Så var panelen på plats och nu förestår det som är nästan lika jobbigt, att röja upp bland resterna och ta tillvara det som behövs för fortsatta stordåd.
Sådana här saker kan te sig upprivande (och nedrivande), några småsår på ett ben bär syn för sägen i mitt fall, men jag överlever nog.
Lika upprivande tycker nog en och annan att processen ter sig när ny liberal partiledare ska utses. Ironiskt nog är det ofta nog de som i sin iver att tala för sin favorit tagit heder och ära av den nuvarande ledningen, som nu tycker sig få smaka på den egna medicinen och klagar över det.
Det kan man tycka vad man vill om men det är ändå vad man kunde ha väntat sig. Som en brittisk politiker uttryckte det: politik är ingen tebjudning. Det handlar om makt.
En sak som man borde fundera över är att den blivande partiledaren måste vara beredd att axla rollen som statsminister. Det är något man både kan och ska förvänta sig att (nästan) alla partiledare ska kunna leva upp till. Och vem kan man tänka sig i ljuset av detta?
Förr var det inte så. Då fanns det vanligen två tydliga kandidater, statsministern, som var sosse, och så oppositionsledaren. Det mönstret bröts – faktiskt – av Folkpartiet, som partiet hette då, när man ensamma bildade regering sedan den första regeringen Fälldin hade stupat på kärnkraften 1978. Efter det skulle ingenting bli sig riktigt likt igen. Något som den nuvarande situationen visar.
Nuförtiden sker maktskiften i landet och partierna åtminstone fredligt. Kampen är verbal och inte en uppgörelse med vapen i hand. Den 14 juni 1275 led kung Valdemar nederlag i slaget vid Hova och Magnus Ladulås tog över kronan. Att de två var bröder, stoppade inte Magnus.
Av detta kan vi lära oss två saker: det var inte bättre på Folkungatiden än det är i dag, och att släkten är värst. Något som kan vara fallet också i dag.
Senaste kommentarerna