Etikett: kyrkan

Letade med ljus och lykta

Av Maria Lundmark Hällsten, 4 november 2013 kl 08:27, Bli först att kommentera

Jag och chefen roade oss igår, vi åkte till Backen kyrkan och skulle där, leta rätt på en specifik gravsten och tända medhavd ljus och lykta… man kan säga att vi letade med ljus och lykta, bokstavligt talat, men hittade inte vad vi letade efter.

Jag har aldrig varit där förut och att kyrkogården var så stor, hade jag ingen aning om, inte var den handikapps vänlig heller, grovt grus på vissa ställen och 75% av alla andra stenar låg ju så man var tvungen att gå på gräsmattan. Så jag sprang där, upp och ner mellan stenarna och letade, men förgäves.

Nå, vi skrattade åt eländet och instämde i att vi åtminstone vet hur man kan roa sig en söndag, bara så där, och vi var glada att det inte regnade eller föll någon snö, så det slapp vi och på promenaden fick vi andra intryck och nya saker att skåda, än dom gamla vanliga, så helt bortkastat var det inte.

Vi åkte färdtjänst dit och hem, och därför hade vi lite tidspress också, annars hade vi kanske, kanske, kunnat hitta igen stenen, men det får vi inte veta, inte just nu i alla fall, hennes f.d. man sa att han kunde följa med henne dit sedan, han vet vart stenen ligger, så dom får tända ljuset, en annan dag.

Nu, för en stund sedan, så blev jag påmind om spökerierna här i huset. Sitter i tv rummet, där vi har datorn, det smäller till och klirrar ute i köket, och jag tror att det kommer från diskstället, men inte då… och kolla:

Den där vasen som ligger till vänster, har hoppat ut från skåpet, från högsta hyllan, hittat av skålen med nacho-chips och vänt den upp och ner… och allt detta utan att en enda flisa gått sönder från någon av skålarna… den ni!

Jag har fått ännu en kommentar på blogginlägget om ruffel & båg företaget, Parfymsverige, en till som gjorde som jag, hon hade också hittat mitt blogginlägg då hon googlat på parfymsverige, BRA, då vet jag att det finns andra som läser om detta bluff företag, och jag hoppas att fler gör det också.

Nu ska jag ha frukost, och sen får vi se vad det blir, ledig är jag i alla fall, i dagarna 3, härligt!!! Önskar er alla en fin måndag!

Han hängde på kofångaren

Av Maria Lundmark Hällsten, 6 maj 2013 kl 08:47, 4 kommentarer

Apropå runda Konsum och numera kyrkan vi har utanför vårt köksfönster. Så pratade vi just om den igår, jag sa till Åke att det var 1977, det blev en kyrka av hela alltet. Det kommer han mycket väl ihåg. Det blev nämligen en översvämning där, året före, och vägen blev underminerad.

Åke hade följt med en kompis som körde bussen till Holmsund och var inte tillbaka hemma förrän mitt i natten, då han kom och gick efter vägen ser han en taxibil som åkt ner i vägbanan, med framdäcken.

Det kom mer och mer folk som samlades runt omkring och medan dom stod där kunde dom formligen se hur bilen började stå mer och mer på arslet (om man nu får uttrycka sig så), och blev till slut hängandes på kofångaren. Vilken chock det skulle vara, att sitta där helt fredligt och köra och plötsligt åker hjulen ner i asfalten.

Kom ju ihåg hur det såg ut vid vår infart för 2 år sedan, där höll det ju också på undermineras. Kan det vara för att vi bor på ett sunkigt ställe, eller, det är väl som dom säger, västerslätt är uppbyggt på en sjöbotten.

Det blev ingen hämtning av Buicken igår, men det var enbart en försäkringsfråga, eftersom jag inte hade haft den helförsäkrad, fick jag heller inte ha en avställningsförsäkring, och har man inte det så blir den inte automatiskt försäkrad då man ställer på den. Och försäkringsbolaget hade helgstängt… så jag får ringa dit idag.

