Återstoden av ett liv

Denna filosofiska betraktning vill jag inte tillskriva andra. När man är några år omkring sjuttio, innan eller efter, är det sannolikt att man har minst tio friska år framför sig. Med lite tur kan det handla om till och med tjugo år. Men å andra vet ingen något om vad som väntar runt hörnet. Inte behöver man veta? Skulle en trettio eller fyrtioårig person endast se tio eller tjugo friska år framför sig skulle den förmodligen gripas av skräck och melankoli.

Vilka skall vara rädda om tiden och livet? Alla naturligtvis. Men den som kommit till åren omkring sjuttio har betydligt mindre tid kvar i livet. Hur rimmar det men en i någon utsträckning utbredd uppfattning att pensionären har all tid i världen likt ständig semester.

Pensionären är mera rädd om sin kvarvarande tid än andra om pensionärens egen tid. Pensionärer ser gärna framemot att kunna improvisera med vad och när saker och ting skall göras men inte så gärna att andra improviserar med pensionärens tid.

Har man som jag för ett antal år sedan genomgått en större hjärtoperation, men dock rehabiliterat mig mycket väl med sju olika mediciner resten av livet, med daglig konditionsträning, grymt nyttig mat, blir resten av livet, den återstående tiden ännu mera värdefull. Kardiologens kurator talade om för mig att jag fick räkna med att få en viss grad av ångest. Men det skall inte få vara för stor. Någon gång hamnade det tyvärr på gränsen. Rehabiliteringen från grav hjärtsvikt till mycket bra kondition har krävt en disciplin av minst typen Nils van der Poel under ett antal år. För tre och ett halvt år sedan kunde jag inte gå längre än sjuttio meter. Nu kan det bli en timmes hård skidåkning om dagen de flesta dagar i veckan.

Ingen människas tid är viktigare än någon annans tid. Det är bara den egna tiden man förfogar över. De andras tid har man endast fått tillfälligt medgivande till.

Ett hemskt ordspråk jag ibland använt är ”blanda inte in mig”.