Etikett: Miljöpartiet

Det behövs en kraftsamling för ett tryggt Umeå!

Av Nils Seye Larsen, 7 oktober 2020 kl 07:00, Bli först att kommentera

Idag har vi från Miljöpartiet och Socialdemokraterna gemensamt gått ut med en debattartikel där vi beskriver hur vi vill kraftsamla för ett tryggt Umeå.

Umeås trygghet och sociala hållbarhet – och kampen mot droger, kriminalitet, såväl som förhindrandet av segregation, utanförskap och utsatta områden – måste tas på största allvar.

Vi Mp och S vill nu i enlighet med Umebrås rekommendationer ta fram en tydlig åtgärdsplan för att i tid motverka, förebygga och förhindra att våra barn och unga hamnar på en destruktiv bana med drogmissbruk och kriminalitet. Tillsammans ska vi göra vårt yttersta för att Umeå förblir en kommun utan utsatta områden, en inkluderande kommun utan segregation och utsatta områden.

Jag vill personligen tacka Hans Lindberg (S) och Socialdemokraterna för en god dialog samt ett lyhört, inkluderande och handlingskraftigt ledarskap.

Det behövs en kraftsamling för ett tryggt Umeå

Vi vill se ett Umeå som växer socialt, ekonomiskt, ekologiskt och kulturellt hållbart. En viktig del i detta är att motverka segregation, utanförskap och kriminalitet. Vid kommunstyrelsens sammanträde den 19 oktober kommer vi därför att lägga ett förslag om att ta fram en åtgärdsplan för att värna tryggheten i Umeå. Vårt viktigaste mål för ett tryggt och växande Umeå är att vi förblir en kommun utan segregation och utsatta områden. Vår förhoppning är att övriga partier ska ansluta sig till detta.

Umeå växer och utvecklas då allt fler väljer att flytta till Umeå. Det är oerhört positivt för Umeås framtid då kommunen berikas och utvecklas. För vår välfärd innebär det ökade skatteintäkter och bättre möjligheter att täcka rekryteringsbehoven i skola, vård och omsorg.

Men när Umeå växer är det också viktigt att vi agerar tidigt för att motverka de problem som kan uppstå när en stad blir större. Umeå är i dag den största svenska kommun som inte har något utsatt område, enligt den definition polisen använder. Många jämförbara kommuner i södra Sverige tampas med en avsevärt större problematik relaterad till segregation, utanförskap och kriminalitet. Det finns en legitim oro för att detta skulle kunna bli fallet även i Umeå.

När vi såg tendenser till social oro 2017 sattes ett batteri av åtgärder in. Samverkan med polisen, civilsamhället och näringslivet förstärktes. Under efterföljande år har Umeå drog- och brottsförebyggande råd (UmeBrå) samordnat det förebyggande arbetet och fortlöpande inhämtat kunskap och lägesbilder för att vi hela tiden ska kunna utvärdera det förebyggande arbetet.

I en rapport som presenterades för UmeBrå:s styrgrupp i slutet av september kunde konstateras att det finns oroväckande tendenser på vissa håll i Umeå. Detta menar vi kräver att det förebyggande arbetet förstärks och att vi ser över nya insatser.

Det är viktigt att poängtera att Umeå kommun inte kommer att klara detta på egen hand. Inte heller Polisen klarar detta ensamma. Men om vi samverkar över myndighetsgränser och med föreningslivet, näringslivet och medborgarna i våra stadsdelar så är vi övertygade om att vi kan nå goda resultat i arbetet med att värna tryggheten i Umeå.

Det finns ingen quick fix. Problembilden komplex och vi måste ta ett helhetsgrepp för att mota kriminalitet, utanförskap och segregation. Vi måste se till att våra unga får en bra skolgång och har tillgång till en meningsfull och utvecklande fritid. Vi måste fortsätta arbetet mot barnfattigdom. Goda uppväxtvillkor är en skyddande faktor mot kriminalitet och nedbrytande beteenden. För att minska risken för segregation, utanförskap och kriminalitet är det också viktigt att vi har en blandad och inkluderande kommun – i våra bostadsområden, på arbetsplatsen, i skolan och på fritiden – som återspeglar den mångfald vi har i vårt samhälle. Olika barn leka bäst, tillsammans. Utöver detta måste skola, socialtjänst och polis ha ett snabbfotat och effektivt samarbete för att tidigt fånga upp unga i riskzon. Från kommunens sida behöver vi också göra vad vi kan för att underlätta polisens brottsbekämpande verksamhet.

Mycket görs på dessa områden redan i dag. Men nu vill vi se över vad vi kan göra för att förstärka detta arbete.

Tidigare i höst föreslog vi att Umeå kommuns trygghetsuppdrag ska fokuseras från fem till två områden för att bli mer kraftfullt. Dessa två områden är att motverka segregation och utanförskap och att ta kampen mot drogerna. Narkotikan är en ekonomisk motor för grov brottslighet och utgör en grogrund för utsatta områden. Nu vill vi koppla på en konkret åtgärdsplan till detta arbete. Vi vill att denna åtgärdsplan ska tas fram på uppdrag av kommunstyrelsen, för att visa att trygghetsarbetet är en kommunövergripande fråga som kräver ett helhetsgrepp.

Att förhindra framväxten av utsatta områden är den stora sociala hållbarhetsfrågan för Umeå de närmsta åren. Vi måste jobba långsiktigt och ihärdigt med detta över minst 10-15 års tid. Det finns inga enkla lösningar. Uthållighet, samverkan och att hela tiden utvärdera de insatser som görs är nyckeln till att nå resultat.

Vår förhoppning är att övriga partier i Umeå kommer att ställa sig bakom detta och göra gemensam sak med oss när vi nu växlar upp arbetet för att Umeå ska växa tryggt och säkert.

Hans Lindberg (S), kommunstyrelsens ordförande vid Umeå kommun samt ordförande för UmeBrå:s styrgrupp

Nils Seye Larsen (MP), gruppledare för Miljöpartiet och ordförande för hållbarhetsutskotet vid Umeå kommun

Tuffare miljökrav på Umeås kommuns bilar!

Av Nils Seye Larsen, 6 oktober 2020 kl 16:35, 4 kommentarer

Umeå kommun kommer införa tuffare klimatkrav på sina bilar. Förslaget röstades igenom av kommunens närings- och planeringsutskott tidigare idag, och ska nu till kommunstyrelsen för ett slutgiltigt avgörande. Det är en fråga som Miljöpartiet drivit under en längre tid och vi är glada att nu kunna lyfta förslaget tillsammans med Socialdemokraterna. För att minska kommunens klimatutsläpp och nå upp till de miljömål vi antagit är detta ett viktigt steg.

De nya kraven innebär att de personbilar och lätta lastbilar som kommunen köper, leasar eller upphandlar vid taxiresor högst får släppa ut 70 gram koldioxid per kilometer, alternativt drivas på gas, vilket är en ordentlig skärpning mot de tidigare kraven, som mer varit lösa rekommendationer.