Ska även hem en sväng till Tina och sedan upp på begravningsbyrån i eftermiddag, och se vad dom har att erbjuda i gravstensväg. Sen får vi då alltså se om det blir en sväng till Sunnanå och hämta bilen. Det är ju utflykt med Nailheads på torsdag, då vi åker i samlad trupp, till antik affären i Rödåsel, och till dess hade vi tänkt få fram den.

Önskar er alla en fin måndag!

Vem vet vart och hur och när?

Av Maria Lundmark Hällsten, 14 november 2012 kl 07:48, 2 kommentarer

Jo, dom ringde upp från kirurgen igår, nu var det en annan som satt i receptionen eller vad det nu kan heta. Jag förklarade återigen och för fjärde gången, vad jag var ute efter, och hon kollade vad som skrivits upp, och hon sa… typ, följande:

Aha, här står det att Malin, kontaktat Frans, men det var inte bra, för Frans är i Afghanistan, så Sören tar över och skickar vidare till Gösta, Gösta undrar vad det är för intyg, ett med ett datum eller ett sjukintyg, Fredrik säger att dom ska kolla om dottern… Gösta skriver att det ska kollas så det inte blir dubbelt till dottern…och sen har det inte hänt nåt mer.

Nu säger hon i receptionen att hon ska kontakta Malin, som hon vet, har haft hand om pappa, vi ligger på, säger hon, och jag kan ju inte annat än hoppas på det då. Men tillåter mig själv att tvivla på att detta var sista gången jag behövde ringa upp kirurgen.

Alltså hur ska någon kunna veta vad den andra gör, om dom bara skickar vidare och inte fullföljer vad som påbörjats? Kanske detta är en av anledningarna till varför, patienter försvinner mellan stolarna, dom slussas också vidare från ena stället till nästa, och ingen vet till slut, vart dom ligger… knappt dom själva.

Jag steg upp i morse och noterade ett fint ljus ute på vägen, ner mot bron:

Det var alltså en långtradare med släp. Och nu vet dom flesta som känner till detta område att ingen lastbil ryms under bron, och det kanske chauffören noterat, för den stod still. Vad jag inte begriper är hur den ens kommit på tanken att köra dit ner, i den trånga rondellen och hur han sedan trodde att han skulle kunna backa tillbaka.

Men… han backade inte, och han körde inte heller framåt, nejdå, han svängde upp på gärsmattan/lervällingen/asfalten, mellan kyrkan och vägen, och står just nu med nosen mot vårt hus. Så kan man också göra.

Önskar er alla en fin onsdag, själv ska jag ringa till sjukgymnasten… har så förbenat ont i ryggen så efter uppmaning från sköterskan på vårdcentralen, som jag ringde igår, så kontaktar jag dom idag och ser vad dom har för utlåtande om mig… om det finns hopp… eller om det bara är amputation som gäller. Seee Yaaa!!!

Fem kors i taket!!!!

Av Maria Lundmark Hällsten, 25 april 2012 kl 07:19, 6 kommentarer

Man kan inte tycka om alla… jag vet, det är så, och man behöver ju inte göra det heller, ingen är ju tvingad till det. Förhoppningsvis kan man också undvika att måsta vistas på samma ställen med en man tycker mindre bra om, eller hur?

Eller så kan man försöka hjälpa en annan människa som har problem att komma överens med en tredje part genom att… rita kors i taket. Eller hur det nu var, haha.

Det är så att både Niccolina och Theresé, gick en gång i tiden på miniorerna, en dag i veckan, i kyrkan, och igår, då vi satt vid middagsbordet kom en ur personalen gående. Nicco berättade då att det finns fem kors, ritade i taket i kyrkan.

Ehh, ok? Sa jag och såg lätt konfunderad ut. Jo, det var nämligen så att varje gång Theresé och Carro, inte bråkade, så ritade Birgitta (ledaren) ett kors i taket. Och dessa kors fanns kvar då Nicco började där, X antal efter Theresé slutat i kyrkan. Undrar just om dom finns kvar idag också 🙂

Då berättade jag om min farmors köksbord, det hade också en historia nedpräntad. Det började redan då min pappa var liten och med fem barn runt köksbordet så var det kanske inte alltid så lugnt och fridfullt då dom skulle äta.

