Häromdagen fattade jag ett viktigt beslut efter en noggrant övervägande och grundlig eftertänksamhet. Ställningstagandet blev uppseendeväckande ”jag är gammal”. Om ett tertial fyller jag sjuttiotre år. Då bör man betecknas som gammal i biologisk mening. För den sociala-, och intellektuella åldern kan sannolikt en annan måttstock användas.

Den sociala ålderns konsekvenser i fråga om hur folk i allmänhet ser på äldre människor och den kalendariska åldern om konsekvenser i fråga om juridik och andra regler kan jag bli ursinnigt besviken på. Å ena sidan handlar det om fördomar och å andra sidan om något så delikat som uppfattningen om pensionären och den gamles tid. Den äldre lät något lindrigare en den gamle. Pensionärer har alltid i världen för de har så att säga alltid semester anses det ofta. Dessutom kan pensionären så gott som undantagslöst göra det de avser eller ha råkat planera genomföra vid ett helt annat tillfälle.

Motsägelsefullt nog har en person som jag med största sannolikhet omkring tio friska år kvar i livet eller med mindre sannolikhet ha möjlighet tjugo år kvar i livet som relativt frisk. En människa i trettio till fyrtiårsåldern skulle få panik om denna ansågs kunna ha tio till tjugo år kvar i livet. En slutsats kan då bli att vara ytterst rädd om pensionären eller den gamles tid.

Nu har jag beslutat att jag är gammal eller kanske bara lite äldre. Det var ett symboliskt och pragmatiskt erkännande som suttit långt inne. Därför skall andra vara mycket rädd om min tid och uppträda ödmjuk vid eventuella förfrågningar om exempelvis utförande av olika tjänster vilka dessa vara månde. En fördel med att jag beslutat mig för ställningstagandet ”jag är gammal” är att jag därför kan bedöma mig efter en annan referensram och norm. Jag kan därför bli ohyggligt nöjd med att endast kunna köra ett en-timmes träningspass på skidor ett antal gånger per vecka. Jag kan till och med bli riktigt nöjd över att inte uppleva artros eller rent intellektuellt att förstå halvkomplicerade saker och ting. Inte heller behöver jag bli missnöjd och ledsen över att ”de talar så ohyggligt otydligt på Tv att jag helt enkelt inte förstår”. Sådana symptom benämns nedsatt hörsel. För detta har jag fått en remiss och är inte ledsen för det men väntetiden är många månader. Det verkar redan fördelaktigt att bli gammal när man ändå är det.

Klocktid är inte så mycket att göra åt

”Vi lever så kort tid och är döda så länge”, Piet Hein, dansk vetenskapsman, matematiker, filosof, författare och konstnär.

Tid och ting om tid har ofta en inneboende dramatik när det uttalas. Skeenden i tid är även har stor påverkan på den tid som kommer efter. I tid har allt från stora omstörtande händelser inträffat till mindre skeenden vilka man sällan har kunnat ana eller förväntat sig.

Om man ofta önskar att det skall bli fredag så helgen inträffar rinner livets tid. Vill man egentligen det? Tiden borde sannolikt gå betydligt långsammare. Vid varje tidpunkt i livet när man tänker i nuet har man tyvärr allra minst tid kvar för sitt liv eftersom tiden hela tiden oförtröstligt förflyter. Livets tid eller ingen specifik utpekat tid kan hållas kvar en enda liten stund. Däremot kan man upplevas fånga tiden genom att ta vara på den.

Inte sällar talar vi om en annan tid av helt annat slag med halt andra omständigheter. När jag var fjorton år liftade jag från vårt lilla samhälle i Värmland till Hallstahammar. En annan gång ungefär vi samma tidsperiod åkte jag cykel i Köpenhamn från Amager till Ströget och via krokiga om vägar tillbaka. Inget av detta skulle vara möjligt i dag. Men å andra sidan var detta i en annan tid.

Den samtid vi lever i ger oss som befinner sig där särskilda förutsättningar, begränsningar och möjligheter. Därför kan hända att en del längtar tillbaka till en annan tid. Det går bara an i minnenas värd. Inte helt osannolikt är den bästa tiden nu men tyvärr inte för alla. Platsen och inte bara tiden bestämmer hur vi har det.

Med svårigheter och sorg är det inte sällan så att endast förfluten tid kan ge någon lindring.

Någon sade att ”vår herre har utrustat oss med samma tid”. Vem vet det kanske inte stämmer helt och det är så att ödet bestämmer. Det vill säga om vi tror på ödet. Tids nog får vi veta men sällan innan.