Beslutet kommer innebära en ökning av elbilar i kommunens fordonsflotta. Kommunen ska också bygga ut fler laddningsmöjligheter för att kunna bemöta det ökade behovet av fossilfria transporter.

Elin Söderberg som språkrör är vad Miljöpartiet behöver

Av Nils Seye Larsen, 1 oktober 2020 kl 13:24, 3 kommentarer

Elin Söderberg kandiderar till språkrör för Miljöpartiet och därmed har vi nu en stark uppställning med språkrörskandidater vilket känns positivt för Miljöpartiet.

Hon må vara en doldis för allmänheten söderöver och för vissa kan det faktum att hon inte är minister eller sitter i Riksdagen ses som en nackdel. Men för mig är hon ett självklart val och de kvalitéer hon besitter är precis vad vi i Miljöpartiet behöver som mest nu.

Elin Söderberg har precis det som Miljöpartiet behöver för att kunna lyfta och vinna förtroende hos väljarna.

Jag har under mina år här i Miljöpartiet lärt känna Elin och fått se vad hon går för. Jag önskar att hon redan nu haft en mer framträdande roll nationellt så att fler hade fått se henne in action. Men redan i lanseringen av hennes kandidatur prickade hon in precis det som enligt mig är det viktigaste nu för Miljöpartiet:

Fullt fokus på klimatet och att stoppa klimatkrisen. Klimatfrågan måste prioriteras högre och Miljöpartiet står ensamt med lösningarna på klimat- och miljöfrågorna.
Det är helt nödvändigt att Miljöpartiet finns i riksdag och regering för att Sverige ska klara Parisavtalet.
Vi måste bli bättre och tydligare på att kommunicera det som vi i Miljöpartiet faktiskt fått igenom.

Den tydlighet direkt i hennes första framträdande med nationellt genomslag var solklar och precis vad Miljöpartiet behöver. Enkelt, rakt och tydligt. Återkommande har jag sett Elin leverera när det verkligen gäller. Hon har förmågan att sammanfatta det viktiga budskapet på en minut – några få meningar och väl valda ord – och att framföra det på ett lugnt övertygande sätt.

Genom hennes engagemang, studier och yrkesliv går en röd tråd – klimat och miljö. Det här kan hon och där har hon visat sig oslagbar i alla debatter som jag fått se henne i. Hon har dessutom med sig ett lugn som gör henne orubblig för alla försök att provocera eller destabilisera. Hon håller sig till ämnet och kör på. Hon är genuin och jordnära, där kan det faktiskt vara en fördel att inte vara som de andra toppkandidaterna – som är heltidspolitiker i Riksdag eller Regering i Stockholm.

Ola Nordebo sammanfattade väl i sin krönika en egenskap hos Elin som jag kommit att uppskatta starkt:

Söderberg har ännu så länge den goda egenskapen att se på kritiska följdfrågor som en chans att fördjupa samtalet, inte som en kränkning av den enda godtagbara sanningen. Den skillnaden är viktig för en miljöpartist som vill att det egna partiet ska tas på allvar även utanför en ytterst begränsad och ibland om den egna förträffligheten mycket övertygad medlemsskara.

Inför valet 2018 då fördomarna om oss i Miljöpartiet som Norrlandsfientliga och verklighetsfrånvända spreds som allra värst, valde Elin att göra en videoserie med Kristoffer från Storuman Forever. Där fick Kristoffer möjlighet att ställa alla frågor till Elin som många inlandsbor oroats över med Miljöpartiets politik. Elin i sin tur fick följa med Kristoffer i hans liv och vardag. Detta samtal visade precis på de styrkor Miljöpartiet behöver nu: en lyhördhet, folklighet, och en förmåga att på ett begripligt sätt beskriva vår politik, klimatkrisen vi står inför och varför vår politik behövs för hela Sverige.

Elin har förmågan att fullständigt sopa banan med inkompetenta plakatpolitiker i debatter om klimat- och miljö – utan att överhuvudtaget ge minsta känsla av att hon sätter sig över andra. Ingen fråga hon får betraktar hon någonsin som dum, okunnig eller fördomsfull. Istället ser hon det som en möjlighet att bättre och tydligare beskriva hennes politik och perspektiv.

Hon har skinn på näsan och är ingen rookie inom politiken. Hon har tampats med maktpolitiker som använt sig av allehanda härskartekniker och hon har fått hantera svåra situationer medialt såväl som internt. Varenda gång har hon skött det föredömligt.

Hon har en stark diplomatisk förmåga och en samlande kraft som vårt parti behöver. Hon lever som hon lär utan att döma andra. Hon går hem hos våra viktigaste väljargrupper men hon har även kapaciteten att vinna till sig förtroende hos nya väljargrupper.

För att vara doldis har hon redan hittills i riksdagsvalet 2018 och EU-valet 2019 lyckats starkt. I EU-valet kom hon att överraskande bli den 7e mest kryssade kandidaten för Miljöpartiet.

Jag längtar efter att få se henne tampas i debatter med de andra partiledarna – för jag vet vad hon går för. Jag hoppas få se henne som partiföreträdare där kan växa in i rollen och tillvarata hennes fulla potential. För Elin Söderberg har potentialen att bli Miljöpartiets starke språkrör som samlar partiet och får till att vinna ny mark. Ett parti som lägger fokus på vår viktigaste fråga – ett regeringsdugligt parti som är redo att axla den rollen och det ansvar som medföljer.

PS: Jag vill vara tydlig med att detta är min personliga åsikt. I vårt parti är vi alla lika värda och vår medlemsdemokrati en självklarhet. Vi kommer att se till att ge möjlighet för våra medlemmar att få träffa de olika kandidaterna, sedan är det våra medlemmar som avgör vilken kandidat vi lokalt väljer att stödja.

Isabella Lövin avgår – ett viktigt val väntar för Miljöpartiet

Av Nils Seye Larsen, 26 augusti 2020 kl 11:02, 2 kommentarer

Idag nåddes vi av nyheten att Isabella Lövin – språkrör för Miljöpartiet, miljö- och klimatminister samt vice statsminister – lämnar politiken. Jag vill tacka henne innerligt för hennes ovärderliga insats för klimat och miljö, såväl i Europaparlamentet som i regering. Det måste ha varit ett svårt beslut och jag låter henne själv få beskriva hennes beslut genom att publicera hennes debattartikel.

Nu väntar ett av de viktigaste valen i Miljöpartiets historia – att finna den färgstarke efterträdaren som med kompetens och engagemang kan lyfta partiets förtroende bland allmänheten, tillsammans med Per Bolund.

Här kommer hennes debattartikel:

Vi kan aldrig ta demokratin för given.

I grunden handlar det om att makten inte ska ärvas eller tillkämpas med våld, utan att den ska vara till låns, som ett förtroende, en begränsad tid. Det handlar om att medborgarna själva ska engagera sig, och axla ett ansvar. Demokrati- och medborgarrättskämpar världen över kämpar för att kunna få det ansvaret. I Sverige har vi det.

