Så stundar det val i dag. Inte här, men väl i Storbritannien. Fast frågan är väl om landet verkligen är så stort längre. Och något ”United Kingdom” syns då inte heller till. Sällan har väl landet framstått som så splittrat.

Hur det här ska sluta, ja det vet väl ingen. Men ett stalltips är att Johnson får som han vill och att landet lämnar det europeiska samarbetet.

Vad som dock är mer än tydligt att den konservativa politiken vilar på totalt antikverade föreställningar om landets roll i Europa och världen. En politisk åkomma som är rätt så vanlig bland konservativa partier och politiker.

Den 12 december 1885 sjösattes pansarbåten Svea. Det skulle bli den första i en rad av liknande fartyg. Den svenska flottan skulle rustas upp.

Det blev nu inte så mycket med den saken. Britterna var desto flitigare på området. Vid denna tid behärskade den brittiska flottan världshaven, även om man började bli oroliga över tyskarnas marina upprustning. Något som visade ha fog för sig under första världskriget några decennier senare.

Allt det där verkar man ha glömt och drömmer om fornstora imperiedagar då britterna var en makt att räkna med. Det kan nu komma dithän att utträdet ur EU kommer att innebära Storbritanniens slut om Skottland bryter sig loss. Kanske går Nordirland samma väg.

Blir det så, ja då tror åtminstone jag att det också blir slutet för Johnsons parti, liksom troligen också Corbyns. Och det är väl egentligen inte så mycket att beklaga?

Annika Söder får tydligen sparken som kabinettssekreterare på UD. På alla andra departement heter det statssekreterare, men UD har ju alltid varit något för sig.

På Palmes tid lär det ha varit Pierre Schori, som alltså då innehade posten ifråga, som i praktiken körde racet på Palmes uppdrag, oavsett vem som nu råkade ha den formellt sett högsta befattningen som utrikesminister. Var nog lättare när det var Lennart Bodström som satt där än när Sten Andersson residerade.

Denne hade tydligen egna åsikter, även om resultatet inte blev så mycket bättre för det. Bland annat lyckades den tidigare partisekreteraren kläcka ur sig att de baltiska länderna inte alls var ockuperade av Sovjetunionen just när befrielsen från denna ockupation pågick som bäst.

Det är alltid bra om man kan ha rätt person på rätt plats. Enligt vad Kjell Olof Feldt uppger i sina memoarer föreslog han Palme att sätta Sten Andersson på posten. Han tyckte tydligen att det var bra om Andersson inte blandade sig alltför mycket i den ekonomiska politiken.

Några som dock fick erfara att de var på fel plats vid fel tillfälle var de svenska och finska frivilliga som stred på boernas sida under boerkriget i Sydafrika. Den 11 december 1899 stupade ett antal av dem i slaget vid Magersfontein. Ett slag som boerna visserligen vann, men kriget slutade ändå med en brittisk triumf.

Två gånger har jag blivit grundligt besviken på vårt liberala parti. Och då menar jag inte sådant som att ens motioner ibland avslås på länsförbundets årsmöte. Det är saker man får ta. Men när partiet genomgår det som jag ser som ett intellektuellt haveri, ja det är något helt annat.

Vad det handlar om? Svaret är: kärnkraften.

Det haveri som här avses är inte nytt, även om det har bäring in i vår tid. Det inträffade på 70 – talet då kärnkraftens vara eller inte vara blev en existentiell fråga i svensk politik. Hamlets ödesmättade ord i Shakespeares pjäs kom att prägla striden som bland annat orsakade fallet för den första borgerliga regeringen på 44 år.

I motsats till vad de flesta nog tror, var inte Centern och VPK, som partiet hette då, först med att ta upp energifrågor och därmed kärnkraften. Folkpartiet ville redan i början av 70 – talet se energibesparande åtgärder. Något partiet blev grundligen avhånat för.

Den insikt som låg bakom det ställningstagandet var att all energiomvandling sliter på miljön. OCH påverkar klimatet. Kärnkraften är inget undantag från den regeln. Den som tror att frånvaron av koldioxidutsläpp under själva driften innebär att kärnkraften inte orsakar någon uppvärmning – och därmed klimatpåverkan – har uppenbarligen missat något vitalt på fysiklektionerna i skolan. Energi kan inte förbrukas, bara omvandlas. Den värme som reaktionerna i en kärnreaktor alstrar, kan inte renas bort.

Det är inte litet värme vi talar om. De tre reaktorerna i Forsmark har en effektutveckling på sammanlagt över 3500 MW. Bränslet hettas upp till tusentals grader som i sin tur värmer vatten till hundratals grader för att sedan via elproduktion via ångturbiner värma ett hus till 20 grader. Det är som att skära smör med motorsåg.

Men, men. De insikter som fanns 1973 försvann när debatten kom att haverera i en fundamentalistisk civilisationskritik. Den kom i sin tur att påverka det liberala partiet som förföll till ett upprepande av mantrat ”vadskavihaistället”. Det intellektuella haveriet var ett faktum.

I folkomröstningen 1980 bildade partiet en allians med S med budskapet att kärnkraften skulle avvecklas ”med förnuft”. Resultatet var allt annat än förnuftigt i och med att valresultatet 1982 innebar att partiet nära nog halverades. Det förtroende man hade arbetat fram under 70 – talets debatt om energi och miljö, var borta.

I dagsläget håller vi på att upprepa samma misstag. Klockartron på en enorm expansion av elanvändningen gör att L nu ägnar sig åt ett motbjudande reaktorkramande. Inte heller nu verkar det ha slagit någon i partiledningen vad elementära grundkunskaper i fysik säger oss om problematiken.

Haveriet fortsätter. Och det blir inte bättre av att vi hamnat i samma felaktiga föreställning som Åkessons gäng. SD har – framgångsrikt – kunnat dölja sin totala renons på miljö och energipolitik genom att förespråka kärnkraft. Något vi i dagsläget hjälper dem med.

Den 4 december 1676 slog svenskarna danskarna i slaget vid Lund. Skåne, Blekinge och Halland förblev svenskt. På ett är det tillförfång. Om så inte blivit fallet skulle vi i varje fall sluppit Åkesson i den svenska Riksdagen.