Min farmor, införde då en ny grej, varje gång dom skötte sig exemplariskt och åt upp maten, så kröp hon ner på knä, kravlade sig under bordet och skrev upp datum och händelsen under bordsskivan. Detta var tydligen effektivt, om det nu berodde på att dom tyckte det var kul att se morsan krypa under bordet eller om det var roligt att få sitt namn skrivet, förtäljer inte historien.

Detta fick även Theresé uppleva, då hon var liten, men då var det inte för att hon inte skötte sig vid middagsbordet, utan farmor antecknade då hon var duktig och åt upp all mat. Idag tror jag inte att bordet lever kvar, det är några år sedan min farmor och farfar dog, och bordet har nog även det, fått vandra vidare. Synd, det var ju nästan som en större dagbok.

Önskar er alla en fin onsdag!

Skulle kratta gräsmattan

Av Maria Lundmark Hällsten, 2 april 2012 kl 06:23, 6 kommentarer

Man ska aldrig, och då menar jag aldrig, säga saker som: Ja, nu får vi snart börja kratta gräsmattan! För gör man det, så händer det här:

Och jag är då HEEELT oskyldig, jag sa aldrig något om att kratta gården:

Nä, och inte jag heller:

Jädrans otroligt, vad mycket snö det kan gömmas däruppe.

Vi gjorde i alla fall en liten utflykt igår, till Mattex antik, och på väg ut därifrån, så faller mina ögon på två fönsterlampor, och givetvis undrar Åke om vi inte skulle ta och köpa dom och då gjorde vi ju det. Så här ser dom ut:

Dom matchar vårat sovrum med stringhyllorna och kornischen ovanför fönstret, perfekt, så där ska dom upp, så småningom.

Nu till ett litet erkännande… nä, dom ska INTE riva kyrkan på västerslätt, som jag skrev igår, även fast jag tycker att det hade varit ett fint förslag. Näpp, det var bara jag som fick lust att luras lite, eftersom det var så många andra som gjorde det, sådeså.

Jobbar idag och sedan är jag ledig i dagarna två, Ska till läkaren idag och se om han kan hitta några fel på mig, och med tanke på hur ont jag har i mina armbågar samt låren då jag går, så är det säkert inget fel på mig utan helt naturligt… som vanligt. Önskar er alla en fin måndag!

Bakom låsta dörrar

Av Maria Lundmark Hällsten, 9 december 2011 kl 09:48, 6 kommentarer

Inte trodde jag att jag kunde sova så här länge, men det gick tydligen bara bra. Hade nån psykodröm om att jag gick i bräschen för att förövare som begått mindre allvarligare brott, skulle ”straffas” med att tillbringa sin tid i kyrkan, bakom låsta dörrar. Hahaa… jaja, så kan det gå.

Och apropå dörrar som är låst, vi har som jag visat och skrivit om tidigare, en kattlucka i källardörren, på kvällen låser vi den och katterna får då vara därnere. Det har gått bara bra, fram till dess Theresé och Sally var här, på höstlovet. Helt plötsligt och utan förvarning, damp det ner en katt i hallen, den smög på alla fyra och hade tänkt hinna in i sovrummet.

Då var luckan öppen, inåt, till hallen alltså, och vi trodde väl att det var den som låst, som slarvat. Nästa gång hade vi ju middagsbjudning och någon av oss hann se en katt som smet förbi i dörröppningen. Och nu sist, då jag hade bastugänget här, då hann Birgitta se en katt i tv rummet som såg helt förvirrad ut, jag hoppade upp ur stolen och gav mig på jakt efter den, utanför luckan satt då Eloise och försökte spela oskyldig.

Dom kan alltså, numer, peta till den där spärren som ligger i fyra olika lägen. Och största problemet är att dom får spärren till det läget att dom kan komma in hit, men inte tillbaka. Så för tillfället, då vi går i säng, så ställer jag något tungt utanför luckan, så får dom inte upp den i alla fall.

Sedan har jag tänkt fixa dit ett självhäftande kardborrband som man kan dra över luckan då vi låst den. Jag berättade det för Nicco och hon skrattade och sa att det är ju ganska roligt egentligen, katterna hittar på nya saker och vi får komma på snäppet ännu bättre för att sätta stopp på deras dumheter.