Jag gick in i politiken för snart tolv år sedan. Jag hade då jobbat ett halvt yrkesliv som journalist, och hade skrivit en prisbelönt bok, Tyst hav, om den vettlösa utfiskning som håller på att tömma våra hav. Den fråga som sysselsatte mig då var främst: varför gör ingen något åt detta? Hur kan det få vara såhär?

Sedan fick jag frågan av Miljöpartiet om jag inte ville göra något åt det själv. Kandidera till EU-parlamentet och försöka ändra på fiskepolitiken. Efter lång betänketid bestämde jag mig för att göra det. Om inte jag, vem? Om inte nu, när?

Ett demokratiskt samhälle förutsätter att medborgare engagerar sig i det gemensammas bästa. Så enkelt, men också så svårt är det. I varje land finns krafter som inget hellre vill än att människor ska tycka att demokrati är för jobbigt och ineffektivt, att det är bättre lämna över makten till ”en stark ledare”, eller en populist som basunerar ut enkla svar på svåra frågor.

Men ett hållbart samhälle byggs inte så. Ansvaret för ett bra samhälle, där våra medmänniskors, djurs och kommande generationers intressen tas till vara måste vi själva ta, varje dag. I våra relationer, på jobbet, som konsumenter och faktiskt också, om vi har möjlighet, i politiken.

Ungefär så resonerade jag den dag då jag gick in i Miljöpartiet, utan höga förväntningar på politikens kraft att förändra. Men jag har blivit positivt överraskad. Miljöpartiet, som bärs upp av alla de gräsrötter som kämpar outtröttligt på alla nivåer i samhället, gör gång på gång en oerhörd skillnad.

Jag är i dag djupt tacksam för det parti som gjort det möjligt att reformera fiskepolitiken, få en klimatlag på plats, klimatsäkra biståndet och skydda tusentals områden med värdefull natur. Och jag är glad över att jag fått chansen att bidra.

Men efter snart tolv år i politiken är det nu dags för mig att bestämma hur länge jag vill fortsätta som partiets språkrör. Antingen kan jag lämna min plats nu, så att partiet har möjlighet att välja ett nytt kvinnligt språkrör i god tid till valrörelsen 2022. Eller också ska jag satsa på att ge allt i fem år till, i enlighet med partiets rotationsprincip.

Det har inte varit ett lätt beslut att ta, men jag är övertygad om att det jag kommit fram till är bäst för både mig och partiet. Efter fyra år som språkrör, under en politiskt mycket turbulent tid med bland annat övergångsregering, ett helt nytt blocköverskridande samarbete och coronakris, längtar jag efter att växla ner tempot och ha mer tid för skrivande och för min familj.

Och jag är trygg i att partiet har så många goda kvinnliga företrädare som kan ge ny kraft, och som får de bästa förutsättningarna att bygga ett långsiktigt starkt språkrörs-team tillsammans med Per Bolund, och ge partiet en riktig nystart. Klimatet är vår tids ödesfråga, och ska vi ha en chans att mota denna kris, behövs ett starkare Miljöparti.

Jag avser självklart fortsätta arbeta med full kraft som minister och språkrör tills språkrörsvalet är klart, i början på nästa år. Därefter lämnar jag politiken, men aldrig mitt engagemang, och inte min känsla av ansvar för demokratin. Jag ser med oro på sviktande medlemstal i alla politiska partier, och jag hoppas innerligt att den trenden ska vända.

Min övertygelse är att dörrar ska vara öppna i ett politiskt parti, både för in- och utträde. Bara så kan demokratin hållas levande.

Isabella Lövin, språkrör för Miljöpartiet de gröna, miljö- och klimatminister samt vice statsminister

Heltidsinförandet en livräddare under Covid-19

Av Nils Seye Larsen, 24 augusti 2020 kl 07:00, Bli först att kommentera

Valde vi rätt?

Tegnell och den svenska strategin har varit ett omdebatterat ämne såväl i Sverige som i utlandet. Antalet smittade och döda i synnerhet är långt högre än våra grannländer vilket kan tyckas ge kritikerna rätt. Men för det första är Covid-19 fortsatt i full spridning i vår omvärld vilket gör det klart för tidigt att dra någon slutsats. För det andra är det viktigt att bedöma strategin utefter dess huvudsakliga mål samtidigt som vi givetvis behöver fördjupa oss i varför så många avled i Sverige.

Italien och Spanien, mars 2020:

Spridningen i dessa länder pågår för fullt, sjukvården är överbelastad och dödstalen stiger okontrollerat. Sjukvårdspersonal insjuknar och omkommer, vänthallarna är överfulla och de läkare som finns kvar tvingas göra ett val som ingen läkare någonsin vill ställas inför – välja vilken av patienterna som ska få livsavgörande vård, på bekostnad av någon annan.

De viktigaste lärdomarna just där och då var följande:

Sjukvården får under inga omständigheter överbelastas.
Äldre löper avsevärd större risk att insjukna allvarligt och omkomma än unga.

I mars konstaterades att covid-19 spreds för fullt i Sverige. Full fokus låg då på att den svenska sjukvården under inga omständigheter får överbelastas. Och om än det stundtals var på gränsen så lyckades vi med detta mål. Vi planade ut kurvan för nyinsjuknade, vi införde begränsningar och vi förstärkte sjukvården. Kapaciteten för intensivvården utökades avsevärt och klarade det ökade antal i behov av intensivvård. Det blev aldrig som i Italien och Spanien där sjukvården överbelastades fullständigt, om än det i enstaka regioner var tufft. Ändå sköt dödstalen i höjden ganska snabbt, något annat hade gått riktigt snett.

Några månader senare börjar bilden klarna. Det var de äldre vi misslyckades med att skydda från att smittas. Även i Italien och Spanien dog många äldre, men anledningen till detta skiljer sig avsevärt från i Sverige. I Italien och Spanien bor de flesta äldre hemma och tas om hand av familjen. När smittan spreds i samhället insjuknade även de äldre. Den stora bristen där var tillgången till livräddande vård då sjukvården var fullständigt överbelastad. I Sverige däremot är äldreomsorgen samhällsstyrd med insatser under socialtjänstlagen – hemtjänst, ledsagning, omsorgsboende, etc. Det var där det brast ordentligt – 75 % av de avlidna var just äldre på omsorgsboende eller med stödinsatser. Vad var det som gick så fruktansvärt snett? Och varför var skillnaderna mellan hur olika kommuner klarade sig så enorm?

Varför klarade vi oss så mycket bättre i Västerbotten och Umeå?

Självklart hjälpte det oss att vi låg så långt geografiskt från Stockholm och andra mer tätbefolkade regioner i söder som först drabbades värst. Vi fick mer tid till att förbereda sjukvården och äldreomsorgen. Men det är definitivt inte den avgörande faktorn. För Umeå har klarat sig långt bättre än de flesta kommuner i vår storlek i Sverige. Umeå och Västerbotten har klarat sig otroligt bra och den som vill bortförklara det med vårt geografiska läge är naivt okunnig om alla andra viktiga och värdefulla faktorer som kom att få en avgörande betydelse för våra äldres hälsa.

