Villy Hansen

Det är inte alltid som det verkar vara.

Vem är hjälte?

Av , , Bli först att kommentera 0

Att utropa hjältar kan ligga nära till hands ibland. I synnerhet i svåra påfrestande tider, som exempel i pandemiska tider, inom den utsatta vården. Med rätta utses dessa som hjältar. Inte av rättvisa för att jag tycker att många andra också kan vara hjältar utan för att de flesta i samhället får göra uppoffringar och lida. I vart fall kan utspinna sig ett slag av svartsjukedrama. Den nya sportgrenen heter ”vem lider mest”.

Bli först att kommentera

Hopp för hjärtat

Av , , Bli först att kommentera 1

Detta inlägg är skrivet för att ge hopp. Ett år har gått sedan jag genomgick en kranskärlsoperation där jag fick fem nya blodkärl inopererade. De tre kranskärlen är till för att försörja själva hjärtat med blod. Mitt utgångsläge blev ändå grav kronisk hjärtsvikt där hjärtats pumpförmåga var mycket nedsatt och vänster hjärtkammare mycket förstorad. Hjärtats pumpförmåga efter operationen innebar att 80 % av blodet var kvar i hjärtat och att jag då endast kunde använda 20% av blodet för att syresätta kroppen. Dessutom fanns det vatten kvar i ena lungan och en del av den var sammanklappad. Ytterst illa. Dock finns det lösningar och bot. Så här har det gått. I förrgår körde jag ett tungt intervallpass på spinningcykel på 50 minuter och gick raskt samma dag 7,5 km i skogsterräng och i går körde jag ett styrkepass i det egna lilla gymmet. Numera kan jag använda 58% för syresättning efter ett pumpslag. Hjärtats vänstra kammare har minskat från 67 mm till 57 mm. Det är nästan normalt. Vattnet i lungan är borta och den har full verkan. Vad gäller hjärtsvikt råkar inte alla ut för det men jag gjorde det. Mina första promenader ägde rum inomhus på 10 minuter och utomhus cirka 100 meter.

Så här gick jag till väga för att börja min rehabilitering. Dels tankade jag hem ett antal litteraturstudier inom ämnet och dels tog jag vara på all det stöd som gavs från hjärtkliniken där jag vårdades (NUS, Norrlands Universitetssjukhus). Under förberedelseveckan inför operationen hade hjärtkliniken en personalfest. Jag undrade varför. Jo, kliniken hade varit ”bäst i Sverige för fjärde året i rad”. Av de olika studierna fastnade jag för, var denna; http://www.fyss.se/wp-content/uploads/2018/01/Kronisk-hj%C3%A4rtsvikt.pdf . Det visade sig att jag prickat rätt för när jag besökte specialfysiologen för en uppföljning sade hon till mig. Dokumentet jag fastnat för ”är hjärtklinikens bibel, från den utgår våra rekommendationer och råd”. Dessutom rådfrågade jag min kardiolog Anders Eriksson om fysisk träning. Du får träna kondition tre dock högst fyra gånger i veckan. Efter uppföljningen i förra månaden får jag faktiskt träna mer om jag vill. Så innan man börjar träna skall man inhämta råd om vad som passar en. Jag tränar kondition varannan jag och styrketräning varannan dag och går även raskt varje dag. Enligt vetenskapen kan det handla om i vart fall minst tre gånger trettio minuters konditionsträning i veckan, och på sin egen nivå. Det finns hopp för även den som råkat mycket illa ut. Men det är inte gratis. Man får aldrig fråga sig om man har lust.

Först blev det en stor operation och sex mediciner livet ut. Till detta lägger jag det jag själv kan påverka. Hjärtvänlig mat med låg andel av onda fetter så kallade omättat fetter och mera vegetariskt innehåll i maten. Charkuterivaror är bannlysta för mig. Till detta kommer fysisk aktivitet och konditionsträning som bygger upp hjärtmuskeln.

För mig kändes det som om att livet rämnat en dag för ett år sedan. Jag som var mager, tränat hela livet och ansåg mig äta relativt nyttigt och till råga på var nykterist. Hade jag inte haft min då nyinköpta iWatch som kunde mäta både puls och hjärtflimmer när jag kända mig lite ”konstig” kunde se att pulsen var 140 slag per minut. Då hade jag i så fall inte åkt direkt till Hälsocentralen, och hade ett blodtryck på över 200, utan livet hade sannolikt tagit slut någon annan stans. I stället blev det ”gul bil” direkt till NUS i Umeå och allt som sedan följde därpå. Skatteåterbäringen blev stor. Livet på andra sidan ser ut att vara bra. Vissa stora saker har bliv små och visst som var mindre betydelsefullt tidigare har fått ett annat högra värde nu. Därför är det inte synd om mig längre.

Bli först att kommentera