Och ja… det skulle inte förvåna mig ett dugg om dom plötsligt får spärren åt andra hållet, då kan dom ju dra till sig luckan och komma ut, men HA, då sätter Maria ett kardborrband på andra sidan också, här ska det inte snålas 🙂

Idag och imorgon blir det ett drygt arbetspass, jag längtar redan till imorgon kväll, då man gjort bort allt. Jag slutar 21 ikväll och börjar 07 imorgon bitti och jobbar då till 17. Men allting går, det vet vi ju, även timmarna. Tror jag ska hämta ett paket jag har ute i bilen, jag hämtade nämligen ut det igår och det innehåller en del julklappar som jag kan roa mig med att slå in. Tur att man kan sysselsätta sig. Önskar er alla en mycket trevlig fredag!

Stor fot och lillfot

Av Maria Lundmark Hällsten, 12 februari 2011 kl 07:59, Bli först att kommentera

När vi klädde på oss och skulle bege oss iväg till kyrkan igår, så ringde Theresé, dom hade landat här i Umeå, och nu väntade dom på att resväskorna skulle komma ut. Dom fick ta en taxi direkt till kyrkan, och där hade prästen och alla andra involverade, sagt att vi skulle vänta in henne, dom hade ändå inget annat inplanerat efter begravningen.

Dom kom fem minuter innan, in genom dörrarna, leta rätt på en toalett, ombyte för både Theresé och Sally, sedan var alla klara att sätta igång. Begravning var inte så lång och tung, vi tycker väl att man inte behöver göra den värre än den redan är. Ingen begravning är ju speciellt rolig att gå på. Efter gudstjänsten så hade vi beställt landgång och efter den blev det tårta.

En massa prat om allt möjligt, bland annat så retades Theresé med att den dagen vi flyttar till huset så kommer vi ju att vara jätte nära kyrkan, den ligger nämligen inte mer än tjugo meter från kyrkan, och det tyckte ju prästen var hur bra som helst, för då kunde vi ju börja hänga där. Mja, nu är vi ju inga givna kyrkobesökare och när sedan prästen (som förövrigt heter Maria) föreslog att hon kunde vinka då hon var där så skulle vi veta när det var dags, så sa jag att rätt var det är så börjar vi ha persiennerna nerfällda, hahaha..så ingen skulle veta att vi var hemma. Hon skrattade bara och sedan sa Staffan, Åkes kusin, att dom faktiskt hade, eller had haft, en släkting som varit kyrkovärd, så det kanske var något för Åke att ta efter.

Vi var sexton stycken där, med präst och Sally medräknade. Hela sammankomsten avslutades sedan med att prästen tyckte att vi skulle sjunga tryggare kan ingen vara. Då kunde Åke inte hålla munnen och sa, aha, är det så den heter, jag har alltid trott att den heter här kan ingen vara.

Nu var han tvungen att berätta att detta var en historia om pojken som var på söndags skolan, när pappan sedan frågade hur det hade varit så berättade pojken att prästen hade stått och berättat en massa historier och sedan sjöng vi här kan ingen vara och sen gick vi hem. Den skrattade hon gott åt och skulle lägga på minnet.

Halvfyra var allt klart och vi gick hemåt. Theresé fick det eminenta uppdraget att köpa 25 watts glödlampor med stor fot…liten lampa sa jag, men med stor fot. Dom kom hem med liten lampa och liten fot. Sedan gick Åke på affären, köp glödlampor med stor fot sa jag. Liten lampa, stor fot…eller förresten, bry dig inte om det där med liten, det spelar ingen roll, huvudsaken är att det är stor fot och inte mer än 25 watt.

Det gick en stund, sedan ringde han, vad var det för lampa du skulle ha? Theresé undrade om han glömt bort vad han skulle köpa, nää, sa jag, att det var glödlampor visste han, men inte om det var stor eller liten fot. Då garvade hon och tyckte det var knepigt, men du, sa jag, ni är ju faktiskt släkt, kanske därför du kom hem med liten fot, om du hade ringt så hade det blivit rätt 🙂

Nu fick Nicco skulden för inköpet, dom hade stått där och funderat och då hade Nicco pekat på glödlampor på en hylla längre ner och undrat om det inte kunde vara dom som skulle köpas, och då gjorde dom det. Nå, nu har vi i alla fall 25 watts lampor som både är små med liten fot, och ett par stora med stor fot, det blev med andra en kompromiss till vad jag egentligen ville ha från början, men vad spelar det för roll, huvudsaken att dom funkar och passar till lamporna som är utan lyse.