Heltidsinförandet är inte den enda förklaringen till att vi i Umeå lyckades skydda våra äldre från att insjukna och avlida i covid-19. Äldreomsorgen var väl förberedd med skyddsutrustning, ordentliga hygienrutiner, ett eget covid-19 team och ett väl fungerande samarbete med såväl region som våra privata aktörer. Vi hade i Umeå ett ledarskap under Äldreomsorgsdirektören Pernilla Henriksson som i stundens allvar agerade föredömligt. Faktum är att alla våra ovärderliga medarbetare inom äldreomsorgen ska ha en stor eloge – så även äldre och anhöriga som bidrog till att upprätthålla säkerhetsrutinerna.

Men i vår framgång i att tackla covid-19 kan inte beskrivas utan att lyfta upp en reform som så ofta kritiserats men som nu visade sig vara en livräddare – heltidsinförandet.

Låt mig förklara varför den kom att spela en så viktig roll. Heltidsinförandet skedde inte smärtfritt och det var i synnerhet på olika omsorgsboenden med mindre brukarenheter – så som vår äldreomsorg – där problemen blev uppenbara. En enhet med exempelvis 10 brukare behövde ha bemanning dygnet runt alla dagar i veckan, med extra bemanning kring vissa tider på dygnet så som morgonen, vid måltider eller läggdags. Matematiken är enkel, med fler deltidsanställda för en enhet var det lättare att fördela personalen över veckan så att schemat stämde och mötte boendets arbetsbelastning, samtidigt som arbetstidslagens regler om dygns- eller veckovila inte bröts för någon av de anställda. Den flexibla modellen tillät några med heltid, några med deltid och ett antal timvikarier som kunde hoppa in.

När samma antal brukare i en enhet med samma behov av bemanning plötsligt enbart ska bemannas av ett färre antal personal men med heltid blir det ett saligt problem att få ihop alla arbetsscheman för såväl anställda som för förvaltningen. För att få pusslet att gå ihop och inte krocka med arbetstidslagen behöver fler anställas på heltid än vad som egentligen behövs. Den anställdes schema sprids ut till pass i tid och otid för att få pusslet att gå ihop. Kostnaderna ökar, befintlig personal får längre arbetsdagar med mer belastning och sjuktalen fortsätter att öka. Kritiken haglade – i synnerhet från alliansen.

Så kom Covid-19…

Vad var det sista man ville ha för att skydda de äldre? En massa olika personer som sprang in till de äldre med en uppenbar risk att bära med sig smittan. Och då visade sig heltidsinförandet vara avgörande! För när personalstyrkan var koncentrerad på ett färre antal väl utbildade och kompetenta heltidsanställda så var det mycket lättare att hålla bemanningen av varje enhet väl styrd till ett fåtal medarbetare.

Färre medarbetare där över 80 % har en heltidsanställning, där de anställda har en hög kompetens, där vi kunde undvika en massa springvikarier utan adekvat utbildning som i många andra större kommuner är en avgörande förklaring för varför vi klarade oss så bra. Dessutom är en stor del av omsorgen är under kommunal regi med färre men för den delen väldigt kompetenta privata aktörer. Det har gjort hela samordningen av äldreomsorgen avsevärt mycket mer effektiv – i synnerhet när det gäller tre viktiga aspekter:

Säkerställ att hygienrutiner upprätthålls
Säkerställ tillgången till skyddsutrustning för personal
Säkerställ en god samverkan med regionens sjukvård

Resultatet hittills är väldigt tydligt. Vi har klarat oss betydligt bättre i Umeå än i de flesta andra kommunerna i vår storlek.

Framtiden för heltidsinförandet – arbetstidsförkortning!

Heltidsinförandet har sin grund i att anställda i Umeå kommun ska kunna ha en trygg grund att stå på. Och ska vi vara mån om våra ovärderliga medarbetare inom skola, omsorg, samhällsservice, fritids- och kulturverksamhet så är denna trygga anställningsgrund en viktig bas. Men inom omsorgsyrkena i synnerhet är arbetsbelastningen tuff och vi ser än idag oroväckande höga sjuktal. Vidare är det svårt att få till arbetsscheman som är hållbara för våra medarbetare. För oss i Miljöpartiet är därför nästa steg naturligt: Vi måste våga testa och finna de optimala modellerna med arbetstidsförkortning som skapar en långsiktigt hållbar arbetssituation för medarbetarna.

Storgatans trafikbelastning är ohållbar! Boende drabbas av hälsoskadliga utsläpp och buller.

Av Nils Seye Larsen, 9 augusti 2020 kl 07:00, 6 kommentarer

Storgatan från centrum och västerut – mellan Västra Esplanaden och Backenvägen – har de senaste åren haft en kraftig ökning av biltrafik och tunga transporter. Storgatan används ofta som genomfartsled mellan de västra stadsdelarna och centrum, i ett växande Umeå är det därför en naturlig följd att trafiken på Storgatan ökar. Dessutom har en hel del nya bostäder byggts och fler är på gång, bland annat vid Brinkvägen och Kvarnvägen.

Men Storgatan är inte gjord för att mäkta med en sådan trafikökning. Redan idag är vägen trång och det finns inte tillräckligt med yta på trottoarerna för att kunna ha separata gång- och cykelleder med tillfredsställande bredd. Det är en äldre stadsdel i Umeå med fastigheter alldeles intill gatan, varav ett flertal är äldre kulturminnesmärkta byggnader.

Trafiken är stundtals så tät med bilar och tyngre fordon att bullernivåerna når långt över acceptabla gränsvärden. Så även utsläppsnivåerna så som bland annat kväveoxid. Detta drabbar inte bara de boende utan även alla verksamheter i anslutning till vägsträckan: Vård- och omsorgsboende, förskolor, hälsocentral, daglig verksamhet, företag, butiker med mera.

Denna trafiksituation är redan idag ohållbar och direkt hälsoskadlig! I takt med att ytterligare nya bostadsområden står färdigställda i området förvärras situationen ytterligare.

I våras blev jag kontaktad av oroliga boende längs med Storgatan som gjorde mig varse om situationen. Jag uppskattar innerligt när invånare kontaktar mig för att uppmärksamma mig om existerande problem, och jag beundrar deras engagemang för den utgår ifrån en omtanke för människorna i området – i synnerhet barnen. Det är med deras hälsa i primärt fokus som jag valt att fördjupa mig i frågan, och det ligger helt i linje med den viktigaste frågan som jag arbetar med politiskt: Den hållbara utvecklingen av Umeå.

Trafiksituationen i Umeå är något som jag varnande lyft vid ett flertal tillfällen i kommunfullmäktige, planeringsutskott, byggnadsnämnd och i vårt budgetsamarbete med Socialdemokraterna. Nu är läget direkt ohållbart på denna del av Storgatan, men jag ser tyvärr en uppenbar risk att detta bara är början. I takt med att Umeå växer så växer även trafiken. Det är därför så viktigt att tänka rätt från början och göra sitt yttersta för att leda över den dagliga trafiken till att allt mer ske med de hållbara färdsätten – gång, cykel och kollektivtrafik.

