet – är inte bara inhumant, det är dessutom kontraproduktivt då det avsevärt försvårar individens eller familjens möjligheter att integreras i Sverige. Volymmålet, de evigt tillfälliga uppehållstillstånden, det skärpta försörjningskravet och försvårandet av familjeåterförening är inte förenligt med asylrätten, strider barnkonventionen och är en migrationspolitik som fram tills för bara något år sedan endast stod skrivet i Sverigedemokraternas partiprogram.

Det är alldeles uppenbart att vindarna vänt i Sverige. Men medan Moderaterna väljer att vända kappan efter vinden och bygga sitt partiprogram på opinionsmätningar så väljer vi att stå fast vid vår humanitära ideologiska värdegrund. Vi väljer att stå fast vid en politik som bygger på fakta snarare än fördomar och ovidkommande tycken.

Så varför driver Moderaterna på för fullt nu med deras hårda migrationspolitik? Och varför vill de tvinga Socialdemokraterna att inte förhandla med oss i Miljöpartiet? Svaret är enkelt, de vill splittra regeringen. Det är något som Socialdemokraterna borde ha listat ut innan de gav sig i kast med att dansa med i Kristerssons vals.

 

Hemtjänst och LOV – tack för ett bra ledarskap!

Av , , Bli först att kommentera 2

I den rådande situationen med coronaviruset är det oerhört tufft för vår kommunala hemtjänst och jag vill här uttrycka min enorma uppskattning för det fantastiska arbete som våra anställda inom hemtjänsten gör! Jag vill på samma vis även uttrycka min uppskattning för det fantastiska arbete som utförs av våra privata utförare.

Det är ytterst glädjande med den blocköverskridande överenskommelsen så att vi nu kan låta vår verksamhet och de privata utförarna få koncentrera sig på att hantera situationen med corona.

Här vill jag berömma det politiska ledarskapet med Socialdemokraterna och Hans Lindberg. Det var mycket klokt och bra gjort att så fort kunna sätta sig ner i en bred och blocköverskridande dialog. Att man nu så snabbt fick till en överenskommelse som är viktig för hemtjänsten och alla brukare visar på både handlingskraft och lyhördhet!

Detta är på sätt och vis ytterligare ett bevis på att Umeå-modellen fungerar väl. Med två starka oppositioner på var sida hanterar Socialdemokraterna minoritetsstyret väl. Jag uppskattar vårt samarbete, men det räcker inte. Här måste Socialdemokraterna och vi finna ett bredare stöd. Balansen mellan lyhördhet och handlingskraft kan vara svår. Hittills har den dock skötts föredömligt.

Nu har vi tid på oss att tillsammans gå vidare i en bred dialog för att finna en långsiktigt hållbar lösning som säkrar valfriheten inom hemtjänsten – samtidigt som den ger den kommunala hemtjänsten stabila förutsättningar att kunna fullfölja sitt ansvar och bedriva en god hemtjänst i hela kommunen.

Coronavirus – del 2. En svår ekonomisk situation för vårt lokala näringsliv

Av , , 3 kommentarer 5

I spåren av pandemin med coronavirusets hastiga utbredning står vi nu inför en ytterst svår tid ekonomiskt. Så även i Umeå där vårt lokala näringsliv drabbas hårt.

Jag lider med vårt lokala näringsliv, restauranger och caféer, hotell, butiker, frisörsalonger, vård- och omsorgsföretag. Även vår tillverkningsindustri som hastigt sett deras efterfrågan försvinna.

Nu måste vi politiskt göra vårt absolut yttersta för att bistå vårt lokala näringsliv!

Vårt lokala arbete måste ske i samklang med de nationella insatser som vi drivit igenom tillsammans med S, C och L. Det här är vad regeringen beslutat om hittills som kan hjälpa vårt näringsliv:

Regeringens krispaket för svenska företag och jobb:
  • Korttidspermittering – Staten kommer att ta tre fjärdedelar av kostnaden för att personal går ned i arbetstid. Förslaget innebär att arbetsgivarens lönekostnader kan minska med hälften samtidigt som arbetstagaren får ut över 90 procent av lönen. Syftet är att drabbade företag ska kunna behålla sin personal och växla upp snabbt igen när läget vänder.
  • Likviditetsförstärkning via skattekontot – företag ska kunna få anstånd med skatteinbetalningar under ett år. De som har betalat in skatt på sitt skattekonto i februari och mars för perioder från och med januari 2020 kan få skatten återbetald från Skatteverket.
  • Staten tar över sjuklöneansvaret i två månader.
  • Utöver regeringens åtgärder har Riksbanken meddelat att de lånar ut upp till 500 miljarder kronor till företagen via bankerna för att säkerställa kreditförsörjningen.