Önskar er alla en fin lördag!

Jag heter…

Av Maria Lundmark Hällsten, 7 september 2009 kl 07:07, 1 kommentar

Mitt fullständiga namn är: Maria Lundmark Hällsten, no more, no less. Så innan vi gifte oss, Åke och jag, så hette jag endast Maria Hällsten.

Att bara ha ett namn är kanske inte så vanligt, när det pratas om namn och vad alla har för andra namn och jag får frågan om mitt andra namn och svarar att jag inget har, så ser dom flesta ut som frågtecken. När vi skulle gifta oss och jag beställde hem några papper som behövdes så ville hon jag pratade med i telefonen ha mitt namn, ja sa jag, Maria Hällsten. Mm, ditt FULLSTÄNDIGA namn sa hon lite surt och jag kunde nästan se hur hon snörpte ihop munnen. JA, sa jag, det ÄR mitt fullständiga namn, jag heter inget mer. Jaha, sa hon och då blev det helt plötsligt ett annat ljud i skällan, som att det skulle vara synd om mig, stackars barn som bara har ett namn, hon kan ju inte vara älskad. För visst är det så man säger, kärt barn har många namn.

Det kommer sig egentligen av att mina föräldrar hade beslutsångest och när jag föddes var Robban Broberg, med sin låt Maria-Therese, på ropet. Dom ville egentligen att jag skulle heta just det men trodde att många andra skulle få det namnet så det slutade med att jag bara fick heta det första, Maria. Äldsta dottern fick däremot heta just Maria Theresé.

Mina två bröder har två namn var, även mina föräldrar, så när det blev dags att döpa lillasyster så tyckte dom att det skulle vara lite rättvisa och gav henne ett namn, Emma.

Varför jag skriver om detta är att igår, så kom Jennifer och undrade varför jag bara heter Maria, och vad alla andra har för andra namn.

Hon skulle nog egentligen ha velat haft tio namn, men fick två. Jennifer Niccolina. Hennes andra namn trodde jag i min enfald att jag kommit på, alldeles själv, men ack vad jag bedrog mig. Hennes farfar heter nämligen Nils men har i alla år kallats för Nicke. Han tyckte att hon skulle döpas efter honom (sa han lite flinande) och vi klurade på vad vi skulle kunna komma på för någon, brilliant idé. Jamen Nickolina sa jag, fast jag tyckte att det skulle stavas med två c, och så fick det bli. Vi sa aldrig något om det till vare sig Nicke eller farmor Elsie, och där fick man se två fågelbon då prästen talade om vad hennes namn skulle bli. Dom blev så överraskade och satt där i kyrkan med öppen mun men tyckte att det var så roligt att vi tagit ett släktnamn. Hallå, vaddå släktnamn tyckte jag. Det var ju ett namn som jag hade hittat på.

Pratade med min moster i Malå och hon säger samma sak, jamen va kul, det hette ju mormors, systers, kusin…typ. Jaha, så påhittig var jag. Men namnet är ju fint, och det är ju det viktigaste. Fast jag vet, oftast så ville man själv heta något annat, inte många av mina kompisar under skoltiden, var nöjda med deras namn heller. Så när jag presenterade mig för min sedermera, bästa kompis föräldrar, så sa jag att jag hette Jenny, för det var precis vad jag önskade då, att mina föräldrar hade döpt mig till. Hm, men dom kom snabbt på att så var inte fallet, men vad gör det om hundra år? Ha en bra dag!

Etikett: kyrkan

Letade med ljus och lykta

Han hängde på kofångaren

Vem vet vart och hur och när?

Fem kors i taket!!!!

Skulle kratta gräsmattan

Bakom låsta dörrar

Stor fot och lillfot

Jag heter…

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Mina länkar

Arkiv

Nytt från vk.se

Presentation

Maria Lundmark Hällsten