Det finns all anledning att oroas inför framtiden. Om Umeå lyckas med sitt mål om 200 000 invånare år 2050 och vi fortsätter att resa som idag, så kommer biltrafiken i centrala Umeå att öka med 95 %!

Även om vi lyckas leda över resandet så att andelen resor som görs med hållbara färdsätt (gång, cykel- och kollektivtrafik) går upp från dagens 50 % till 65 % så kommer fortfarande biltrafiken att öka med 35 %. Så vi har ett stort arbete framför oss för att ställa om trafiken så att Umeå förblir en stad med en hållbar livsmiljö.

Det är inte bara för miljö och klimat som biltrafiken och de tunga transporterna måste begränsas. Det är i synnerhet för hälsan. Vi lär oss successivt allt mer om den fara för hälsan som utsläpp och buller innebär. Varje år dör i Sverige 7 600 personer i förtid på grund av luftföroreningar. Med förtid menas att personerna förlorat i genomsnitt 11 levnadsår. Ny forskning från Lunds universitet och Region Skåne visar även att luftföroreningar kan vara mycket skadligare för fostret under graviditeten än vad som hittills varit känt. Som följd av partiklarnas påverkan på moderkakan ökar risken för havandeskapsförgiftning, att barnet blir tillväxthämmat och kan födas för tidigt. Utöver detta innebär tungt trafikerade stadsgator en uppenbar risk för olyckor där fotgängare och cyklister kan drabbas av livshotande skador. Särskilt utsatta är våra barn och unga som växer upp i vår stad.

Det är viktigt att det finns en tydlig plan och färdriktning för ett växande Umeå. Därför är jag en klar förespråkare av att vi försöker hålla oss till den översiktsplan för Umeå som är väl genomförd med ett tydligt fokus på hållbar utveckling. Däri står ytterligare en viktig aspekt gällande trafiksituationen skriven:

Någon fysisk möjlighet att skapa ytterligare körytor för bilar finns inte i de centrala stadsdelarna. Det gäller istället att använda befintligt gatunät så effektivt som möjligt. Därför behöver en större andel av resorna ske med gång-, cykel- eller kollektivtrafik så att fler förflyttningar ryms på samma vägyta. Omställningen av transportsystemet består följaktligen till stor del av att skapa utrymme och framkomlighet för dessa transportsätt.

Sträckan mellan Va Esplanaden fram till Kvarnvägen är enligt den fördjupade översiktsplanen för centrala Umeå inte markerad som del av huvudvägnätet, ändå har den kommit att bli just det – en huvudväg som används av bilar och tunga fordon som transit mellan centrum och Umeås västra stadsdelar. Detta måste åtgärdas omedelbart för situationen som redan idag är hälsoskadlig riskerar att hastigt förvärras.

Oavsett åtgärd så medför det en begränsning för bil och tunga transporter. Men det är nödvändigt att agera nu. Samtidigt måste förutsättningarna för cykel- och gång avsevärt förbättras och då är det oundvikligt att inkräkta på den vägyta som idag är avsedd för biltrafik. Tillsammans med Vänsterpartiet har vi i Miljöpartiet skrivit en motion där vi vill bygga ut en ”supercykelväg” i öst-västlig riktning från Storgatan väster om centrum och vidare ut till de östra stadsdelarna. Detta är något som även Naturskyddsföreningens cykelgrupp ”Cykelstaden Umeå” förespråkat. När dessutom Byggplanerna med nya bostadsområden på norra delen av Ön, Öst på Stan samt Väst på stan förverkligas så framstår vårt förslag som allt mer viktigt och värdefullt för att väva ihop öst och väst med goda cykelförbindelser.

Det finns även en annan möjlighet att begränsa trafiken längs med den omtalade sträckan där vi använder oss av den internationellt framgångsrika modellen med zonindelning av biltrafik i en stad. Då begränsar man möjligheten för biltrafiken att hur som helst fara mellan olika zoner, istället hänvisas de till huvudleder runt zonerna. I bilden nedan illustreras ett exempel där biltrafik och tunga transporter som ska mellan centrum och Zon A – eller än mer västerut – leds till ”Vännäsvägen” Riksväg 92. De förhindras att använda Zon B som en genomfartsled. Däremot är det fullt möjligt för gång, cykel och kollektivtrafik att fara mellan Zon A och B.

Men då behöver trafikknuten – korsningen mellan Backenvägen och Storgatan förändras och begränsas. Samtidigt måste stomlinjenätet med busslinje 1 fortsatt fritt kunna färdas genom korsningen. Detta förslag krockar dock med den fördjupade översiktsplanen för centrala Umeå då just denna vägsträcka – Storgatan från Kvarnvägen vidare ut längs med Backenvägen – är klassad som en huvudvägled. Det är där jag anser att trafiksituationen för Storgatan frän Västra Esplanaden och västerut är så pass akut att vi behöver agera nu – även om det riskerar att krocka med översiktsplanen.

Situationen är redan idag ohållbar och hälsofarlig. Det är inte nya utredningar av situationen som behövs för all data finns redan. Det är åtgärder som begränsar biltrafiken och tunga transporter som behövs. Åtgärder som samtidigt förbättrar framkomligheten för gång, cykel och kollektivtrafik. Dessa åtgärder behövs – nu!

Ny kärnkraft: Elöverskottet i Sverige slår nya rekord

Av Nils Seye Larsen, 4 augusti 2020 kl 13:46, 1 kommentar

Behöver Sverige ny kärnkraft? Vad beror kapacitetsbristen i Sverige på? Och hur ser framtiden ut – hur klarar vi omställningen till ett hållbart samhälle med kraftigt minskade klimatutsläpp? Om detta handlar min bloggserie ’Ny kärnkraft’.

Del 2

I del ett som publicerades den 1 augusti lyfte jag upp den mediala och opinionsmässiga ingångsvinkeln – som nästan alltid börjar med frågan: Behöver vi ny kärnkraft i Sverige? Vi har uppenbarligen en kapacitetsbrist i södra Sverige som måste lösas. Där lyfte jag den viktiga följdfrågan som alltid borde ställas när vi diskuterar elförsörjningen i Sverige: Vad beror kapacitetsbristen på? Det är denna fråga som jag ska göra mitt yttersta för att besvara i min bloggserie.

I den här delen ska jag fokusera på den svenska elproduktionen. Producerar vi tillräckligt med el i Sverige och är produktionen tillräckligt jämn?

Varje år publiceras två rapporter som är viktiga i det här sammanhanget: Elstatistik från Energiföretagen för året som gått och energiläget från Energimyndigheten inför nuvarande år. I ”Elstatistik för 2019” står det tydligt:

Sverige nettoexporterade 25,8 TWh el under 2019, alla tiders rekord.

Så här har Svensk nettoexport av el utvecklats sedan kärnkraftverket i Barsebäck stänges 2005:

Det är en enorm utveckling som skett de senaste 15 åren vilket klart bevisar att Sveriges elöverskott blir allt större. Det är främst två faktorer som medfört att Sveriges elöverskott successivt ökat: För det första har utbyggnaden av vindkraft i synnerhet men även andra gröna energislag ökat markant. För det andra har vår elkonsumtion minskat.

