Språket mänsklig signatur

Språket är en mänsklig signatur. Både för identifikation och identitet för att tala om vem man är. Språket kan även tala om vart man kan tänkas komma ifrån. Dessutom är språkbruket avslöjande så till den grad att det är möjligt att dra både felaktiga och sannolika slutsatser om personen som talar eller skriver. Det går alldeles utmärkt att uppfattas som belevad och bildad med ett enkelt språk. Det krävs inte akademiska språkkomponenter eller inslag av att vara beläst och lärd för att med språket inge förtroende. Den genuina och uppriktiga människan lyser alltid igenom i synnerhet när man talar.

Den tragiskt låga språknivån möter man allt för ofta i den politiska debatten och på sociala media som Twitter och Facebook. Tror dem som skriver inte att det märks som att de skulle sitta i en bil och svära all förbannelse om medtrafikanter? Sällan är något så betecknade som när jag eller någon annan kritiserar högernationalister och SD-sympatisörer. Då kan den som kritiserar av framträdande riksdagspersoner bli kallade ”dumma”, ”den allra sämsta”, ”sjuk” eller något annat i den lägre retoriska skalan. Björn Söder, riksdagsledamot och ledamot i justitieutskottet verkar leda ligan av retorisk analfabetism.

Andra debattörer jag råkat ut för har kallat mig för ”korkad”,förpestare trots att de är vuxna människor och inte vilsna förbannade tonåringar. Jag påstår inte att jag inte skulle förtjäna dessa epitet men det går väl an att uttrycka sig något mera belevat.

Slutsatser man kan dra är, hur fungerar dessa retoriska analfabeter i övrigt? Retorik är inte bara retorik, sade min retoriklärare på universitetet. Mitt eget lilla språkliga handikapp är bland annat att jag inte fick med mig någon präglad dialekt och ibland kan mitt språk ha lätt färgade inslag av akademisk karaktär. Några har sagt att jag är lite omständlig men det är väl en tidigare yrkesskada på den parajuridiska vägen i ambitionen att inte bli missförstådd.