Vi skolkade aldrig

Det fanns en orsak till detta. Magistern kom in i klassrummet, satte dig på katedern och lade sitt ben över det andra. Med sitt något lockiga hår och höga vikar med pannan i tydliga veck och sin långa hals tittade han på oss, var och en. Hans röst var grov men mjuk och hade en västerbottnisk klang. Inte hade han förrättat upprop. Kan han ha räknat med att vi alla skulle vara där? Då började han berätta. Det var kristendomslektion. Då kan ni förstå att just detta var orsaken till att vi aldrig skolkade. Hans berättande klistrade oss fast i bänkarna och vi väntade bara på nästa mening. Magister Lindgren hade nyligen flyttat till Storfors med sin fru Stina. På samma sätt var det på historielektionerna. Vi var alltid där i tid för att inte missa något. En dag var det en av klasskamraterna som sade att magistern hade skrivit en bok som hette Plåtsax och vi var imponerade. Torgny Lindgren var vår klassföreståndare i tre år genom högstadiet. Detta satte naturligtvis sina spår hos flera av oss kan jag anta. För min del skrev jag en dag (2011) min C-uppsats i ämnet narratologi där jag analyserade hans genombrottsroman Ormens väg på hälleberget.

Senare i livet frågade jag honom hur han gick till väga när han skrev. Jo, sade han. Orden kommer till mig. Hur mycket skriver du om dagen? En sida, svarade han. Det är inte utan orsak att en avhandling om Torgny Lindgrens författarskap heter Konsten att upphöja det ringa. Där undersöker Marcus Willén Torgny Lindgrens litterära metod. Det kan jag inte alls göra anspråk på men dock fick jag övning i att förstå hur en berättelse är konstruerad. I vart fall lämnade vår magister Lindgren starka avtryck och de unga tonåringarna som annars kanske inte satt still i bänkarna eller ens var där alla gånger.