Sverige skiljer sig dock från exempelvis Danmark då nästan samtliga av våra vindkraftverk är på land medan andelen havsbaserad vindkraft är minimal. I Danmark existerar idag flera större havsbaserade vindkraftsanläggningar. Den stora fördelen med havsbaserad vindkraft är att vindtillförlitligheten är avsevärt större vilket gör produktionen mer stabil och tillförlitlig. I Danmark satsar man nu även fullt ut på lagringsmöjligheter av överskottsel från vindkraft med hjälp av vätgas. Det är ytterst intressant i synnerhet nu när EU beslutat sig för att göra en historisk satsning på vätgasproduktion, lagring och distribution. Även produktion med solceller ökar kraftigt, 53,5 % på ett år (!) men förblir sammantaget en ytterst liten del av vår elproduktion.

Sedan har vi den andra faktorn bakom det allt större elöverskottet: Den minskade elanvändningen i Sverige:

Elanvändningen i Sverige har minskat över tid vilket är ytterst intressant och skulle kunna ge indikation över hur framtiden ser ut. Det fanns en oro att den enorma digitaliseringen i vårt samhälle med en stark ökning av antal datorer, mobiler, paddor och annan elektronik i hushåll och på jobbet, avsevärt skulle öka vår elkonsumtion. Utöver det har den elektrifierade järnvägen utvecklats starkt med en fördubbling av persontrafiken sedan slutet av 90-talet. Även godstrafik på järnväg har utvecklats starkt. Slutligen har vi sett en kraftig ökning av antal elektrifierade fordon de senaste åren om än de står för en liten del av alla fordon totalt. Men i takt med denna utveckling har det även skett stora energieffektiviseringar på olika plan vilket medfört att vi rentav förbrukar mindre el nu än vi gjorde för 20 år sedan! Detta är något som definitivt bör tas i beaktande när vi spånar in i framtiden.

Då kommer vi till en sista fråga som är viktig och det är om elproduktionen är ojämn och svajig. I den elproduktion som vi har idag är svaret nej. Detta då den huvudsakliga elproduktionen i Sverige fortsatt kommer från stabila produktioner så som vattenkraft, värmekraftverk och de befintliga kärnkraftverk vi har idag. Dessutom finns tillfälliga anläggningar drivna av fossila bränslen som snabbt kan sättas igång utifall en akut brist i produktionen uppstår. Möjligheten att successivt fasa ut de två sistnämnda produktionskällorna – kärnkraft och kraftverk som drivs av fossila bränslen – beror på hur snabbt vi kan utveckla lagringsmöjligheter och alternativa miljövänliga produktionsanläggningar. Detta är något som jag kommer att återkomma till i ett senare avsnitt. Men en sak står dock klart: Vi har idag inget behov av ny kärnkraft för att klara stabiliteten i elnätet.

Det som däremot idag är vår stora begränsning vid höga peakar är vårt kraftnät. Sommarens situation i södra Sverige med en plötslig brist på svensk fossilfri el berodde inte på att vi saknade elproduktion i Sverige. I norra Sverige producerades stora mängder överskottsel som inte kunde komma södra Sverige till del utan istället exporterades till Finland. Det är där skon akut klämmer! Om detta återkommer jag i nästa avsnitt.

Det land som vi exporterar mest el till är för övrigt Finland vilket är ytterst intressant. Så här står det som förklaring i ”Elstatistik för Sverige 2019”:

”Bidragande orsaker till den rekordstora nettoexporten är dels den fortsatt svaga kraftbalansen i Finland i avvaktan på starten av Olkiluoto 3…”

Olkiluoto är Finlands stora satsning på ny kärnkraft och denna nya reaktor skulle tagits i bruk 2009. Men 11 år senare har den ännu inte tagits i bruk, och nu hoppas man kunna starta igång den 2021 – 12 år försenad. Den skulle ha kostat c.a. 30 miljarder kr. men beräknas totalt nu landa i 113 miljarder kr! Skenande kostnader och kraftiga förseningar vid bygge av nya kärnkraftsreaktorer i Europa är inget unikt. Detta är något som jag kommer att fördjupa mig i vid ett senare avsnitt.

Så behöver vi bygga ut mer produktion av el i Sverige för att klara vårt lands efterfrågan? Svaret blir självklart nej. Vi producerar redan idag med råge klart över det elbehov som finns i Sverige.

Kapacitetsbristen i Sverige beror inte generellt på att vi saknar elproduktion, utan det beror på något annat viktigt som jag kommer att ta upp i nästa del: Det svenska kraftnätet.

Lika inför lagen? – Nämndemän, opolitiska men politiskt tillsatta…

Av Nils Seye Larsen, 3 augusti 2020 kl 10:46, 5 kommentarer

I Sverige har vi ett system med nämndemän i våra domstolar som står för den folkliga representationen i vårt rättssystem. Det är historiskt naturligt i demokratier med en folklig representation i rättssystem, men hur ”folket” företräds sker på olika sätt i olika länder.

Den folkliga representationen är viktig, men varför ska det gå via partipolitiken?

I ett samhälle där allt färre engagerar sig partipolitiskt och där allt hårdare bedömningar från myndigheter och kommunala förvaltningar leder till rättstvister mellan invånare och offentliga förvaltningar ser jag uppenbara risker med vårt system.

I Sverige är det partierna i kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige som föreslår kandidater och väljer dessa. Förr, när många i samhället var engagerade partipolitiskt, fanns en samhällelig bredd i partierna som kunde motivera för den folkliga representationen. Men under decennier har allt färre valt att engagera sig partipolitiskt. Om än man nu kan kandidera till nämndeman även om man inte är medlem i ett parti så måste det fortfarande gå via ett parti som då föreslår en som kandidat. En snårig väg som få väljer.

Det är i synnerhet i tvister mellan myndigheter och invånare som frågan om folklig representation och opartiskhet ställs på sin spets. Ett tydligt exempel är Försäkringskassan som från 2006 och framåt fått tydliga direktiv från politiken om att begränsa kostnadsutvecklingen inom bland annat personlig assistans och sjukförsäkring. Myndigheten gjorde vad politiken bett dem om och har sedan dess successivt skärpt bedömningskraven vilket medfört att allt fler förlorat rätten till personlig assistans eller sjukersättning. Individernas enda möjlighet att få rätt var genom att överklaga besluten som då gick till Förvaltningsrätten.

Antalet överklagan har successivt ökat markant, men det är nästan alltid myndigheten som går ut som vinnare. Endast i 15 % av fallen dömer domstolarna till förmån för individen mot myndigheten. Det går självklart att resonera att det beror på att myndigheterna vet vad de gör. Samtidigt är det inte så enkelt, för exempelvis Försäkringskassan som allt oftare hamnar i rätten har ett väl uppbyggt system med erfarna jurister vilket är en rejäl kostnad som alla individer inte har möjlighet till för att kunna försvara sig i rätten. Dessutom, om politiker stiftar lagar och ger direktiv till myndigheter så blir det märkligt när sedan politiskt tillsatta nämndemän ska bedöma om myndigheten eller individen har rätt. Då måste vi våga ställa oss den viktiga frågan: Är vårt system rättssäkert? Är vi alla lika inför lagen?

