Länge leve fri media och kultur

Media och kultur är det sista vi har för att yttra oss och påverka. Dessa utgår från demokratins innersta verktyg och medel. Det är ingen som hels idé att klaga på vad en tidning skriver eller ett annat etablerat media ger ut så länge det inte bryter mot någon befintlig lag. Tidningar och annan etablerad media arbetar med sin policy, eventuell politisk färg, målsättning och nyhetsvärdering de själva väljer. Vi kan se hur jakten på Aftonbladet går till. Till och med Dagens Nyheter har kallats vänsterblaska. Så länge vi har en fri press gäller detta.

Att ha fri press innebär åsiktsfrihet. Även om det finns statliga och skattefinansierade bidrag för press skall inte politiker i Riksdagen styra vad som skrivs och sägs. Partier längre ut på kanten brukar ofta vilja styra och censurera. Den dagen det inträffar kan vi ta Turkiet, Ungern och Ryssland i hand. Att journalister skall kunna straffas för vad de skriver eller säger misshagliga saker har tyvärr sagts från ytterhållet.

I samma liga spelar kulturfolket. Dem lägra ut på ytterkanten vill styra och censurera kulturen. Det får inte ske oavsett om kulturell verksamhet är statsfinansierad. Kulturfolket är kreativa, obstinata och protesterar gärna mot makt och översitteri. De dansar, spelar teater, skriver och sjunger så att dem på den yttre politiska kanten blir oroade och känner att de kan mista makten. Får dem på den yttre kanten som de vill kan biblioteken rensas från litteratur på annat än det svenska, och fornnordiska och andra språk som samiska och meänkieli med några flera.

Snart kommer kanske inte alla de sju dvärgarna att få vara med i nästa film och bokbål tändas. Kanske traditioner som är yngre än hundra år förbjuds för att kulturen skall vara säkrade från kulturell invandring.

Alla som har kritiserat den nya regeringen med stödpartiet har kallats för vänster-någonting. Slutsatsen om man lyssnar till vissa tongångar måste bli att alla kritiker är vänsterradikaler. Vänster är det nya skällsordet från ytterkanten.