 

Företagsakuten – med Umeå kommun och Företagarna:

Det är här som företagsakuten kommer att spela en viktig roll då den vägleder lokala företag som befinner sig i en svår situation samtidigt som den hjälper företag att praktiskt kunna ta del av regeringens krispaket.

En fungerande dialog mellan kommunen och vårt lokala näringsliv är ytterst viktig för att vi tillsammans ska kunna ta fram åtgärder på lokal nivå som kan hjälpa våra företag. Här ska du som lokal entreprenör veta att du alltid är varmt välkommen att höra av dig till mig!

Vad mer kan kommunen och våra invånare göra för vårt lokala näringsliv?

Det finns saker vi redan nu kan göra och här hoppas jag att vi kan nå ut till våra invånare med information, tips och råd om hur de kan stötta våra lokala företag. För vi är många som vill göra en insats och hjälpa våra lokala företag i denna svåra tid.

I den viktiga dialogen mellan kommun och näringsliv måste vi även börja planera för tiden efter, när de hårda restriktionerna sakta men säkert börjar lätta. Skulle vi kunna göra Umeå till den mest attraktiva semesterdestinationen för våra egna invånare? Finna ett koncept tillsammans som gör att vi Umeåbor med glädje och entusiasm väljer att hemestra. Därigenom kan vi stötta vår lokala och regionala besöksnäring.

 

En ny budget för Umeå – svåra vägval måste göras:

Som kommun är det i det här läget viktigt att agera som stötdämpare mot den ekonomiska kris som riskerar att träffa oss med full kraft. I förra årets budgetfullmäktige tryckte jag särskilt på hur viktigt det är med en god ekonomisk hushållning för att stå väl rustad för den ekonomiska recession som förr eller senare skulle komma. Kombinationen av att hålla nere på kommunens investeringar och hushålla med de resurser vi har på bästa sätt.

Efter ett tufft arbete i alla nämnder står vi nu med ett positivt resultat i kommunen i vårt bokslut vilket nu visar sig vara otroligt viktigt och värdefullt för kommunen. Jag ansåg att det varken var läge då för vare sig skattehöjning eller skattesänkning – vilket visade sig vara helt rätt.

Nu är vi i ett avsevärt tuffare läge. För att kunna agera som stötdämpare är det nu viktigt med två saker:

  1. Stå fast vid de planerade investeringar som vi har när det gäller infrastruktur, boenden för LSS och äldreomsorg, förskolor, skolor, m.m. Det fyller två viktiga funktioner: För det första har kommunens verksamhet ett stort behov av dessa. För det andra innebär det att byggsektorn som är otroligt konjunkturkänslig inte drabbas av ett totalt tvärstopp.
  2. Vi måste göra allt för att upprätthålla vår kommunala välfärd. Det är inte läge för hårda besparingar. Förutom att behovet rent faktiskt finns i vår verksamhet så spelar kommunen även en viktig roll för den lokala ekonomin – som en av de största arbetsgivarna med c.a. 12 000 anställda. Dessa behövs i välfärden, och deras köpkraft behövs i samhället.

I den tuffa ekonomiska situation som väntar kan vi räkna med ett rejält bortfall av skatteintäkter. Jag hoppas innerligt att vår regering väcker till liv det tillfälliga konjunkturstöd till kommuner på sammanlagt 17 miljarder (7 miljarder år 2009 och 10 miljarder år 2010) som Reinfeldts regering föredömligt betalade ut efter krisen 2008. För det hade en avgörande betydelse för att dämpa krisen då.

Annars kan vi mycket väl vara tvungna att höja skatten tillfälligt för att klara vår budget och samtidigt upprätthålla vår välfärd och vår offentliga konsumtion, vilket är nödvändigt för att dämpa den ekonomiska krisens hårda slag mot vår lokala ekonomi.

Avslutningsvis, mina tankar går till alla de som drabbats av coronaviruset.  Alla som är kritiskt sjuka, alla avlidna och dess anhöriga, samt all sjukvårdspersonal runt om i vår omvärld som utsätter sig för en hög smittorisk – för att hjälpa andra.