När det gäller migrationsfrågor blir det än mer relevant att fråga sig om vi verkligen är lika inför lagen. I en omfattande utredning av Migrationsverket konstaterade man att man funnit brister i 50 % av asylprocesserna. Ändå dömer Migrationsdomstolarna i 88-94 % av fallen till förmån för Migrationsverket. Variationen är i sig märklig och beror på vilken Migrationsdomstol ärendet kommer upp i. I Göteborg ändrades 12 % av besluten till förmån för individen mot Migrationsverket, i Stockholm endast 6 %. Dessutom har man i migrationsprocesser kapat bort en instans – den som motsvarar Kammarrätten. Då återstår bara Migrationsöverdomstolen som endast i ett ytterst fåtal ärenden beslutar att ta upp ärenden för prövning. Det innebär därmed att frågan om vi alla är lika inför lagen när vi ställs i rätten mot en myndighet blir än mer relevant. (Migrationsdomstolar är identiska med Förvaltningsrätter i deras sammansättning, med en domare och tre politiskt tillsatta nämndemän).

Hela processen har fått mycket kritik från olika håll, bland annat i avhandlingen In court we trust. Det finns mycket att säga om processen och jag tycker att Nanna Töcksberg Zelanos debattartikel, ”Rättsäkerheten bara en kuliss på Migrationsverket” väl sammanfattar bristerna i Migrationsprocessen.

Den folkliga representationen är oerhört viktig att värna! Däremot känns vårt system med partipolitiskt tillsatta nämndemän förlegat – i synnerhet när så få av våra invånare är medlemmar i ett parti.

Det skulle vara på sin plats att utreda vårt rättssystem och se hur andra länder säkerställt den folkliga representationen. Till exempel används jurysystem i ett flertal länder där juryn består av en proportionell representation av befolkningen, lokalt eller regionalt. En modell som oftast används för att välja ut juryn är som följer: De är slumpvis utvalda (dock sammanhängande finns en struktur för att sammansättningen är proportionell) och de som väljs ut har en skyldighet att delta. Men antalet och deras befogenhet varierar. Det är dock viktigt att göra en ordentlig analys av vår omvärld för att finna det system som är mest lämpligt, demokratiskt och rättssäkert för oss.

Avslutningsvis: Miljöpartiet har valt sedan tidigare att ge personer utan partipolitisk tillhörighet möjlighet att via oss kunna bli nämndemän. 2019 valde vi i Umeå på ett medlemsmöte de fyra personer som skulle bli nämndemänskandidater för oss. En av dessa är en kvinna som skrev till oss, som inte är med i Miljöpartiet eller något annat parti och som gärna vill förbli partipolitiskt obunden. Hon ville bli nämndeman och valberedningen gick igenom hennes ansökan för att sedan föreslå henne till nämndeman. På mötet valdes hon vilket för mig personligen känns väldigt glädjande.

Sanningen om ’vänsterjournalister’

Av Nils Seye Larsen, 2 augusti 2020 kl 13:34, 5 kommentarer

I veckan gick Anders Ågren (M) ut med en bloggartikel om att Sveriges journalister är vänstervridna. 30 % av journalisterna skulle rösta på Vänsterpartiet, 70 % sammantaget på antingen S, V eller Mp. Detta bekräftar enligt Ågren bilden av att den svenska journalistkåren är mycket vänstervriden vilket ger en opinionsmässig slagsida åt vänster.

Han hänvisar till en artikel i SVD som publicerades den 25 juli och som har fått en stor spridning på sociala medier, bloggar och högerextrema ”nyhetskanaler” som Fria Tider, Nordfront, Nyheter Idag, m.m. Denna ”artikel” är dock ingen vanlig nyhetsartikel som Ågren och de ovan nämnda högerextrema fake news kanalerna försöker ge sken av. Det är en gästledare i SVD – som är tydliga med deras ideologiska färg: Obunden Moderat.

Den är skriven av Carl-Vincent Reimers, projektledare för Näringslivets Medieinstitut som finansieras via tankesmedjan Timbro av Svenskt Näringsliv. Carl-Vincent är även politiker för Liberalerna och har i tidigare artiklar vädrat sin kritiska syn på Public Service (bl. annat i artikeln ”Till och med Macron reformerar Public Service”).

Det blir aningen märkligt när en öppet högerpolitiskt vinklad artikel framställs som en objektiv nyhet, i synnerhet när dess mål är att framställa svenska journalister som ”vänstervridna”.

Lägg därtill att ”nyheten” i SVD den 25 juli i år handlar om en forskningsrapport som publicerades 2019…

Forskningsrapporten har varit starkt kritiserad. Det var bara ungefär en procent av Sveriges alla journalister som svarat på forskarnas enkät. 95 % av de journalister i Sverige som fått enkäten valde att inte besvara den. Det väcker frågor om både enkäten och dess underlag. I en artikel säger journalistikprofessorn Sigurd Allern från Oslo universitet:

– Det synes jeg er oppsiktsvekkende høyt. Jeg ville normalt sagt at slike undersøkelser ikke burde blitt publisert, fortsetter han.

I ett inlägg på facebook skriver journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert:

Just nu pågår återigen en diskussion om huruvida journalisters partisympatier påverkar journalistiken. Jag välkomnar alltid diskussioner om journalistik och journalister, men en repris på just det här är ganska tröttsamt eftersom diskussionen inte bygger på fakta, forskning eller trovärdigt underlag.

Förutom ovan nämnda kritik om att forskningsrapporten bygger på mindre än 1 % av Sveriges journalister lyfter hon även upp en annan viktig sak: Det finns idag ingen forskning som visar på samband mellan vilket parti en journalist röstar på och den bild som ges i nyhetsmedier. Tvärtom, i en utförlig svensk forskningsrapport – Kampen om mediebilden, utförd av Institutet för Mediestudier – där man valt att fokusera på media under valrörelsen 2018, konstaterade man följande:

”När det gäller behandlingen av partierna och regeringsalternativen är det viktigt att komma ihåg att tidigare forskning tydligt visat att vem som gynnas och missgynnas skiftar, både mellan olika medier och olika valrörelser (Asp & Bjerling, 2014). Eftersom den mer gynnsamma bilden av Alliansen är generell över mediegrupper finns det inget som tyder på att den skulle vara ett uttryck för politisk partiskhet. Än mindre ger resultaten stöd för att nyhetsjournalistiken skulle vara vänstervriden.”

Något som däremot är klart oroväckande men som inte nämns av vare sig Anders Ågren, Carl-Vincent och Näringslivets Medieinstitut eller den forskningsrapport som de hänvisar till, är ägarkoncentrationen av svensk media.

