Etisk prövning

Frågan om de så kallade ”IS-svenskarna” sätter människors förmåga att resonera och se saker och ting från olika håll på prov. Etik är ett filosofiskt ämne. I synnerhet är jag själv fascinerad av den normativa etiken, den om vad som är rätt och fel och bra och dåligt. I vart fall när det gäller saken om ”IS-svenskarna” känns det som en makaber underhållning när politiker och andra opinionsbildare tar sin ställning. Det gör de utan vidare resonemang, på ett relativt kategoriskt sätt. ”Om man anslutit sig till världens mest av skydda grupp har skall man inte kunna komma tillbaka” säger många. De låter helt rätt. ”Men barnen då?”, säger andra organisationer. Det låter även det helt rätt. Vad SD och V säger är något förutsägbart. Ju längre till höger man befinner sig desto mera talar man för att de skall bli statslösa. Åter det vänstra hållet vill man dock ifrågasätta detta.

”Att hjälpa IS-svenskar hem” eller ”inte hjälpa IS-svenskar hem” är en retorisk groda, med ett vanligt förekommande första alternativ, ”Vi vill inte ha dem här” säger folkets röst. Inte vill folk i allmänhet att dessa marodörer skall få komma ”hem”. Den viktiga frågeställningen är dock i första hand, ansvaret för krigsbrott och andra kriminella handlingar, om hur detta ansvar skall kunna utkrävas. Att vårt land inte har erfarenhet eller resurser i rättsväsendet och utredningssystemet att lagföra dessa brott står relativt klart för de flesta. Hur skall det då göras? Här borde det finnas skäl för en europeisk tribunal.

Det finns flera frågeställningar om konsekvenser och alternativ som borde ställas för att komma så rätt som möjligt. Jag säger som Torbjörn Tännsjö (professor emeritus i praktisk filosofi) bukar göra i sina resonemang; ”Det resonemang som har de bästa argumenten för sig bör man ansluta sig till”. Men då behöver man därför föra att resonemang.