Ägarkoncentrationen inom dagspressen fortsätter att öka. Inom själva ägarkoncentrationen är en av de viktigaste strukturella medieförändringarna under 2000-talet den ökande andelen stiftelseägda tidningskoncerner. Dit hör Mittmedia, Gota media, NTM och Sörmlands media, samtliga ägda av stiftelser med liberal eller moderat inriktning. Enligt medieforskaren Staffan Sundin expanderar koncernerna för att överleva med målet att fortsätta få ut sitt politiska budskap.

Det farliga med inlägg som Anders Ågrens och Carl-Vincents artikel är att de har två viktiga syften:

Måla upp en felaktig bild av att svensk media är vänstervriden
Så frön av tvivel mot våra etablerade nyhetskanaler – i synnerhet public service – för att legitimera för att de bildar egna ”nyhetskanaler” – så som exempelvis Moderaternas ”Nyheter i Västerbotten”.

Det sårar tilliten till fundamentet för vår demokrati: Objektiv Media granskar makten och oss politiker. Vi som politiker ska inte börja agera som ”journalister” med egna mediekanaler – och journalister ska inte börja agera partipolitiskt för att påverka makten i eget syfte. Rubbar vi denna balans är vi farligt ute.

Som politiker och miljöpartist är jag van att bli granskad. Ett flertal gånger har jag känt att vi blir felaktigt uthängda av media, att ”skandalartiklar” i syfte att såga trovärdigheten för Miljöpartiets företrädare får större fokus än den politik vi rent faktiskt bedriver. Men det ger mig ingen rätt att börja starta egna propagandakanaler som jag snillrikt utformar som en ”sanningens” eller ”verklighetens” nyhetskanal.

Självklart ska media och journalister granskas, så även ägarna bakom mediekoncernerna. Men inte av oss politiker eller stiftelser med tydliga politiska ändamål.

Det är ytterst viktigt – för vår demokrati – att vi värnar tilliten till de etablerade nyhetskanaler vi har, såväl lokalt som nationellt. Att vi har en tillit till yrkesgruppen av utbildade journalister. När kampen om demokratin hårdnar hamnar media ofta i frontlinjen. Då är det en skyldighet för alla som vill värna vår svenska öppna transparenta demokrati att stå upp för objektiv journalistik och de etablerade nyhetskanaler vi har.

Ny kärnkraft: Kapacitetsbrist i Södra Sverige.

Av Nils Seye Larsen, 1 augusti 2020 kl 07:30, 5 kommentarer

Del 1

Behöver Sverige ny kärnkraft? En stabil elproduktion med låga utsläpp – åtminstone när elen produceras? Vi har ju kärnkraft i Sverige sedan mer än ett halvt sekel och produktionen har varit både stabil och olycksfri. Kärnkraften har varit viktig i vår industriella utveckling och en trygg tillgång i vårt välutvecklade välfärdssamhälle.

Men kärnkraftverken är till åren kommen och i stadigt behov av ökat underhåll. Ett kärnkraftverk har redan stängt för gott och framtiden för de övriga är oviss. Under de senaste åren i södra Sverige har utveckling av industrier och nyetablering av företag med produktion riskerat att begränsas på grund av att vi har en kapacitetsbrist i söder. Så i somras startade tillfälligt oljekraftverket i Karlshamn.

Och så ska vi i allt detta ställa om med mer tåg, elbilar, elflyg och digital teknik…

Hur blev det så här? Hur löser vi problemet?

Så låt oss återgå till den första frågan nu när problemet är beskrivet. Behöver Sverige ny kärnkraft? Många skulle idag svara ja och det förstår jag fullt ut – för det låter logiskt.

Men om jag ställer följande följdfråga: Vari består kapacitetsbristen? Då blir det genast mer invecklat och svårare att besvara. Men detta råkar vara den absolut viktigaste frågan om vi vill komma till bukt med de problem vi har i Sverige.

Låt mig ta ett exempel: Du pendlar regelbundet långa avstånd i din bil mellan hemmet och ditt jobb. Med åren tar resan allt längre tid och det här börjar bli ett problem. Du kommer allt oftare sent till jobbet, kvällsmaten där hemma lagas och käkas allt senare, du hinner inte längre skjutsa barnen till deras fritidsaktiviteter och får allt oftare tacka nej till tillställningar som du annars så gärna skulle velat delta på.

Vad är den första frågan du ställer dig; ”Dags att byta till en ny bil med lite mer kräm i?” Det är inte alls säkert, för det beror ju helt och hållet på vad problemet är som gör resan allt långsammare. Börjar vägen bli dålig? Har de sänkt hastigheten? Sitter du fast i vägarbeten? Börjar det bli trångt och trafikerat på vägen? Det låter rätt så självklart att vi ställer oss dessa frågor innan vi ens börjar tänka tanken på att investera några hundra tusen kronor i en ny bil.

Borde det då inte vara lika självklart för oss politiker att ställa oss sådana frågor – innan vi plöjer ner X antal miljarder kr i nya kraftverk?

Vad jag vill komma till är att debatten börjar i fel ände när den första fråga vi ställs inför är: ”Behöver vi ny kärnkraft?”

I den här artikelserien går jag igenom de viktiga frågor som vi behöver ställa oss och fördjupa oss i och förstå vilka problem som elförsörjningen i Sverige har i nuläget och står inför framöver.

Del 2: Svensk elproduktion – producerar vi för lite eller är produktionen för ojämn? Var klämmer skon?
Del 3: Det svenska kraftnätet – kapacitetsbrist, oklart ansvar, bristfällig investering och försenade ”infrastrukturfiaskon”
Del 4: Ny kärnkraft – vad kostar det? Hur lång tid tar det? Och kan ny kärnkraft vara ekonomiskt lönsamt?
Del 5: Det politiska spelet – ny kärnkraft en taktisk fråga. Vem vinner på att driva frågan om ny kärnkraft?
Del 6: Framtidens kraftnät, elproduktion och elkonsumtion – utmaningar och möjligheter?

Jag har tidigare skrivit om den svenska kapacitetsbristen och framtiden för svensk kärnkraft. För dig som vill läsa dessa artiklar finner du dem längre ner. Jag vill även rekommendera en mycket välskriven djupgående artikel från DN, samt ett flertal debattartiklar som är skrivna av olika experter i ämnet (jag vill tacka min partikollega Nils-Erik Pettersson för hans hjälp med att finna relevanta artiklar):

DN den 11 juli: Elbrist hotar tusentals jobb i Södra Sverige

ETC den 6 juli: Experten: Därför behövs inte kärnkraft

DN 23 maj: Kärnkraft inte nödvändigt för ett fossilfritt Sverige

DN 27 maj: Kärnkraft eller inte kärnkraft – det är inte frågan

DN 3 juni: Osakligt påstå ny kärnkraft är nödvändigt

Flera av dessa artiklar är låsta men i min artikelserie här kommer jag successivt att ta upp mycket av det som beskrivs i dessa artiklar.

Det är dags att gå till botten med den svenska elförsörjningen. Det är nödvändigt för det hjälper oss att besvara den fråga som regelbundet debatteras i media: Behöver vi ny kärnkraft i Sverige?

Mina tidigare artiklar i frågan:

Ny kärnkraft löser inte vårt största problem – elnätets kapacitetsbrist

Kärnkraft för en dag